Tegelstenar alltså… Jag har skrivit om mitt förhållande till tegelstenar förut, men nu gör jag det igen. Jag har ett komplicerat förhållande till tegelstenar. Just nu kämpar jag på med två riktigt tjocka böcker: Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset (860 sidor) och Den femte sanningen av Doris Lessing (tydligen bara 536 sidor, men ljudboken är på över 30 h?!?!?!). Kristin Lavransdotter vet jag inte ens när jag påbörjade, men redan i oktober skrev jag ett lätt uppgivet inlägg om att jag inte visste om det var värt att läsa klart den. Då tyckte jag uppenbarligen att jag hade läst den här boken lääänge. Ja, vad säger man? Det är tur att jag har för vana att ha några böcker att läsa ur parallellt, för annars skulle det inte vara så lätt att fylla den här bloggen med innehåll. Haha.
Kristin Lavransdotter alltså! Den kändes så seg, så seg, så seg och den fick mig inte speciellt engagerad eller intresserad. En smartare person hade säkert slutat läsa efter 50 sidor, men jag har svårt att lägga ned en bok, alldeles för svårt. Så jag fortsatte att läsa. Och någonstans runt sida 700 kände jag: WOW. Det var ingen speciell scen ur boken som gjorde det, utan det var bara det att jag plötsligt kände vilken fin berättelse det är om kärlek och moderskap och hur mycket den här boken har lärt mig om (kvinno)liv på 1300-talet. Kristin känns plötsligt lite som en kompis och jag vill inte riktigt att boken ska ta slut för jag tycker så mycket om henne och vill inte att hon ska försvinna bort. Otroligt.
Jag är egentligen förtjust i korta, tighta berättelser där författaren med få, precist avvägda ord, lyckas måla upp miljöer och berättelser så att man blir helt knockad. Det är inte så många som kan skriva så, men plötsligt står man där med böcker i stil med Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri och inser vad som skiljer en riktigt bra författare från andra. Och omvänt: plötsligt sitter man där med en tjatig och oredigerad bok i stil med Shantaram av Gregory David Roberts och undrar varför inte en redaktör krävde att man klippte bort 600 sidor av den där skiten? 😉
Det är ungefär så jag brukar tänka inför en läsning. Ändå inser jag verkligen att det är något speciellt med de riktigt tjocka böckerna. Det mest speciella är verkligen tiden. En film tar några timmar i anspråk och en föreställning likaså, men en bok, särskilt en tegelsten, tar verkligen upp tid. På gott och ont. Ibland undrar jag om det är själva utnötningen som gör att jag till slut fastnar för en tegelsten. Det är ju egentligen givet att en bok som tar 700 sidor på sig för att fånga intresset inte kan betraktas som speciellt bra. 😉 Men någonting händer verkligen över tid. Att leva länge med en berättelse är rätt märkvärdigt ändå. Trots kortromanens alla fördelar och briljans så ger den inte samma effekt som de böcker som på något sätt finns lite i bakhuvudet i veckor, månader (år? 😉 ).
Jag är inte beredd att gå över till att läsa fler tegelstenar. Det är nog något jag bara vill stoppa in i min läsning några gånger per år, faktiskt, men jag ska försöka att inte automatiskt känna mig så avig framöver. Tegelstenar kan faktiskt vara riktigt givande; Det är sällan man får lära känna en romankaraktär så djupt som när berättelsen faktiskt har fått svälla ut.
I en del fall är det centralt att sidantalet får dra iväg. Kristina Sandberg använde t.ex. sidantalet som ett medvetet grepp för att hon ville att berättelsen om hemmafrun Maj skulle få ta plats rent fysiskt eftersom den typen av berättelser inte har fått speciellt stort utrymme genom åren. Karl Ove Knausgård tänkte nog ungefär samma sak när han skrev över 4000 sidor om sig själv. 😉 Eller nä, han tänkte nog mer att det var intressant att skriva så detaljerat och ingående att det behövde bli många tusen sidor. Det nyskapande låg i sidantalet snarare än i biografin i sig.
Ja, författarna kan säkert ha sina olika motiv. En del skriver helt uppenbart för långt för att de helt enkelt inte behärskar att skriva tight. Och de böckerna vill jag helst inte behöva läsa en rad ur. Synd bara att jag är en så lojal läsare att jag kan hänga mig kvar åtminstone 700 sega sidor. 😉
Kommentera & diskutera gärna!