En vän till mig påstår att folk inte vågar kritisera ”svåra” böcker eftersom de är rädda för att verka ytliga och dumma om de erkänner att boken är svår att förstå sig på. Jag tror att det ibland kan ligga väldigt mycket i det faktiskt. Samtidigt tycker jag att det är trist om det skulle vara så. Med risk för att dumförklara mig själv kan jag ärligt säga att jag inte är överförtjust i djupa och tunga böcker och jag kan också erkänna att den här boken inte föll mig i smaken.

Oron bror är en rörig bok som stundvis handlar om berättarjagets barndom och hans lekar, fantasier och funderingar och stundvis handlar om berättarjaget, som gör en bilfärd till barndomstrakterna tillsammans med sin bror. Jag tycker att boken är väldigt osammanhängande, men man skulle kanske kunna säga att den handlar om barndomsminnen och hur läskigt saker och ting kan uppfattas i ett barns ögon. Väldigt rörigt är det dock som sagt var. Ibland får jag inte ens grepp om vad som egentligen har hänt i varje kapitel. Det känns inte ens som om kapitlen hänger ihop eller som om de någonsin byggs vidare på eller får ett slut.

Det här var ingen bok för mig! Boken skulle dock få betydligt sämre betyg om det inte vore för det underbara språket. Jag älskar sättet Sjölin skriver på för att förstärka känslan av att det är ett barns upplevelser som beskrivs. Bland annat skriver han orden precis som de låter i dialoger och när berättarjaget tänker; precis sådär som man gjorde innan man kunde läsa och skriva och uppfattade ord som de lät. Skulle jag enbart bedöma språket skulle boken förmodligen få en fyra eller kanske en femma, men när jag ser till hela boken blev det inte mer än såhär – en tvåa. Tyvärr.


Kommentarer

Kommentera & diskutera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.