Kategorier
-

Läge att läsa Aleksijevitj

Vad kul att Svetlana Aleksijevitj får årets Nobelpris i litteratur! Med kul menar jag att jag gläds åt att någon så förhandstippad och önskad författare får årets pris. Jag tycker att det har surrats om henne överallt den senaste tiden. Det har snackats så mycket om henne i nobelsammanhang att jag faktiskt började frukta att Svenska akademien skulle välja bort henne bara därför. 😉 Nu jobbar de knappast så, men ändå.

Själv har jag faktiskt inte läst någon av Aleksijevitjs böcker (ännu), men jag vill gärna läsa någon, eller flera, av dem. 🙂 Vilken bok är bra att börja med? Jag har förstått att hon har skrivit en hel svit med böcker om Sovjetunionens upplösning, men man kanske inte måste läsa i någon viss ordning?

Kriget har inget kvinnligt ansikte - Svetlana Aleksijevitj Tiden second hand - Svetlana Aleksijevitj Zinkpojkar - Svetlana Aleksijevitj

Ibland när Nobelpriset går till en för mig helt okänd författare så tänker jag att det är bra och fint att priset kan användas för att rikta strålkastaren mot en författare som borde upptäckas av fler (till exempel mig), men ibland känner jag också att Nobelpriset emellanåt måste gå till just de här författarna som läsarna verkligen längtar efter att få se som pristagare.

Inför priset hade jag ju en (orealistisk) önskelista, men någon seriös gissning satt jag inte inne på. Jag måste ändå erkänna att jag var väldigt peppad och förväntansfull inför tillkännagivandet. Jag brukar bli det. Det är ett sådant stort och häftigt pris och det finns så många fina storys kring priset. I torsdagens DN fanns det flera fina artiklar om detta. Jag älskar särskilt historien om dagen när Tomas Tranströmer fick veta att han var årets pristagare. Jag vet inte vad det är med mig, men allt som rör Nobelpriset och Tomas Tranströmer får mig att gråta (på riktigt och bokstavligt). Det är något med hela grejen om hur det alltid, i många år, fanns ett pressuppbåd utanför hans hus, som en hyllning. Det är så hjärtskärande på något sätt. Och en dag bara hände det. Tio minuter i ett ringde de från akademien. Åh. Att lyssna på tillkännagivandet är lite som att få dela den där förvåningen och glädjen med en författare.

Men jag måste erkänna att jag har varit pepp hela veckan på det här med Nobelpriset och det gäller inte bara litteraturpriset. Jag älskar att kolla på tillkännagivandena! Jag har ett flexigt, lyxigt, fantastiskt jobb och kan allt som oftast ta paus när det passar. Ett undantag var till exempel fysikpriset förrförra året, som tog… ett tag… för vetenskapsakademien att enas kring. Presskonferensen blev fördröjd i timmar. En timme i alla fall? Jag kommer inte ihåg exakt, men jag kommer ihåg att jag var tvungen att jobba i alla fall.

I år har jag ryckts med av alla förhandstippningar och hype kring den franska forskaren Emmanuelle Charpentier och jag satt som på nålar i både måndags och onsdags när priserna i medicin eller fysiologi samt kemi skulle tillkännages. Charpentier, som är en av forskarna bakom “gensaxen” CRISPR/CAS9, har gjort sina viktigaste upptäcker medan hon gästforskare på Umeå universitet, där jag själv har gått min grundutbildning (i ett helt annat område än Charpentiers, förvisso). Därav peppen. Det vore så sjukt fint om Umeå universitet kunde få lite Nobelpristagarglans. Jag älskar det där stället. Som student var man alltid så inbjuden till att ta del av eller rent av bidra till den aktuella forskningen och trösklarna var låga till att diskutera med forskare. Man fick vara en person snarare än en futtig student. Den hierarkiska strukturen som finns på “vissa” andra universitet finns inte på UmU vad jag har märkt. Jag vet mycket väl hur hunsade och illa behandlade doktorander kan vara på somliga andra svenska universitet, där det är lite mer prestige och status inblandat i allting. Jag har hört skräckhistorier om hur doktorander snarare förstör för varandra än hjälper varandra i den ständiga hetsjakten efter resultat, publicitet, forskningsmedel, arbetstillfällen och titlar… Och jag har många trista historier om fruktansvärda handledare också. På riktigt är det så det funkar på vissa håll. Men vad jag har sett så är det inte så på Umeå (jag har säkert en onyanserad och romatiserad bild, men…). Där kunde i alla fall jag, som något så futtigt som student på grundutbildningen, bli tagen på allvar. Jag skulle älska om det vore ett universitet som Umeå som skulle få en liten del av nobelprislyckan, snarare än att något av de vanliga, prestigeuniversiteten, där doktorander är piskade snarare än peppade. Jag ser Umeå universitet som ett öppet, vänligt, nytänkande och kreativt universitet. Det vore härligt om allt detta också kunde generera en Nobelpristagare.

Fast nu blev det i och för sig inte så i år. Får hoppas på nästa. 😉

Och jag fortsätter att hoppas på att Oates belönas med Nobelpriset i litteratur en dag..!

4 svar på ”Läge att läsa Aleksijevitj”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.