När Liv Strömquist sommarpratade för ett par år sedan valde hon att ägna nästan hela programmet åt mens. Fantastiskt! Det är närmast svindlande att mens är fullständigt hemligt och nästan aldrig omnämns i vårt samhälle och i vår kultur. Att ha mens är ju liksom en erfarenhet som delas av halva jordens vuxna befolkning och ändå är det idag enbart förknippat med skam, smuts och att vara ofräsch. I Kunskapens frukt ägnas ca 40 sidor åt mens. Bland annat ges intressanta nedslag i hur mens har skildrats i kulturen genom historien, då det verkar som att mens snarast betraktades som lite mystiskt och gudomligt, och hur det kan komma sig att mens har den stämpel som det har idag.
”Det kvinnliga könsorganet” är dock mer än mens och Kunskapens frukt innehåller också fler serier på temat. Strömquist ifrågasätter bland annat varför vulvan (de yttre delarna av det kvinnliga könsorganet) inte längre avbildas i exempelvis moderna biologiböcker för grundskolan. Det verkar inte ens som att människor längre känner till att kvinnans könsorgan har yttre delar. När NASA skickade ut en plakett, med information om människan, ut i rymden, så avbildades kvinnan utan könsorgan. Med Strömquists pricksäkra humor landar plaketten hos utomjordingar, som avgör att människorna är så korkade att det inte är värt att ta kontakt med dem.
Åh, vad Strömquist är bra. Hon är fantastiskt duktig på att debattera feminism och hon hittar alltid roliga, angelägna och intressanta vinklingar. Feminism skulle kunna landa i komplicerade, akademiska och torra resonemang, men Strömquist väver istället in feminism i vardagsfrågor och populärkultur som vi alla kan relatera till. Hon kryddar också med roliga anekdoter och kalla fakta som ger tyngd åt resonemangen. Kanske köper jag inte exakt allt hon säger, men ingen kan, som Stömquist, väcka tankar. Jag lägger alltid ifrån mig hennes seriealbum med nya insikter och en lust att debattera
Kunskapens frukt är kanske hennes mest jordnära och minst politiska seriealbum. Det hoppas jag gör att exakt alla vågar sig på att läsa det, för det här är verkligen helt briljant, viktigt, intressant och roligt. Jag hoppas att boken är måsteläsning på alla högstadieskolor. Hoppas! Det är dags att alla lär sig mer om ”det kvinnliga könsorganet” och ifrågasätter de snäva könsrollerna.
I korthet
Rekommenderas för: ALLA! För alla kan behöva denna feministiska, roliga och tankeväckande seriealbum om ”det kvinnliga könsorganet”.
Betyg: 5 frukter av 5.
Om Liv Strömquist och Kunskapens frukt
Liv Strömquist (född 1978) är en svensk serietecknare och (podd)radiopersonlighet. I radio har hon hörts i t.ex. P3:s Tankesmedjan och hon medverkar både i podcasten En varg söker sin pod och Lilla drevet. Som serieskapare slog hon igenom 2005 med albumet Hundra procent fett och sedan dess har hon gett ut en rad hyllade seriealbum, vars centrala teman ofta är feminism. Flera av dem har tolkats på scenen, däribland Kunskapens frukt. Liv Strömquist har en hemsida.
Sent omsider har jag börjat se Kristina Lindströms fantastiskt fina dokumentärserie om Astrid Lindgren. Den gick på SVT i julas, men finns fortfarande tillgänglig på SVT Play. Det är på samma gång ett reportage om Sveriges utveckling under 1900-talet, inte minst ur kvinnans perspektiv, och ett fint porträtt av författaren Astrid Lindgren. Jag har inte vetat speciellt mycket om Astrid Lindgren innan, så jag har lärt mig väldigt mycket nytt. I dokumentären beskrivs Lindgrens inspirationskällor väldigt tydligt och det är intressant att se alla kopplingar mellan böckerna och hennes eget liv, kriget och andra stora händelser.
Mycket fin dokumentär! Se den, om du inte redan har gjort det!
För ungefär 20 år sedan kom Bea Uusma över boken Med Örnen mot polen om Andrées polarexpedition. Det blev början till något som närmast kommit att närma sig en besatthet över att få veta mer om vad som egentligen hände under expeditionen och hur det kom sig att de tre deltagarna dog, trots att det varken saknades mat, verktyg, bränsle, tändstickor, vapen eller ammunition vid tiden när de gick bort.
Det är lätt att ryckas med av Uusmas fascination, för hon skriver både fängslande och intresseväckande om all den information som hon har samlat och ordnat för att försöka lösa gåtan. Hon bilar kors och tvärs, följer med på den ena Nordpolsresan efter den andra, trots att hon beskriver sig själv som en person som varken är äventyrlig eller klarar av kyla, intervjuar alla från konservatorer till spådamer och hämtar upp benrester, som skickats till henne för analys, på en postutlämning i centrala Stockholm.
Inte visste jag att jag, som varken har historia som stort intresse eller ens kände till något om Andrées expedition sedan innan, skulle ryckas med så fullständigt och uppleva boken som en riktig bladvändare.
Man förstår inte riktigt hur expeditionsmedlemmarna tänkte och det är så rörande att följa dem och sorgligt att inse att expeditionen inte fick något lyckligt slut. Expeditionen startar 1897, då Andrée och hans två yngre kompanjoner ger sig iväg i en vätgasballong. Ingen är polarforskare eller känner till speciellt mycket om Arktis. De har redan innan avfärd råkat ut för en del problem, bland annat har de fått vänta länge på rätt vindar. Ballongen läcker redan innan avfärd, men det verkar de inte fästa så stor vikt vid. Som läsare undrar man verkligen över hur tankarna gick. De har så otroligt många pryttlar och pinaler i packningen: champagneflaskor, kravatter och allt möjligt, men slädarna, som ska användas om de måste landa, är felkonstruerade, och det verkar de inte heller bry sig om att åtgärda innan de reser iväg. Redan när ballongen lämnar land för avfärden går ballongen sönder så att den inte längre kan styras och den driver iväg för vinden, tappar allt mer mark, och slår i backen för gott efter bara några dagar. Nu följer en svår tid, då de tre expeditionsmedlemmarna släpar på de hundratals kilo tunga slädarna i ett försök att ta sig tillbaka till fast mark. De tar sig nästan ingenstans eftersom det blåser åt motsatt håll, så att de driver i fel riktning. Så småningom inser de att de inte kommer att nå land innan vintern kommer och att de måste slå läger. Det kommer att dröja 33 år innan deras kvarlevor hittas, av en slump, på en av världens mest otillgängliga öar, Vitön.
Nu går Uusma i deras fotspår. Hon läser deras noggranna dagboksanteckningar, vänder på varje sten, försöker förstå vad som hände dem när de slog läger, alla anteckningar upphör och de alla tre mister livet.
Det går inte annat än att ryckas med. Uusma har också så fint berättat om den sorgliga sidohistorian om den yngste expeditionsmedlemmens fästmö, som kom att sörja sin förlorade under hela livet.
Åh, vilken fin bok! Jag är inte den som kastar mig över fackböcker, särskilt inte inom historia, men den här lättlästa boken innehåller verkligen allt: en fascinerande expedition, sorgliga livsöden, mysterium och ett stort personligt engagemang.
Boken har nyligen kommit ut i pocket och den innehåller några få, centrala illustrationer. Jag har förstått att boken också finns i en lyxigare, illustrerad upplaga, och även om texten helt klart står på egna ben så kan jag ändå tänka mig att det är värt att försöka få tag på den illustrerade varianten.
Idag är det 25 år sedan Berlinmullen föll och människor från DDR fritt kunde besöka sina grannar i väst. Jag tänkte att det kunde passa med några boktips som berör livet i Berlin under tiden en mur skar genom hela staden.
Först tipsar jag gärna om Folke Schimanskis historiebok Berlin: en stads historia. Den innehåller mer än de 28 åren med Berlinmuren och tar faktiskt sin början när Berlin som stad börjar växa fram. Jag läste den när jag precis hade varit i Berlin och tyckte att det var en riktigt intressant bok.
Kanske mer lättillgängligt är dock skönlitterära böcker som utspelar sig i Berlin. En riktigt fin sådan är Ögonblicket av Douglas Kennedy. Jag är inget stort fan av romantiska berättelser, men i det här fallet har jag överseende med att en sådan tar stor plats i boken, för det är en riktigt fin bok om förtrycket i DDR.
Jag skulle gärna läsa fler böcker som utspelar sig i Berlin, men jag har inte ramlat över så många. Har du några tips?
Sist, men inte minst, måste jag tipsa om en av mina alla tiders favoritfilm: De andras liv. Det är en fullständigt bländande bra film om en Stasi-agent som övervakar en författare. Mer och mer börjar han känna för dem han är satt att ange och vill skydda dem. Filmen belönades med en Oscar för bästa utländska film 2007. Väl förtjänt. Jag rekommenderar alla att se den.
Joyce Carol Oates måste ha haft roligt när hon skrev den här boken, som utspelar sig i hennes egen hemstad, Princeton, år 1905-1906. En fiktiv historiker ger sig i kast med att återberätta berättelsen om hur Princetons societet drabbades av en förbannelse under de här åren. Mest av alla drabbas barnbarnen till Woodrow Wilson; här en påhittad karaktär, men såklart också byggd på verklighetens Woodrow Wilson, som var USA:s president mellan åren 1913 och 1921. Flera karaktärer baserade på verkliga personer flimrar förbi, inte minst den amerikanske författaren och politikern Upton Sinclair, som sympatiserade med socialismen.
För mig, som inte direkt känner till de här historiska personer sedan innan går mycket förbi och jag läser boken som en bok om helt påhittade människor. Det blir helt enkelt inte så meta som det väl blir för amerikaner som läser boken. Jag ser det dock inte som en förutsättning att man faktiskt känner till mycket om Wilson, Sinclair och andra karaktärer i boken. Man kan underhållas ändå.
De fördömda är en fantasifull skräckbok med kryddor av politik och historia. Det känns som en udda blandning, men Oates lyckas faktiskt få in kvinnorörelsen, klassfrågan och rasism i den här boken, som i övrigt skulle kunna vara ren underhållning. Som alltid lyckas hon måla upp komplexa och intressanta karaktärer och i den här boken får hon också till väldigt fina skildringar av miljöerna där bokens överklassiga huvudpersoner rör sig.
Oates är mästerlig i allt hon gör, men med det sagt kan jag erkänna att det här inte är den av hennes böcker som berört mig mest. Jag tycker det blir för långt och lite för rörigt. Det är många olika element och berättelser som vävs in i varandra. Jag tycker också att hon är som bäst när hon skriver mer renodlade böcker som kretsar kring feminism eller andra viktiga samhällsfrågor. Här är det inlindat i historia och övernaturliga händelser. Hon har en hög lägstanivå, Oates, så se det inte som att jag ogillade den här boken. Jag tycker bara att hon skrivit en hel del som varit vassare och mer tillgängligt än De fördömda.
Tidigare i år lyssnade jag på den över 20 h långa ljudboksversionen av Peter EnglundsStridens skönhet och sorg, där han ger liv åt människor som på olika sätt upplevde Första världskriget.
I en lång intervju i gårdagens DN berättar Englund att boken har gått bra utomlands och att han har utökat boken lite nu och då, bland annat för att bredda persongalleriet i nya länder där boken släppts.
Nu ska hela den utökade versionen, med 40, istället för 19, huvudpersoner, komma ut. Jag förmodar att sidantalet svällt till en bra bit över 1000 med den omarbetningen, så det känns lite som en lättnad att den kommer släppas i fem band, som kommer ut de närmsta åren. 😉
Hur som helst, Första världskriget är ett högaktuellt ämne i dagarna, då det i år är 100 år sedan det bröt ut. I ett Europa där konflikter och främlingsfientlighet brer ut sig kanske det är extra viktigt att påminnas om vår historia.
Jag visste mycket lite om den här boken när jag började läsa, men ibland är det faktiskt skönt att inte ha några speciella förväntningar på en bok. Just den här boken kom upp som bokförslag i jobbets bokklubb och jag bestämde mig för att låna den på biblioteket. Exemplaret på bibblan saknade omslagspapper och därmed baksidestext, så det var bara att kasta sig rakt in i berättelsen.
Handlingen kretsar kring Michel, som går i Frankrikes motsvarighet till gymnasiet. Skolan är kämpig, särskilt matten, och runt omkring sker stora förändringar, både i det stora och lilla perspektivet. Det är 50- och 60-tal och ett inbördeskrig pågår i Algeriet (då: en fransk koloni), kommunismen förtrycker människor, det kalla kriget pågår. I familjen finns det stora slitningar. Storebrodern vill gå med i armén, vilket han också gör, med allvarliga konsekvenser. Föräldrarnas relation är komplicerad. Det finns ett framgångsrikt familjeföretag, men allt, såväl företag som familj, kan rasera när som helst.
Om dagarna tillbringar Michel tid med en tjejkompis, som det stormar kring. Eller också går han till schackklubben, där han träffar en samling excentriska män, många på flykt från kommunismen, som ibland låter glimtar av sina liv sippra fram; familjer som övergetts, relationer som gått sönder.
Till synes obetydliga händelser och tillfälligheter kan få stora konsekvenser. Många gånger har man inte ens något val här i livet: från den ena dagen till den andra kan förutsättningarna ha förändrats. Det gäller schackspelarna, som har en hel del i bagaget, men också Michel, i sitt kärlekstrassel och i sin sköra familj. Jag tycker Guenassia ringar in det väldigt fint i den här boken.
Det är en väldigt innehållsrik bok, måste jag säga, men man hinner också avverka rätt många ämnen på dryga 600 sidor. Jag tycker det är besvärligt med tjocka böcker, mest för att de är så otroligt otympliga att bära omkring på (den här finns inte som e-bok), men man får i bästa fall igen det genom att man verkligen ges tid att komma in i berättelsen och lära känna karaktärerna. Guenassia är verkligen duktig på att måla upp miljöer och personer, dessutom, och man kan verkligen se dem framför sig. Jag älskar de här Parismiljöerna och känner med personerna som boken kretsar kring. Faktiskt så gillade jag den här boken riktigt, riktigt mycket. Men med det sagt så kan jag också säga att boken känns rätt tydligt indelad i delar och det lämnar mig med känslan att det här inte hade behövt varit en bok, utan lika gärna hade kunnat vara typ tre, separata och var för sig intressanta, böcker.
Nåja. Den här boken är, trots detta, välskriven och därtill både lättläst och engagerande. Kan rekommenderas!
Jag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda, Den osynliga bron. När jag skrev om Den osynliga bron konstaterade jag att jag får allt svårare för den här typen av berättelser. Det som kändes så oändligt avlägset när jag läste om det som ung känns idag nästan outhärdligt. Av någon anledning. Koncentrationsläger. Förintelsen. Jag går typ sönder av att läsa om det!
Jag heter inte Miriam utspelar sig till stor del i Ravensbrück. Det är förstås närmast outhärdligt bara att läsa om det och just därför måste man göra det.
I huvudrollen finns Miriam, som egentligen inte heter Miriam. I nästan ett helt liv har hon dolt sin verkliga identitet: att hon egentligen är rom och heter Malika. Nu har hon precis fyllt 85 år och hennes nära och kära är på plats. När hon och det vuxna barnbarnet är på en promenad börjar delar av hennes livsberättelse sippra ut; saker hon tigit om i alla år: hennes romska bakgrund, brodern som svalt ihjäl i ett av Mengeles fruktansvärda experiment, medfångar som inte överlevde. Berättelsen rör sig i tid och rum mellan nutid och tiden i koncentrationsläger, men också runt den första tiden i Sverige, när Miriam så smått börjar komma till rätta, men också får uppleva den utbredda antiziganismen i Sverige.
Det här är en oerhört bra bok. Majgull Axelsson har skrivit en hel rad skickligt komponerade böcker om berörande livsöden och viktiga frågor. Hon har ett särskilt öga för att skildra människor och relationer och i den här boken får hon verkligen ihop det. Det är välskrivet, viktigt och berörande; en bok som är så hemsk att man stundvis måste lägga den ifrån sig, men som ändå är lätt att plöja igenom i ett rasande tempo. Det är helt klart en bok som går att läsa ut snabbt, men också en bok som alldeles säkert kommer att leva kvar mycket länge i tankarna. Jag fascineras särskilt av Axelssons sätt att veckla ut berättelsen och gradvis portionera ut de olika händelserna. Ibland tror man som läsare att hon ska utelämna och lämna åt läsaren att själv fylla i vissa händelser, men sedan återkommer hon. Som läsare får man små andningspauser, men förr eller senare så återkommer scenerna. Hon värjer sig inte för att berätta om de här händelserna, trots att det är så fruktansvärt tuffa saker det handlar om.
Jag kan nästan ingenting om Första världskriget. Det enda jag minns från skoltiden är mordet på Franz Ferdinand (fast jag känner till mer om popgruppen med samma namn än den här händelsen, jo, det är tyvärr sant), skyttegravar och att Tyskland åkte på en rejäl smäll. Nu har jag alltså utökat min kunskap med denna 21 h (!) långa ljudbok om Första världskriget. Peter Englunds ambition är att berätta om kriget utifrån några livsöden, snarare än att försöka presentera någon slags heltäckande fakta. Trots detta upplever jag boken ungefär som en faktabok i alla fall. Det märks nämligen att Englund har haft stora ambitioner med den och väldigt gärna velat återge så riktiga uppgifter som möjligt. Det är också verkliga personer han skriver om. Personer som idag inte är kända, men som i allra högsta grad drabbades av Första världskriget. Mycket information om diverse detaljer flimrar alltså förbi och det finns generöst med fotnoter.
Ska jag vara ärlig har jag fortfarande inte lärt mig mer om Första världskriget på så sätt att jag skulle kunna ställa mig upp och redogöra för förloppet och de inblandade och vad som hände kronologiskt. Däremot har jag lärt mig mycket mer om vad Första världskriget faktiskt gjorde med människorna: de unga pojkarna som gav sig ut i kriget med en naiv dröm om att bli en krigshjälte, sjuksköterskorna som försökte lappa ihop hopplösa skador och så vidare och så vidare. Jag har lärt mig alla möjliga detaljer, som att det fanns soldater som gned in sig med andras människors var för att de skulle diagnosticeras med veneriska sjukdomar och slippa fronten, eller som att hästarna led större förluster än människorna i det här kriget. Ja, och mycket mer såklart.
Det här har inte varit den lättsammaste och mest avkopplande lyssning jag haft, men låt gå. Jag imponeras över hur heltäckande Englunds bok faktiskt känns och tycker att han har fått ihop det väldigt bra. Möjligen hade boken gjort sig ännu bättre i pappersbokform, då det alltid krävs lite extra koncentration att lyssna och jag därför nog har tappat lite här och lite där.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda, 