Jag är inte så inne i genren ”historiska romaner”, men det händer att jag läser dem och roligast tycker jag att det är när de har huvudpersoner som är inspirerade av människor som har levt på riktigt. Det händer också att jag läser romaner där kändisar är med som karaktärer i boken på ett eller annat sätt. De här böckerna utgör en spännande ”genre” tycker jag. Idag tänkte jag blogga om några av mina favoriter.

Den största favoriten är Joyce Carol Oates präktiga tegelsten Blonde. Boken är ren fiktion, men i huvudrollen hittas en viss Marilyn Monroe. Mer än den berättar om Monroes liv så berättar dock boken om en utnyttjad och ensam kvinnas sökande. Det är en oerhört stark roman. Jag brukar inte gilla tjocka böcker, men Blonde tycker jag ändå att alla borde läsa (helst som e-bok antar jag…). Jag skrev inte så superpositivt om boken när den precis var utläst, men det är verkligen en läsupplevelse som har växt på allra bästa sätt.

Påven Johanna är en gammal bestseller, som nog håller än, tror jag! Det är en kittlande berättelse om Johanna, som under namnet Johannes verkar som påve på 800-talet. Har hon funnits på riktigt? Nja..? Såg hennes liv i så fall ut som i boken? Det tror jag inte! Men jag älskar tanken på att kvinnor och, för den delen, människor med en könsöverskridande identitet, även för mycket länge sedan kunde ta sig in i maktens korridorer. Fast man undrar också när något annat än en gubbe får bli påve? Det är 2016 nu liksom.

Drottningen vänder blad är en bok med den engelska drottningen i huvudrollen. Ett oplanerat besök på en bokbuss leder in henne i litteraturens värld och plötsligt önskar hon nog innerst inne att hon kunde sitta och läsa halva dagarna istället för att sköta sina plikter som drottning. Det är en tunn liten bok och den är väldigt lättsmält, men det är onekligen en avkopplande och rolig bok.

Flicka med pärlörhänge läste jag för massor av år sedan och mycket av den har fallit glömska. Den handlar i alla fall om konstnären Vermeer och hans arbete med målningen Flicka med pärlörhänge. Det är tjänsteflickan Griet som får sitta modell, något som kan kosta henne jobbet i och med att Vermeers fru avskyr Griet och är för svartsjuk för att tåla att flickan sitter modell. Boken är delvis en halvlöjlig kärleksstory, men enligt vad jag bloggade om boken så tyckte jag mycket om skildringen av livet på den tiden och om berättelsen om konstverkets tillkomst (även om det är en fiktiv story då!).