June är 14 år och har precis förlorat sin morbror och gudfar, Finn, som har gått bort i aids. Året är 1987 och kunskapen om HIV och aids är låg och misstänksamheten mot HIV-smittade är stor. Inte heller är det möjligt att vara öppen om homosexualitet. I Junes familj har det inte ens pratats om att Finn levde med en man och det är först på begravningen som June träffar han som hennes mamma kallar för ”Finns specielle vän”, d.v.s. Finns pojkvän, Toby. I hemlighet börjar de träffas, inledningsvis för att bearbeta sorgen över att ha förlorat Finn, men mer och mer för att de trivs i varandras sällskap.
De andra runt omkring June är upptagna på sina håll: föräldrarna är absorberade av jobb och hennes storasyster, som hon alltid stått så nära, är på väg att bli vuxen och hon och June börjar glida ifrån varandra. Deras enda mötesplats blir i någon mening när de var och en för sig besöker bankfacket för att titta på en mycket eftertraktad porträttmålning, som Finn gjorde av dem och för dem innan han gick bort. Ingen av dem kan avhålla sig från att lägga till detaljer i målningen, detaljer som blir lite som meddelanden till varandra och kommentarer till de starka band som alltid funnits mellan dem.
Det här är en bok som verkligen grep tag i mig. Jag älskar hur målningen får en så fin roll i boken, i hur den liksom får symbolisera systrarna och den kärlek de känner till varandra, även i en tid då de är på väg att växa upp och skaffa sig egna liv där de inte har samma roll för varandra längre. Jag älskar beskrivningen av Junes sorgearbete och jag älskar hur hon träffar Toby och börjar veckla ut hemligheterna som de alltid har haft inom familjen.
Ja, jag tyckte verkligen om den här boken och jag ville inte att den skulle ta slut. Den är så himla fin och insiktsfull, tycker jag!
Jag misstänker att boken sorteras in under ungdomsböcker och om den inte gör det så kan jag ju säga att den är väldigt rakt på och inte speciellt tillkrånglad i språket. Det känns som en mycket lättläst berättelse, men det är också lite det som jag verkligen gillar med boken. Det finns en direkthet som är väldigt fin, samtidigt som det faktiskt finns flera lager i berättelsen. Ibland finns det en missuppfattning att ungdomsböcker skulle vara dåligt skrivna eller ha en mindre betydelse än böcker som riktar sig helt till vuxna. Så är det inte! Den här boken är ett av många lysande exempel på det.
Vi var skapta för lycka, av Véronique Olmi, är roman om en otrohetsaffär och hur den leder till en inre resa.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Serge är en framgångsrik fastighetsmäklare i Paris. Han har en hustru, som är hälften så gammal som han själv och som njuter av att vara hans ”smycke”. Bakom fasaden spökar dock sådant som han aldrig har kunnat prata med vare sig hustrun eller någon annan om. Det handlar om hans mamma, en kärleksaffär hon hade när han var liten och en hemlighet som Serge sedan har gått och burit på genom hela livet. När han träffar Suzanne börjar alla de här sakerna komma upp till ytan.
Suzanne är pianostämmare med oförlösta pianistdrömmar. Hon har en man som är omtänksamheten själv, men Suzanne känner inte längre någon verklig passion. När hon möter Serge blossar känslorna upp och de inleder en affär, som kommer att bli omskakande.
Jag hade förväntat mig kärlek i den här boken, men störst fokus läggs faktiskt inte på Suzannes och Serges affär, utan på deras respektive inre resor. Särskilt kretsar boken kring Serges livshistoria, medan Suzanne är förvånansvärt mycket bifigur.
Inre resor kan förvisso vara intressant, men för mig känns boken irriterande ”fransk” och med det menar jag framför allt att det känns som att jämställdheten är ljusår från den vi är vana vid i Sverige. Jag får en känsla av att författaren förväntar sig att läsaren ska bli tagen av att Serge är en 60-årig man som går omkring och har känslor, men för mig är det såklart självklart att män har ett känsloliv – och ett intresse för sina barn, för den delen, för det är ytterligare en vardaglig grej man förmodligen förväntas bli lite berörd av. För mig är det bara märklig läsning. Serge går omkring och håller uppe en fasad, men när han träffar Suzanne så brister det och han kräver att hon ska lyssna och ta del av hans berättelse. Det viktiga är inte henne som person, utan att hon finns tillgänglig för att han ska kunna prata ut. Jag blir illa till mods av att läsa det. Möjligen är det Olmis avsikt, men jag är inte så säker på att det är en roman som faktiskt är tänkt att ta upp frågan om kön och könsroller.
Det jag tycker bäst om i boken är miljöerna och det lätta språket. Boken har varit en mysig utflykt i Paris och i kvarteren kring Montmartre – och det är aldrig fel. Språket är avskalat och uttrycksfullt och det är lätt att fastna i boken och bara försvinna in i det flödande språket. Olmi kan konsten att skriva och hon har ett gott öga för att skildra miljöerna och relationerna mellan bokens huvudpersoner. Mitt problem med boken är främst det dammiga jämställdhetsperspektivet och att jag kanske inte riktigt kan relatera till det att vara i 60-årsåldern och göra upp med sin bakgrund. Jag kunde inte känna med karaktärerna. Nej, det här blev ingen minnesvärd läsning för mig, men jag har faktiskt blivit nyfiken på Olmi. Språket är verkligen fint och jag läser gärna mer.
Nous étions faits pour être heureux finns översatt till svenska av Marianne Tufvesson och utgiven av Sekwa 2014. ISBN: 9789187648205.
Almedalsveckan är igång och novellens huvudperson, Anja, är på plats.
Anja är sugen på en debatt, att krossa någon. Och det kommer faktiskt en öppning. En politikerkollega har blivit magsjuk och Anja får hoppa in i en debatt. Ämnet är vargar. Anja tänker:
”Vargar? Jag önskar att han hade sagt något annat. Jag är nästan löjligt ointresserad av djur. Som stadsbarn var mitt enda möte med naturen några långtråkiga besök på Skansen. Jag har inte en enda åsikt i vargfrågan, förutom att den borde ta mindre plats i politiken.”
Det blir inte så bra.
Vargar är en sjukt rolig och vass novell. Jag gillar Johanssons humor och tycker att hon verkligen är på pricken när hon beskriver Anja och hennes attityd. Man ser henne verkligen framför sig och kan riktigt höra henne och föreställa sig de andra politikerna och det skådespel de kör på Almedalsveckan. Att ta båten istället för flyget har ingenting med verklig övertygelse att göra, utan är bara ett ytligt val som syftar till att ge en air av miljötänk. En debatt handlar inte om att föra fram en åsikt, utan om att förlöjliga en motståndare. Mycket känner man verkligen igen från hur valdebatterna har gått till nu under ”supervalåret”.
Kan verkligen rekommendera Vargar! En del kanske enbart känner till Nanna Johanssons serier, men hon är minst lika bra som novellförfattare. Och det säger inte lite, för hon är en av de mest intressanta och ständigt aktuella serietecknarna i Sverige.
Du kan hitta novellen hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Teckningar och skisser är ett särtryck ur tidskriften Bild & bubbla. Det är inget tjockt verk, utan består av ett litet förord och runt 20 sidor med teckningar och skisser av Nina Hemmingsson. För oss som verkligen gillar Hemmingssons fulsnygga enrutare, där allt som oftast ögonlösa kvinnor hasplar ur sig galna/roliga/tänkvärda/provocerande grejer, så är det en riktigt rolig ”bok” att bläddra igenom.
I förordet förklarar Hemmingsson att hon inte brukar skissa i egentlig mening. Istället börjar hon direkt. Det känns också när man tittar igenom det här albumet. Visst är inte allting genomarbetat, men det skissartade märks inte nödvändigtvis i teckningarnas kvalitet utan i att de känns lite mer impulsiva. Sedan finns det rent telefonklotteraktiga skisser också i och för sig.
Gillade den här! En hel del saker är riktigt knäppt och mycket är mörkt, men det är bra!
Narr på nocken, av Stieg Trenter, är en klassisk och pusslig deckare där läsaren får besöka 50-talets Stockholm och följa fotografen Harry Friberg på jakt efter en mördare.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Narr på nocken är den andra deckare jag läser av Stieg Trenter: tidigare i år läste jag Sturemordetoch kunde konstatera att jag tyckte att den kändes rätt ”gammal”. Samma sak gäller faktiskt Narr på nocken, men den känns ändå snäppet bättre än min förra Trenterdeckare, för den här gången är det lite mer pussligt och spännande.
I Narr på nocken kastas fotografen Harry Friberg återigen in i en mordgåta: en reklamman har mördats och mördaren tycks ha försvunnit över taken, iklädd en narrdräkt. På något sätt verkar det hela också ha en koppling till travet. En svensk topphäst med överlägsna träningstider förlorar oväntat en tävling och det framkommer att han haft en söm inslagen i hoven.
Liksom i Sturemordet tycker jag att miljöskildringen är en av de största behållningarna: det är kul att få ta del av livet i Stockholm under 50-talet. I den tidigare boken var det Sturebadet som stod i fokus och den här gången är det bl.a. Solvalla som dyker upp.
Det är en spännande och lättsam berättelse, tycker jag. Den liknar inte moderna deckare, som tenderar att skildra mycket av huvudpersonernas liv utanför utredningen, alternativt innehålla en massa råa scener och biljakter, men den puttrar på och känns intressant, just för att den faktiskt är en ”klassisk” deckare och inte en modern dussindito.
Narr på nocken
Narr på nocken gavs ut av Bonnier 1956. Jag lyssnade på boken i uppläsning av Torsten Wahlund i en ljudboksversion utgiven av Bonnier Audio 2009. ISBN: 9789173484060. Det finns 24 Harry Friberg-deckare, den första, Farlig fåfänga, utgiven 1944, och den sista, Rosenkavaljeren slutförd av hustrun Ulla Trenter 1967,
Stieg Trenter
Stieg Trenter (1914–1967), född Stig Johansson, var en svensk journalist och författare. Han räknas som en av de största svenska deckarförfattarna under 1940–1960-talet.
Jag fick Niemeyerfaktorn vol. 1 och 2 skickad till mig inför fotbolls-VM i Brasilien. Det är en egenutgivning av författaren Rikard Amberlin och passande nog utspelar sig böckerna till största delen i just Brasilien. Jag vet inte riktigt varför berättelsen är uppdelad i två volymer, men nu har jag alltså läst den första delen och avslutningen är att vänta i den följande boken.
Berättelsen kretsar kring Eva Bergdahl, som befinner sig i Rio över nyåret. Hon har nyligt träffat en man från Brasilien och nu är de i hans hemland för helgens firande. Huvudorsaken till Evas besök är dock arbete. Hon är en prisad arkitekt och har nu ritat ett nytt skrytbygge: en fotbollsarena.
Det visar sig dock snart att någon är emot Eva och att hon kanske inte kände sin kille så väl som hon trodde. Mord, kidnappningar och möten med landets korruption följer när det rullas upp hur allt hänger ihop. Det är spännande och späckat med referenser till aktuella händelser och begrepp, inte minst miljöfrågan och solceller, som är en stor del av det koncept som Eva lagt fram som förslag till arenan.
Jag tyckte boken var läsvärd och avkopplande. Det är kul med en bok som utspelar sig i ett lite mer exotiskt land än Sverige och jag är intresserad av miljöfrågan, så det kändes som en kul twist att boken beskrivs som en ”miljöthriller”. Samtidigt kan jag tycka att boken inte är riktigt sådär välskriven och fyllig som jag hade önskat. Liksom mycket annat i genren blir det lite väl mycket jakter och skjutvapen och lite väl lite fokus på personer och relationer. Jag tyckte inte karaktärerna blev speciellt levande för mig när jag läste. Däremot tycker jag att det är roligt med all namedropping (labbet, som jag själv tillhör, dyker t.ex. upp) och alla andra referenser som fladdrar förbi. Det fick det att kännas som en väldigt aktuell bok. Det kan också innebära att boken kan kännas väldigt gammal om bara några år, men ändå.
Don börjar närma sig 40 och jobbar som lektor i genetik. Hans tillvaro är inordnad i komplicerade scheman där tid avsatt för exempelvis träning är angett på minutnivå och där varje dag har sin standardiserade middagsrätt som han alltid lagar; samma, vecka efter vecka. Han har minst sagt utpräglade autistiska drag och, som så många andra med sådana drag, framstår han som en något udda figur och han har inte speciellt många vänner. Faktiskt har han bara två vänner. Nu har Don kommit till insikt om att han skulle vilja träffa någon att dela sitt liv med och det naturliga för honom är då att göra det i form av ett projekt: Projekt Fru. Han upprättar en 16-sidig enkät för att enkelt kunna sålla bort fru-kandidater som inte håller måttet; t.ex. rökare eller personer som tror på homeopati.
Naturligtvis kommer han att träffa någon som är helt fel, men ändå, såklart, helt rätt. När Don träffar Rosie trivs han väldigt bra i hennes sällskap, men inser att hon inte uppfyller kraven. De kommer ändå att fortsätta att träffas, främst för att Don blir indragen i hennes sökande efter sin biologiska pappa. I egenskap av genetiker börjar Don hjälpa Rosie med DNA-tester och även insamlandet av DNA från personer som kan misstänkas vara Rosies okända, biologiska pappa.
Det är en både rolig, varm och knäpp bok. Jag tycker om hur den är skriven och alla fyndiga formuleringar för hur Don ser på världen. Författaren lyckas göra något roligt av det utan att förlöjliga Don. Det är helt enkelt okej att vara lite udda! Såhär kan det låta:
”Förloppet startade när Gene absolut ville att jag skulle hoppa in och ta en föreläsning om Aspergers syndrom som han tidigare hade tackat ja till att hålla själv. Tidpunkten passade synnerligen illa. Förberedelserna kunde korreleras tidsmässigt med lunchen, men just den kvällen hade jag avsatt nittiofyra minuter åt badrumsstädning. Jag ställdes inför valet mellan tre alternativ, varav inget var tillfredsställande:
1. Att städa badrummet efter föreläsningen, med förlorad sömn som följd och därmed nedsatt psykisk och fysisk prestationsförmåga.
2. Att skjuta fram städningen till nästa tisdag, med en åttadagarsperiod av försämrad badrumshygien som följd och därmed ökad risk för sjukdomar.
3. Att vägra att hålla föreläsningen, vilket skulle kunna förstöra vänskapen mellan mig och Gene.”
Det är också härligt att följa Don och hur han kommer ur sin ganska instängda tillvaro. Ja, det här är en av de finare feel good-böcker jag läst! Jag blev både glad och underhållen av berättelsen.
När jag tänker på fantasy så tänker jag sällan att det är en genre jag gillar, men faktum är att flera av mina favoritböcker är just fantasy! Hit hör ju Harry Potter-böckerna, som är underbart spännande, och de fenomenala böckerna i Engelsforstrilogin, som utöver att vara bladvändande fantasy också är klockrena beskrivningar av livet som tonåring på en bruksort. Det jag lurar mig med är att tänka på fantasy som enbart Härskarringentrilogin och superduperlånga fantasyserier med stora krig och en massa olika folkslag som slåss mot varandra och mot diverse magiska väsen. Sådant lockar mig väldigt lite. Oavsett genre, så vill jag ha lite element av känslor och relationer. Annars blir det platt och ointressant för mig.
Sagan om ringen är en typiskt ointressant bok i min värld. I den boken, och de efterföljande delarna i trilogin, händer i stort sett ingenting och även sedan man läst ut böckerna har man inte en susning om hur varelserna i dem är som personer. Jag hade inte det i alla fall. Allt och alla är bara platta figurer, där de enda särdragen och egenskaperna är att några är onda och andra är goda (oklart hur de blivit som de blivit, dock). Det enda böckerna ger är väl lite fantasifulla miljöer och ett hittepåspråk. Så nej, Sagan om ringen har skrämt mig från att läsa mer ”typisk” fantasy, d.v.s. fantasy som inte innehåller stora portioner av ”ungdomsbok”, ”kärleksroman”, ”relationsdrama” eller ”uppväxtskildring”.
Nu har jag dock tagit mig en bit ur min comfort zone och läst Alvklingan, första delen i Mörkrets ring-trilogin av den ryske författaren Nick Perumov. Böckerna utspelar sig i Midgård, d.v.s. samma värld som Härskarringentrilogin, men 300 år efter Tolkiens böcker. Även samma folkslag som i Härskarringen finns med: hobbitar, dvärgar, orcher, alver, enter… Jag hör ju inte till Sagan om ringens fanskara, men jag tycker det är kul när jag känner igen namn och platser från Tolkiens värld.
Boken inleds med att hobbiten Folco och dvärgen Thorin möter varandra. Någonting är fel i underjorden och Thorin passerar Folcos hemby, Fylke, på resa för att försöka bringa klarhet i vad som är på gång. Folco är en hemkär hobbit, men, oväntat, kommer han ändå att slå följe med Thorin. De kommer tillsammans att ge sig ut på en lång resa, som leder dem ner till Morias grottor och mot Isengård. Hela tiden visar sig tecken på att något ont har kommit tillbaka.
I mycket tycker jag att boken liknar Sagan om ringen (inte så oväntat kanske), men ändå finner jag den mer lättläst än Tolkiens böcker. Det är inte lika många sega och innehållslösa passager, även om boken helt klart mest består av en lång resa och inte så jättemycket action. Jag kan erkänna att boken inte tog mig med storm, för den är fortfarande lite för mycket resor hit och dit och yxor som svingas omkring, men det finns ändå en lite större omsorg om karaktärerna som gör att boken känns snäppet bättre än just Sagan om ringen.
Jag tror att boken egentligen är tänkt för riktigt inbitna Tolkienfans som vill förlänga berättelsen med en ambitiös fan fiction, men jag är ju egentligen motsatsen, d.v.s. en person som suckar högt över Sagan om ringen och inte ens har pallat att se klart filmerna. Lite ironiskt att jag har läst det här! Men jag gillade den faktiskt och den har väckt en viss nyfikenhet över Tolkiens värld. Kanske är inte Härskarringentrilogin så stentråkig som jag minns den?
Fast en grej förresten. Det är svårt att ha överseende med att böcker, utgivna i modern tid, helt saknar intressanta, kvinnliga karaktärer. Det här är en sådan bok. Helt obegripligt och tröttsamt.
Helen har inte haft någon nära relation till sin syster, Charlie, de senaste åren. När hon blir kontaktad om att Charlie har begått självmord börjar hon rota i systerns liv. Var det ens ett självmord? Helene hittar ett liv med droger, dejtingsidor – och Buenos Aires, staden dit deras mamma försvann när de var små. Berättelsen varvas också med mammas berättelse och hur hon övergav sina barn och Sverige för en ny kärlek och för motståndsrörelsen.
Det här är en annorlunda deckare. Här står relationerna och livsödena mycket mer i fokus än polisutredningar och pussel. Författaren har dessutom verkligen lyckats göra fina personporträtt och har hittat intressanta livsöden att skildra. Det märks också att hon har gjort gedigen research kring Argentinas historia som militärdiktatur.
Jag gillade den här boken! Deckare vinner på att fokusera på människor och relationer, snarare än tröttsamma biljakter eller klyschigt polissnack. Det här är både en fin och på sitt sätt spännande berättelse.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
June är 14 år och har precis förlorat sin morbror och gudfar, Finn, som har gått bort i aids. Året är 1987 och kunskapen om HIV och aids är låg och misstänksamheten mot HIV-smittade är stor. Inte heller är det möjligt att vara öppen om homosexualitet. I Junes familj har det inte ens pratats om att Finn levde med en man och det är först på begravningen som June träffar han som hennes mamma kallar för ”Finns specielle vän”, d.v.s. Finns pojkvän, Toby. I hemlighet börjar de träffas, inledningsvis för att bearbeta sorgen över att ha förlorat Finn, men mer och mer för att de trivs i varandras sällskap.
