Ett bröllop att minnas är en mysig feelgoodroman som inte direkt bjuder på några överraskningar, men som ändå kan vara precis den läsning man behöver för stunden.
Ett bröllop att minnas av Katie Fforde är en feelgoodroman som utspelar sig i en liten engelsk småstad, komplett med lokal pub och en mysig (men nedgången) bygdegård. Lindy är uppvuxen i lilla Chippingford och bor kvar där med sina två barn, som slukar det mesta av hennes tid. Rachel är nyseparerad och har precis flyttat till sitt nyrenoverade och ytterst prydliga hus i samma by. Beth lånar en stuga på samma ställe. Hon är arbetslös men är i full färd med att planera sin systers bröllop. Det är kort om tid för planering och deras mamma riskerar att lägga sig i och planera ett storslaget bröllop, långt från den enklare tillställning som systern önskar sig.
Lindy, Rachel och Beth springer på varandra under ett evenemang i bygdegården och blir snabbt vänner. Snart har de startat en bröllopsplaneringsfirma med siktet inställt på att ordna ett tjusigt budgetbröllop för Beths syster. Det är snabba ryck i den här boken och det kanske inte är riktigt trovärdigt (eller också är det bara jag som känner att det är en hög tröskel till att starta ett företag tillsammans med två främlingar).
Som ni kanske anar är det inte bara Beths syster som är mitt uppe i en kärleksyra. Var och en av de nyblivna kompisarna trillar också dit och blir förälskade i män som plötsligt kommer in i deras liv från olika håll.
Det här är en väldigt förutsägbar berättelse, måste jag ju säga. Därtill känns flera av karaktärerna riktigt platta. Det gäller inte minst Rachel som beskrivs som ett perfektionistiskt kontrollfreak. Som naturligtvis ska räddas av en karl. Vad som också störde mig med boken är att den inte är skriven med så mycket finess. Det är fasligt mycket redogörelser hit och dit för vad personerna gör, men både människor och miljöer blir ändå inte särskilt levande. Nu när jag tänker på det kan jag inte se någon bild framför mig hur någon av huvudpersonerna ser ut eller är utöver de stereotypa karaktärsdrag de utrustats med.
Nu blev det här ett gnälligt inlägg med tråkiga ord om den här romanen. Det roliga är att böcker kan vara allt det där lite taffliga och dåliga och samtidigt vara härliga att läsa. Ibland orkar jag inte tänka själv utan vill bli serverad en sådan här förutsägbar kärleksstory som inte lämnar mycket över till läsaren någonstans (förutom i att beskriva människor och miljöer då, i och för sig). Jag tyckte faktiskt att det här var en mysig feelgood och även om den är långt ifrån det bästa jag har läst i genren så ville jag verkligen inte ge upp boken och sluta läsa.
Ett bröllop att minnas
Ett bröllop att minnas av Katie Fforde
Brittisk titel: A Vintage Wedding. Översättare: Maria Store. Förlag: Piratförlaget (2021). ISBN: 978-91-642-0722-7.
Katie Fforde
Katie Fforde (född 1952) är en brittisk författare.
Rebecca av Daphne du Maurier är en klassisk romance, som också överraskar och är riktigt spännande.
Rebecca av Daphne du Maurier är en klassisk roman som blandar både romantik och spänning. Huvudpersonen är en ung kvinna med en enkel bakgrund. När hon träffar den förmögne Max de Winther uppstår en plötslig förälskelse och snart är hon fru de Winther och bosatt på det magnifika godset Manderley. Så långt i berättelsen var jag måttligt imponerad, måste jag erkänna. Jag är ingen stor romanceläsare och för min del känns sådana här askungesagor ganska ointressanta, faktiskt. Jag kände heller inte att förälskelsen mellan huvudpersonen och Max kändes särskilt trovärdigt skildrad.
Sedan vände det, trots allt! Bokens huvudperson är inte den första fru de Winther – när hon träffar Max är han änkling efter att ha förlorat sin första fru, Rebecca, i en drunkningsolycka. Huvudpersonen känner snart att Rebeccas skor är omöjliga att fylla. Samtidigt uppstår allt fler frågor kring Rebecca, vem hon var och hur olyckan egentligen gick till.
Jag tyckte att boken utvecklade sig och blev riktigt spännande och överraskande. Vill du också lyssna på Rebecca så finns den fortfarande att ladda ned som Radioföljetong i uppläsning av Kerstin Andersson.
Ett litet liv av Hanya Yanagihara är en tegelstensroman där läsaren får följa Jude genom livet och undan för undan ta del av hans tuffa uppväxt. Det är en berörande, men alldeles för lång roman.
Ett litet liv av Hanya Yanagihara är en rejäl tegelstensroman och därtill en av de senaste årens mest uppmärksammade bästsäljare. Den kombon är imponerande, tycker jag! För visst måste en riktigt tjock bok ha något visst om den blir läst och älskad av många? En viss tröskel är det ju att ta sig igenom en bok på över 700 sidor.
För mig var det lätt att förstå varför den här boken hyllats överallt de senaste åren. Jag föll pladask och plöjde igenom de första delarna på förvånansvärt kort tid (för att vara jag). Det är verkligen en fängslande berättelse!
Boken kretsar kring Jude St Francis, en man som läsaren får följa genom livet. När berättelsen tar sin början har han precis slutat college och så småningom blir han en etablerad jurist och till och med en extremt framgångsrik och välbärgad jurist. Hela tiden omges han av nära vänner och av Harold och Julia, personer som kommer att bli hans föräldragestalter. Hans biologiska föräldrar och hans barndom är däremot höljda i dunkel. Då och då rullas bitar av Judes bakgrund upp och det är ingen feelgood direkt. Redan tidigt förstår man som läsare att Jude har varit med om förfärliga saker, händelser som skadat honom för livet både fysiskt och psykiskt. Vidden av det blir dock inte klart till fullo förrän boken närmar sig slutet.
Boken berättas omväxlande från Judes synvinkel, men också från hans nära och käras ögon. Det är framför allt tre vänner som står ut till en början: Willem, JB och Malcom. De fyra är vänner från college och utgör en oskiljaktig kvartett. Boken inleds faktiskt som en intressant berättelse om kompisgänget och deras dynamik – alla fyra får ungefär lika stort utrymme. Sedan tappar boken styrsel. JB och Malcolm förpassas till bifigurer. Jag hade gärna fortsatt att läsa om alla fyra, men författaren tyckte tydligen annorlunda. Jag tycker att berättelsen blev allt mer otight ju mer jag läste. Det är en konst att skriva riktigt långa berättelser och här håller det inte hela vägen, om du frågar mig. Boken börjar som en bok och slutar som en annan. Bitvis är det dessutom alldeles för pladdrigt.
Jag kan förstå att många älskar den här boken. Den är fantastiskt bra, åtminstone delvis, och det är också en väldigt stark berättelse Jude bär på. Det är svårt att inte bli berörd. Men nja. Boken var faktiskt för lång för min smak och jag kände inte att den röda tråden fanns där fullt ut.
Nu slänger jag in en spoilervarning också. Jag kan erkänna att jag heller inte riktigt köpte Judes berättelse. Det blev bara för mycket. Han är föräldralös och växer upp i ett kloster (av alla klyschor!). Alla i klostret är homosexuella pedofiler som misshandlar honom och våldtar honom. Han rymmer därifrån med en av munkarna och tvingas därefter till prostitution under många års tid. När han befrias därifrån genom en polisinsats hamnar han på ett barnhem, där han behandlas som en kriminell(?!) och där personalen är homosexuella pedofiler som misshandlar honom. Han rymmer därifrån och liftar. Alla lastbilschaufförer han träffar på är homosexuella pedofiler och Jude prostituerar sig. I ett ögonblick när han är sjuk och svag och befinner sig på en bensinmack (om jag minns rätt?) blir han hittad av en homosexuell pedofil som plockar upp honom och spärrar in honom för att kunna våldta och misshandla honom. Fullt medveten om att det finns många som får alldeles för många sorger att hantera på en gång, så tycker jag verkligen att det blir överdrivet och jag undrar ibland hur många homosexuella (och sadistiska) pedofiler någon egentligen kan ha oturen att träffa på. I mitt tycke hade det räckt att skildra någon eller några av alla dessa övergrepp för att komma fram till poängen och göra det trovärdigt och berörande. Här avlöser de hemska händelserna varandra på ett sätt som gör att det till slut blir närapå fånigt. Judes hemska bakgrund blir sedan fond till hur han lever den amerikanska drömmen, om än med djupa sår och väldigt dålig hälsa. Boken reproducerar den både felaktiga och tröttsamma klichébilden av den ”framgångsrika” personen som jobbar alldeles för mycket och alldeles för sent. Ett exempel på Judes ”framgång” är att han jobbar måndag–lördag och måste tvingas att lämna kontoret vid midnatt på vardagarna och vid nio på lördagen. Annars jobbar han såklart mer än så. Ingen kan jobba fokuserat och göra bra ifrån sig under sådana maratonpass som pågår år efter år. Det är tröttsamt att den inställningen till jobbet här lyfts fram som något slags bevis på framgång. Dessutom är jag nog för svensk för att fascineras av den amerikanska drömmen. Det är inte intressant för mig att läsa om att Jude är en extremt rik toppjurist och att alla hans vänner är extremt framgångsrika inom sina respektive områden – världskänd skådespelare, superframgångrik konstnär, arkitekt som efterfrågas över hela världen och så vidare, och så vidare, och så vidare. Även här frågar jag mig om det är trovärdigt? För mig känns det i alla fall rent trist att läsa en bok där alla lever fantasiliv där man semestrar med privatplan och äger en handfull lyxhus utspridda över intressanta platser och bla, bla, bla. Det hade varit så mycket mer intressant om det fanns någon vanlig person i boken, någon som faktiskt skulle gå att relatera till.
Slut på spoilervarningen. För att sammanfatta kan jag se vad andra gillar med den här boken. Jag slukade stora delar av den, men mot slutet gick det verkligen trögt. Boken höll inte hela vägen, helt enkelt. Kanske hade jag för höga förväntningar.
Plan B av Jonathan Tropper är en dråplig, rolig och lite sorglig feelgoodroman om ett 30-årskrisande kompisgäng som eventuellt har kidnappat en känd skådespelare.
Plan B är Jonathan Troppers debutroman från år 2000 (den kom dock inte på svenska förrän 2014). För de som missade honom när det begav sig så gjorde Tropper succé med en radda bästsäljare på 10-talet. Jag har läst de flesta och roats – Tropper skriver snärtigt och kul. Som alltid när en författare har hittat sin grej så behöver man som läsare dock se till att lägga lite mellanrum mellan böckerna. Det kan lätt kännas upprepande annars. Det roliga med Plan B är att den känns olik hans senare böcker. Visst, hans stil känns igen, men många andra typiska inslag saknas. Jag syftar framför allt på de lite flåsiga delarna som många av hans böcker innehåller. Det känns skönt tycker jag!
Plan B följer ett kompisgäng som känt varandra sedan college. Nu är de 30 och livet har gått i lite olika riktningar. Utåt sett kan var och en se lyckad ut (vad nu det innebär?), men alla bär på sina bagage och har sina tillkortakommanden. Den som är allra mest på glid är Jack, en framgångsrik skådespelare som dessvärre har trillat dit ordentligt och missbrukar kokain. Nu har hans vänner Ben, Chuck, Lindsey och Alison bestämt sig för att hjälpa honom. De försöker med en konfrontation, som inte faller väl ut. Till slut landar de i att göra något långt mer drastiskt – droga ner honom och mot hans vilja ta med honom till Alisons sommarstuga där de planerar att låsa in honom tills han blir ren och fri från beroendet.
Planen funkar bra tills de väl är på plats i sommarstugan och inser att deras vän tänker gå bärsärk i det rum han är inlåst i och att Jacks försvinnande dessutom orsakar stora rubriker. Plötsligt är de inte bara vänner som hjälper en vän utan också ett gäng kidnappare.
Det blir en dråplig berättelse, berättad med Troppers värme och humor och med hans fyndiga formuleringar. Jag kan tycka att boken med sina närmare 400 sidor är lite i längsta laget, men det är ingen stor invändning. Det här är en riktigt avkopplande och underhållande bok.
Plan B
Plan B av Jonathan Tropper
Amerikansk titel: Plan B. Översättare: Erik MacQueen. Förlag: Gilla böcker (2015). ISBN: 9789186634704.
Vinterkriget av Philip Teir är en dråplig och vass roman om äktenskapets och medelklasslivets bryderier.
Vinterkriget av Philip Teir är, precis som undertiteln säger, en roman om äktenskap. Här ryms både ett äktenskap som är på väg att lösas upp, ett äktenskap som utvecklas och ett äktenskap som ingås – allt i en och samma familj.
Max och Katriina är i 60-årsåldern och lever ett bekvämt liv i centrala Helsingfors. Smått och stort tyder dock på att de är på väg att glida isär. Deras åsikter går isär om köksrenoveringen, om prioritetsordningen när det gäller tennisen och parmiddagarna, om det 60-årsfirande som Max står inför och som han inte är så intresserad av – och en hel del annat. Max forskarkarriär har dessutom gått i stå. Han var en välkänd profil på 90-talet i samband med en forskningsstudie kring sex. Nu var det länge sedan ”sexprofessorn” var efterfrågad i TV-soffor. Nu har han ett hopplöst bokprojekt på gång och kommer ingenstans. När han blir kontaktad av en gammal elev, Laura, som vill intervjua honom inför 60-årsdagen blir det en nytändning. Forskningen, manuskriptet, hela hans person kommer i ett nytt ljus och Laura väcker en helt ny energi hos honom.
Medan Max fantiserar om Laura och Kristiina irriteras över sin make lever de två vuxna döttrarna sina liv. Helen bor utanför stan med sin man och barn och lever det typiska familjelivet, som de liksom bara halkade in i. Semestrarna är föga avkopplande kryssningar, komplett med Mumindisco, och livet i allmänhet rullar på utan att någon hinner med någon eftertanke. Eva är den vuxna dottern som aldrig riktigt har blivit vuxen, trots allt. Nu har hon precis flyttat till London för att studera konst. Och för att inleda en affär med sin lärare.
Vinterkriget är en bok som jag verkligen slukade. Philip Teir skriver med känsla och humor om medelklassens bryderier och om äktenskapets utmaningar. Boken ledde tankarna till Lydia SandgrensSamlade verk, som också rör sig i kulturvärlden och som bland mycket annat handlar om att ha skrivkramp. Den ledde också tankarna till Amanda SvenssonsEtt system så magnifikt att det bländar, som också handlar om några totalt olika syskon och om vändpunkter i deras liv. Vinterkriget är dock mycket kortare och mycket mer lättsam, utan att för den sakens skull sakna skärpa och udd. Vinterkriget är en riktig pärla, tycker jag: en insiktsfull, fin och rolig berättelse om tvåsamhet och familjeband.
Den sista migrationen av Charlotte McConaghy är en fin bok om kärlek, relationer och att söka efter sig själv – kryddat med cli-fi.
Årets andra cli-fi är avklarad! Charlotte McConaghysDen sista migrationen utspelar sig i en nära framtid där ekosystem har kollapsat och den biologiska mångfalden är ett minne blott. Merparten av de landlevande djuren är utrotade, fåglar är en sällsynt syn och haven är i stort sett tomma.
Bokens huvudperson, Franny Stone, är helt fokuserad på en enda sak: att följa världens sista silvertärnor på deras långa resa mot häckningsplatsen på Antarktis. Hon har utrustat några av de kvarvarande individerna med sändare och försöker desperat att hitta något fartyg som är villig att ta henne med sig och följa fåglarna på sin resa, den som förmodligen blir deras sista migration. Så hamnar hon på Saghani, ett fiskefartyg. Kaptenen går motvilligt med på att ta med Franny, som lockar med att att fåglarna kan leda dem till stora fiskfångster.
Det är tufft att vara ute till havs. Jag har ingen som helst erfarenhet av sådant, men författaren lyckas levandegöra situationen: utsattheten när stormar och oväder drar förbi, kulturen bland besättningen, det hårda arbetet.
Parallellt med berättelsen om Franny och hennes resa med silvertärnorna görs också återblickar till hennes tidigare liv: ett sökande efter försvunna släktingar, en snabbt uppblossad kärlek till en professor på det universitet där hon arbetar som städare (och ett omedelbart giftermål med densamme), familjehemligheter att söka svar på, saker att fly från. Det är ett skickligt bygge som i och för sig leder till något förutsägbart, men som ändå byggde upp en spänning. Franny är en intressant karaktär och som läsare vet man inte exakt var man har henne och hur berättelsen ska utveckla sig.
Det utvecklar sig åt det romantiska hållet, så mycket får man väl säga. Den som är ute efter en mer rejäl cli-fi, med större fokus på klimatet, gör rätt i att läsa t.ex. Maja LundesPrzewalskis häst istället. Här är klimatfrågan mer en fond till något som egentligen är en berättelse om något helt annat. Gott så. Den sista migrationen är en fin bok om relationer, kärlek och sökande. För den lättrörde finns det helt klart scener som kan beröra, kanske till och med framkalla tårar. Jag tyckte att den här boken var riktigt bra, även om jag egentligen har lättare för att gråta över klimatfrågan än över kärleksromaner.
Bakvatten av Maria Broberg är en rik roman om några människor på den västerbottniska landsbygden och deras ensamhet & kärlek, hemligheter & skvaller och om att aldrig vara riktigt fri.
Förra året läste jag Maria Brobergs omtalade debutroman Bakvatten och nu har jag vågat mig på en omläsning. Jag läser sällan om böcker, men den här gången kändes det relevant att fräscha upp minnet lite extra eftersom jag i mitten av mars bokcirklade den i en livesänd bokcirkel.
Bakvatten utspelar sig framför allt under 60-talet på den västerbottniska landsbygden. En av de viktigaste huvudpersonerna, trots att hon inte har någon egen röst i boken, är Margareta, som flyttar till byn Olsele med sin betydligt äldre man, Hebbe, vid slutet av 40-talet. Hon blir snabbt bekant med grannpojken, Assar, som inte är mer än en tonåring, men som ändå faller omedelbart för Margareta. Åldersskillnaden är stor och Margareta har sin Hebbe, men Assar och Margareta hittar ändå till varandra. Genom åren kommer de till och från att inte kunna slita sig från varandra, men de kommer heller aldrig riktigt få varandra. Så småningom får Margareta sonen Håkan och Assar känner sig övertygad om att det egentligen är han som är pappan. Håkan växer dock upp med Hebbe som sin stora idol och fadersfigur. När Margareta så småningom blir änka tar hon fortfarande inte till sig Assar fullt ut. Istället börjar hon sällskapa med Lars och de får sonen Nilas.
Lars älskar hela den lilla familjen han har i byn: Margareta, Nilas och bonussonen Håkan, men han kan omöjligen lämna sitt liv som renskötare. Margareta kan å sin sida inte lämna sitt liv på den lilla gården där hon sköter sina kor. Det blir ett liv där alla slits mellan viktiga pusselbitar i livet och ingen blir riktigt fri. För Margareta blir det långa perioder då hon får leva utan Lars, som sköter sina renar. Då kan dörren fortsatt stå öppen för Assar.
Bokens första delar, de som i huvudsak utspelar sig på 60-talet, berättas av Assar och av Håkan. Läsaren får följa dem i livet, vara med dem i livets med- och motgångar. Båda lever ständigt med en önskan att få höra till och höra hemma någonstans. Båda lever i Margaretas närhet, men utan att fullt ut förstå alla hemligheter som ligger under ytan.
Boken är skickligt uppbyggd och faktiskt väldigt svår att återberätta. Här finns många lager, många huvudpersoner, mycket som berättas mellan raderna. En central händelse, som fram till bokens slut paradoxalt nog tar minimalt med plats, är att Nilas plötsligt försvinner. När Maria Broberg till slut knyter ihop säcken är det för att berätta vad som verkligen hände den pojke som försvann och som i alla år befarades ha drunknat och försvunnit i Vindelälven. Även där döljer sig en hemlighet som tärt hos några av huvudpersonerna. Länge vet man som läsare inte var man ska ha sina sympatier. Det här är verkligen ingen bok där saker är svart eller vitt – alla personer har sina mindre smickrande sidor samtidigt som man känner med dem när man får gå vid deras sida genom ensamhet och känslan av att sakna frihet att leva livet fullt ut.
Det är en otroligt bra bok: mångbottnad och rik och alldeles sin egen. Berättelsen är verkligen snyggt komponerad och språket fantastiskt. När jag läste boken första gången valde jag ljudboken, som är mycket bra inläst av Elias Dahlgren, en uppläsare som kan konsten att krydda berättelsen med den rätta dialekten. För den här andra läsningen har jag hållit mig till pocketutgåvan och har fått gå in i språket och dialekten själv, vilket inte är så dumt det heller. Framför allt kan det vara spännande att läsa om en bra bok. Jag upptäckte att en del scener satt glasklart i minnet medan annat inte hade fastnat alls på samma sätt. Jag vet inte om det berodde på att en del föll bort för mig när jag lyssnade på ljudboken eller om det berodde på något annat. Det fina är att jag fortfarande tycker att boken är himla bra.
Himlabrand av Moa Backe Åstot är en fin och tankeväckande roman om att vara ung renskötande same idag. Måste man lämna för att få vara sig själv fullt ut?
I Himlabrand av Moa Backe Åstot får läsaren följa Ànte, som är i den ålder då många drabbas av sin första stora förälskelse samtidigt som erfarenheterna av kärlek och sex kan vara högst varierande. I Àntes kompisgäng är det mycket snack om tjejer och man har en jargong som får det att låta som att alla har mycket större erfarenhet än vad de egentligen har. För Ànte är föremålet för kärlek lite mer av en hemlighet: han har fallit handlöst för barndomskompisen Erik, som umgås i samma kretsar som han själv.
Boken kastar mig tillbaka till den där hormonstinna perioden i livet där känslorna knappt rymdes i kroppen. Författaren skriver pricksäkert om hur det att över huvud taget sitta bredvid den andra kan leda till sådant pirr och nervositet att koncentrationen far all världens väg. I en scen smugglar Ànte med sig en servett som Erik har hållit i, behåller den och tar fram den för att senare fantisera om Erik. Meddelanden och telefonsamtal tolkas och övertolkas. Ànte är verkligen kär. Samtidigt är allt så komplicerat.
Ànte söker på forum på nätet. Finns det homosexuella renskötare? Han söker och får svar lika nedslående som rasistiska: ”Böglappen du påstår att du känner är ju knappast renskötare utan bara trottoarlapp. Jag har då aldrig hört talas om att det skulle finnas renskötare som är homofiler.” Han börjar tänka på Ruben, som lämnade byn och som det fortfarande pratas om med förakt bland Àntes pappa och pappans vänner: ”Bögjäveln”. Det finns helt enkelt inte många förebilder att ta hjälp av för att komma ut.
Jag tycker verkligen om Himlabrand. Författaren har lyckats skildra den första, pirriga förälskelsen så att det känns autentiskt. Hon har också skrivit en mycket intressant bok om att vara ung same idag. Hon nosar på den mörka historia där samer kränkts och utsatts för förtryck, men hon tar framför allt och riktar ljuset mot framtiden. För Ànte och hans samiska vänner är renskötseln och den samiska kulturen en självklarhet. I Moa Backe Åstots roman har alla märkt kalvar, alla har en vackert kolt att bära vid fest, alla lever mitt i den kultur och den tradition som det samiska folket förvaltar. Behöver det innebära att somliga inte passar in? För Ànte och Erik är livet i byn och livet med renskötseln något självklart, något de inte vill lämna. Moa Backe Åstots roman är en väldigt fin bok som skänker hopp om att ingen ska behöva slitas från det liv och den kultur där de känner sig hemma för att få vara sig själv fullt ut.
Såhär års brukar jag tipsa om den senaste tidens bästa läsning om kärlek. Kärlek är fint och något vi verkligen behöver dessa dagar. <3
Ska jag välja en riktigt bra bok om kärlek från det senaste året så får det nog bli Martin Bircks ungdom av Hjalmar Söderberg. Inte för att den är en speciellt utpräglad kärleksroman, men för att den är en sådan lågmäld och fin berättelse om ett liv som råkade bli vad det blev – och om att det enda som betyder något i slutändan är väl ändå kärlek.
Martin Bircks ungdom av Hjalmar Söderberg
En lite mer typisk kärleksroman, på gott och ont, är den makalösa försäljningssuccén När kräftorna sjunger av Delia Owens. Ibland är det lite för sentimentalt, mestadels är det otroligt förutsägbart, men det gör inte så mycket! Det är en fin bok som bland mycket annat rymmer mycket kärlek. Huvudpersonen är en flicka som växer upp och lever hela sitt liv ensam i våtmarken. Någonstans finns såklart alltid en liten kärlekslåga som brinner för pojken som delade hennes kärlek till djuren och naturen när de var små.
Där kräftorna sjunger av Delia Owens
Kärlek är ett alldeles särskilt lämpligt tema i poesin, som ju trots sitt koncentrerade format brukar vara så uttrycksfullt och rikt. Jag har två tips: den fina antologin Berör och förstör samt Mjölk och honung av Rupi Kaur. De är riktigt bra (och lättillgängliga!) båda två.
Ha en fin alla <3 dag!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
