Det är mitten av 80-talet och den nyligt debuterade amerikanske författaren Thomas Nesbitt reser till Berlin för att samla material och inspiration till sin nästa bok. Som extraknäck får han in en fot hos Radio Liberty, där han träffar översättaren Petra Dussman och blir blixtförälskad. Petra kommer från DDR och har mycket i bagaget. När hon och Thomas träffas så flyttar de ihop omgående och Petra anförtror sitt tragiska livsöde. Hon har suttit fängslad i DDR, utsatts för tortyrliknande psykisk misshandel och fråntagits sin son. Hennes ”brott” har bestått i att vara gift med en psykisk sjuk man, som skrivit regimkritiska texter. Nu glittrar det dock av lycka hos både Petra och Thomas. Efter ett halvår bestämmer de sig för att gifta sig och att flytta till USA. Men just då rämnar hela Thomas värld och från ett ögonblick till ett annat förändras allt.
Jag ska vara helt ärlig med att jag hatar den här typen av kärleksberättelser. Visst kan man bli blixtförälskad, men det är ganska irrationellt att snacka barn på andra dejten (i alla fall i min värld). Thomas och Petra känner inte varandra över huvud taget när de flyttar ihop och när de kommer till den punkten att de vill gifta sig och flytta till USA så är de fortfarande bara i början av att förstå vem den andre är. Jag tycker det är trams från början till slut med den här typen av berättelser där man som läsare ska tycka att det är gulligt och rart att huvudpersonerna blir så förälskade att de släpper allt annat (och sedan ägnar resten av livet(!!) åt att vara bittra över en förälskelse som inte blev något). I praktiken är det sorgligt att lägga så mycket energi och tappa allt för något så flyktigt som en hastigt uppblossad förälskelse och det är direkt sjukligt att inte kunna gå vidare. Ingen kan för övrigt veta hur en förälskelse utvecklas; det är något tiden får tala om.
Med det sagt så kan jag ju också säga att det finns mycket annat att fascineras av i boken än den ointressanta och fåniga kärleksberättelsen. Och tur är väl det! Douglas Kennedy har ärligt talat skrivit en fantastisk bok om DDR, Stasi och ett samhälle där ingen kan lita på någon. Väldigt insiktsfullt (tror jag; vad kan jag veta om Stasi?) berättar han om människor som trillar dit och spionerar, inte för att de är onda och vill sina medmänniskor illa, utan för att omständigheterna tvingar dem. Jag vet inte vad Kennedy har för koppling till Tyskland; han är ju själv amerikan, men att läsa den här boken är som att vandra omkring i Berlin och jag tror att hans skildring av förhållandena i DDR speglar hur det kunde vara.
Jag tycker också hemskt mycket om Douglas Kennedys språk. Språket bara flyter fram över sidorna och varenda formulering sitter rätt, trots att han skriver allt annat än avskalat, utan snarare i detalj beskriver varje miljö och karaktär. Jag har den senaste tiden läst böcker som varit oerhört fattiga på intressanta karaktärer och miljöer (läs: Paradisträdgården), så kanske har jag haft en extra stor törst efter detta. Jag gillade det massor, hur som helst. Man känner med bokens huvudpersoner, ser dem framför sig och tror att man känner dem. Ja, oj, vad han kan skriva. Men oj, vad han också borde ha redigerat mer och kapat bort 200 sidor. Hela de sista delarna är en tjatig upprepning som med fördel hade kunnat strykas. Sista halvan av boken känns ärligt talat oredigerad.
Ändå gillade jag det! Jättemycket! Och det säger ju ett och annat om hur bra de bra delarna är.
När Mo Yan tilldelades Nobelpriset i litteratur förra året så skedde det inte helt utan protester. Flera författare, däribland Herta Müller, som själv belönades 2009, uttryckte sitt missnöje över att priset gått till någon som är övertygad kommunist och tydligen inte tar avstånd från censur. Med detta i tankarna började jag läsa Mo Yans roman från 2006, Ximen Nao och hans sju liv.
Boken inleds vid det kommunistiska partiets maktövertagande, då godsägaren Ximen Nao blir avrättad och hans mark uppdelad. Den största delen kommer att hamna i folkkommunens händer och en minskande remsa kommer att brukas av Ximen Naos fosterson och tjänare Lan Lian, som så småningom blir den sista oberoende bonden i Kina. Ximen Nao finner det ytterst orättvist att han har blivit avrättad och kräver i dödsriket att han ska få återvända till Jorden. Det får han också – i skepnad av Lan Lians åsna.
I tur och ordning fortsätter sedan Ximen Nao att återfödas som tjur, gris, hund, apa och, slutligen, människa igen och han kommer att kunna betrakta sina före detta fruar, barn, vänner och ovänner i den gamla hembyn, som förändras i takt med att Kina förändras och genomlever svält, Kulturrevolution, millennieskifte…
Det är lite av en tegelsten (omkring 650 sidor), så man har tid att leva sig in i miljöerna och lära känna karaktärerna. Jag har en tendens att fastna för tjocka böcker, just för att man lever med dem så länge och får följa huvudpersonerna under så lång tid att det till slut känns som att man känner dem, men jag måste säga att det här inte är någon lätt läsning. Mo Yans stil handlar om att blanda saga och magi med historia och realism. Han lånar till och med ut sitt namn till en av bokens karaktärer (en näsvis rackare!). Och just för att det är så mycket knasigheter i boken, blandat med sådant som känns som autentiska vittnesuppgifter från historia händelser, så känns det som att det är mycket som går över huvudet på mig som läsare. När Mo Yan skriver om blödande hårstrån och korkade vildsvin så kan man läsa det som roliga anekdoter, fast tanken slår en ju också att han kanske använder det som symboler för något annat; något som jag inte förstår. Man känner sig lätt dum när man läser Mo Yan och till slut väljer jag att bara läsa den som den är och se allt hittepå som något som är instoppat för att lätta upp och underhålla. Faktiskt, så har Mo Yan stor humor och det är en på många sätt rolig bok. Särskilt tycker jag att han lyckas i att skildra Ximen Nao i de olika skepnaderna; det är alltid Ximen Nao som beskrivs, men författaren lyckas också pricka in hur världen kanske ser ut från ett djurs ögon. Han gör det träffande.
Jag är glad att jag läste boken, men jag erkänner villigt att den bjuder en del motstånd… Jag inser att man säkert kan läsa in mycket mer i den än vad jag någonsin skulle kunna komma på, men å andra sidan finns det ingen som förbjuder någon att läsa en bok rakt upp och ner utan att trassla in sig i symbolik och omskrivningar. Huruvida Mo Yan kritiserar eller inte kritiserar kommunistiska partiet tillräckligt mycket vet jag inte. Det är inte som att han döljer idiotin i de inte särskilt fungerande folkkommunerna och de vansinnessatsningar som följt sedan kommunisterna tog makten, men jag vet inte tillräckligt mycket om Kinas moderna historia för att kunna avgöra vad Mo Yan har valt ut att berätta och vad han har valt bort.
Diane Wei Liang är en kinesisk författare, numer bosatt i London, och Jadeögat är den första bok hon skrivit om detektiven Mei Wang, i Beijing. För mig är det inte bara den första Mei Wang-deckaren, utan ärligt talat det första jag läser av en kinesisk författare(!). Kina är också ett land jag varken har besökt eller vet särskilt mycket om. För mig är Liang berättelse om moderna Kina och landets moderna historia, med avstamp vid Kulturrevolutionen, den största behållningen av boken, även om själva gåtan också är spännande.
Mei Wang har förlorat sitt jobb på Ministeriet för offentlig säkerhet och har nu tagit steget att öppna en detektivbyrå. Släktingarna är skeptiska, men hon är besluten att ge det en chans. En dag kommer en av hennes mammas vänner, Cheng, till byrån och ber henne att finna en värdefull antikvitet, som kan ha stulits från ett museum under Kulturrevolutionen. Mei börjar söka och dra i olika trådar och det visar sig snart att sökandet också leder till hennes egen familj och hemligheter som hennes mamma bär på.
Jag gillade verkligen den här boken, mest på grund av Kina-skildringarna, som sagt. Det är också en lagom oblodig och avkopplande deckare. Det finns dock en del sidospår i boken som författaren hade kunnat använda mer, men förmodligen finns de med för att författaren vill så frö till sådant som kommer i senare delar i serien.
Jag har ärligt talat inte känt till mycket om livet i Ryssland under Sovjettiden, men efter att ha läst Tanja Dianovas lilla självbiografi En människa föddes i Moskva känner jag att jag har fått ett fint porträtt av hur livet kunde se ut.
Dianova berättar utvalda episoder ur sitt liv i en kronologisk ordning. Det börjar således med barndomsminnen, där hon berättar att det gällde att ställa sig i kö så fort det uppstod någon sådan. Varubristen var så enorm att det var värt att köa, även om man inte visste vilka varor som fanns att köpa eller om man ens skulle lyckas komma fram till butiken innan varorna tog slut. Hon berättar om Sovjetsångerna och Leninberättelserna som de fick lära sig från det att de var små och att de verkligen kändes sig lyckliga och som att de bodde i världens bästa land. Sedan kommer författaren in på tiden när Sovjet föll och människor som levt hela sitt liv under kommuniststyre plötsligt skulle förstå hur en marknad fungerar. Inflationen var grotesk och fattigdomen enorm. Det behövdes en stor portion idérikedom, styrka och vilja för att klara sin försörjning.
Jag blev verkligen berörd av den här boken. Den har öppnat mina ögon för hur livet kunde se ut i Sovjetunionen/Ryssland och den har också bjudit på en intressant och inspirerande berättelse om hur man kan klara motgångar och ta sig vidare.
Har ni sett SVT:s Historieätarna? Jag tycker det är grymt underhållande och intressant. I programmet testar Erik Haag och Lotta Lundgren att äta tidstypisk mat från olika tidsepoker. Det blir inte bara matprat, utan även andra nedslag i hur man såg på livet då. Förra veckan handlade det om 70-talet och jag hade roligt åt deras diskussion om ”proggiga barnböcker” och varför barnböcker handlade så mycket om sex och politik på 70-talet. Författaren Kalle Lind besökte programmet och kommenterade autentiska böcker med titlar i stil med ”När barnen gick i strejk” och ”Olle och fabriken”. Han har för övrigt skrivit en bok som heter just Proggiga barnböcker och som handlar om 70-talets barnböcker. Förlaget beskriver den som ”en nostalgitripp för den som var med, och helt bisarr för den som inte var det.”. Jag hör till de som inte var med, men boken verkar ju vara riktigt kul ändå. Den är aktuell i pocket nu.
Klipp från tv-serien. En inte särskilt inspirerande lunch:
För några veckor sedan såg jag dokumentärfilmen Palme, som jag för övrigt kan rekommendera varmt. Den är en intressant film, som inte bara säger något om Palme och vem han var som politiker, utan som också berättar intressant historia om ”Folkhemmet” och tiden då allting pekade uppåt och utvecklingen rusade fram i samhället. Nu har det också kommit ut en bok om samma ämne: Sveriges historia 1920–1965, som är en del i Norstedts serie om Sveriges historia. Den har naturligtvis ingen som helst koppling till Palmefilmen, men är ett tips för den som vill läsa mer om ”folkhemmet”.
Jag såg på bloggen Unga böcker att Anne Franks dagbokkommer att ges ut som app. Så himla bra! Appen kommer innehålla dagboken, som boken består av, men också mer material kring Anne Frank och hennes liv, t.ex. kommer den också innehålla faksimilkopior av originaldagboken. Jag tycker att det låter fantastiskt och tror att många kommer att tycka att det känns mer levande att se faksimilen och bilderna. Här finns en video med smakprov på appen. Utan att ha provat appen vågar jag mig ändå på att tycka att det här är ett bra exempel på hur man kan använda det digitala formatet för att nå ut med en berättelse.
Balkan bröder är en bok som jag fick skickad till mig utan att jag hade beställt den. Överraskningar är ju dock inte fel och jag har inget emot att läsa något oväntat/oplanerat emellanåt, så det var med en viss nyfikenhet jag började läsa Dagarssons krigsroman. Den finns utgiven på ett print on demand-förlag och har alltså inte något stort förlag i ryggen.
Jag förstod ganska snart att den är utgiven som ett eget initiativ av författaren och att den förmodligen har refuserats av förlag. Det har inte så mycket att göra med berättelsen, som enligt författaren är inspirerad av NesbøsRödhake, utan det handlar om språket, som borde ha setts över. Det flyter inte. Boken är kort och med rätt så fluffig text, men stavfel, satsradningar, syftningsfel och andra grammatiska missar gör att det stakar sig ändå.
Berättelsen kretsar kring några SS-soldaters öden på Balkan och framför allt får vi följa Karl och hans drömmar om att leva det goda livet i Sydafrika.
Det hade kunnat bli en intressant och spännande historia, men jag önskade mig mer korrekturläsning.
Ioana Pârvulescu är professor i litteratur och har forskat kring privatlivet under 1800-talet och 1900-talet. Efter att ha skrivit flera fackböcker i ämnet skrev hon den skönlitterära boken Livet börjar på fredag 2009. Tack vare förlaget 2244, som har specialiserat sig på litteratur från området kring Svarta havet, kom den ut på svenska förra året. Hos mig har den stått i hyllan och väntat sedan den kom ut. Jag vet inte varför jag har låtit andra böcker komma emellan så länge, för det här har varit riktigt trevlig läsning.
Boken kretsar kring några människor i Bukarest år 1897. En man dyker upp, till synes från ingenstans. Det spekuleras kring vem han är och om han har en koppling till den unge man som har hittats död i närheten. Mannen heter Dan Creţu och väcker stor nyfikenhet hos stadens invånare. Han är så olik dem att man kan undra om han är en tidsresenär.
Själva boken är faktiskt en tidsresa. I den kastas läsaren till ett Bukarest med ett blomstrande kulturliv och en stor framtidstro. Det är en tid där Röntgenstrålning har upptäckts och man har lärt sig mer om bakterier och mikroorganismer och deras koppling till sjukdom. Det finns elektricitet och telefoner. Allt kan hända i framtiden.
Jag tycker att boken är lättsam och rolig. Jag gillar att få följa de här huvudpersonerna i deras kärlekstrassel, funderingar över framtiden och drömmar. Det finns så många böcker som handlar om olycka och elände, men den här boken känns som en skön motvikt och det är extra kul att den utspelar sig i en stad och ett land som jag inte tidigare har träffat på i litteraturen.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det är mitten av 80-talet och den nyligt debuterade amerikanske författaren Thomas Nesbitt reser till Berlin för att samla material och inspiration till sin nästa bok. Som extraknäck får han in en fot hos Radio Liberty, där han träffar översättaren Petra Dussman och blir blixtförälskad. Petra kommer från DDR och har mycket i bagaget. När hon och Thomas träffas så flyttar de ihop omgående och Petra anförtror sitt tragiska livsöde. Hon har suttit fängslad i DDR, utsatts för tortyrliknande psykisk misshandel och fråntagits sin son. Hennes ”brott” har bestått i att vara gift med en psykisk sjuk man, som skrivit regimkritiska texter. Nu glittrar det dock av lycka hos både Petra och Thomas. Efter ett halvår bestämmer de sig för att gifta sig och att flytta till USA. Men just då rämnar hela Thomas värld och från ett ögonblick till ett annat förändras allt.
