Jag kan nästan ingenting om Första världskriget. Det enda jag minns från skoltiden är mordet på Franz Ferdinand (fast jag känner till mer om popgruppen med samma namn än den här händelsen, jo, det är tyvärr sant), skyttegravar och att Tyskland åkte på en rejäl smäll. Nu har jag alltså utökat min kunskap med denna 21 h (!) långa ljudbok om Första världskriget. Peter Englunds ambition är att berätta om kriget utifrån några livsöden, snarare än att försöka presentera någon slags heltäckande fakta. Trots detta upplever jag boken ungefär som en faktabok i alla fall. Det märks nämligen att Englund har haft stora ambitioner med den och väldigt gärna velat återge så riktiga uppgifter som möjligt. Det är också verkliga personer han skriver om. Personer som idag inte är kända, men som i allra högsta grad drabbades av Första världskriget. Mycket information om diverse detaljer flimrar alltså förbi och det finns generöst med fotnoter.
Ska jag vara ärlig har jag fortfarande inte lärt mig mer om Första världskriget på så sätt att jag skulle kunna ställa mig upp och redogöra för förloppet och de inblandade och vad som hände kronologiskt. Däremot har jag lärt mig mycket mer om vad Första världskriget faktiskt gjorde med människorna: de unga pojkarna som gav sig ut i kriget med en naiv dröm om att bli en krigshjälte, sjuksköterskorna som försökte lappa ihop hopplösa skador och så vidare och så vidare. Jag har lärt mig alla möjliga detaljer, som att det fanns soldater som gned in sig med andras människors var för att de skulle diagnosticeras med veneriska sjukdomar och slippa fronten, eller som att hästarna led större förluster än människorna i det här kriget. Ja, och mycket mer såklart.
Det här har inte varit den lättsammaste och mest avkopplande lyssning jag haft, men låt gå. Jag imponeras över hur heltäckande Englunds bok faktiskt känns och tycker att han har fått ihop det väldigt bra. Möjligen hade boken gjort sig ännu bättre i pappersbokform, då det alltid krävs lite extra koncentration att lyssna och jag därför nog har tappat lite här och lite där.
När jag var yngre så slukade jag ungdomsböcker som utspelade sig under Andra världskriget (t.ex. Michelle Magorians böcker eller Annika Thorsböcker om Steffi och Nelli). Idag är jag lite kluven till ”genren”. Naturligtvis är det ett hemskt angeläget tema och ju äldre jag blivit, desto viktigare har det känts att upplysas om vad som hände under de här mörka åren. Det finns snart inga vittnen kvar som har varit där och upplevt kriget och då känns det som en skyldighet att ta in så mycket som möjligt, så att man kan föra det vidare. Men, det är ju samtidigt så outsägligt sorgligt med dessa krigsberättelser! Det kanske också är något som har kommit med åldern. När jag var i tonåren så var det så abstrakt. Idag börjar jag typa gråta av tanken på krig. Ju mer medveten jag blivit om vad krig åstadkommer med människor och samhällen och ju mer jag kommit till insikt om hur skört allting är och hur privilegierad jag är, desto svårare är det att orka läsa om människor som går sådana här fruktansvärda öden till mötes.
I Julie Orringers tegelsten kretsar historien kring Andras, en judisk ungrare, som genom ett stipendium får chansen att ta sig till Paris för att utbilda sig till arkitekt. Året är 1937 och på tåget till Paris visar sig de första tecknen på det som komma skall: nazistflaggor på stationerna, ett café han inte får gå in på. Han hinner heller inte studera någon lång stund innan komplikationer uppstår med hans stipendium. Utbetalningarna stryps och han blir tvungen att arbeta hårt för att både finansiera sina studier och att hinna med skoluppgifterna. I Paris träffar han snabbt en landsmaninna, Karla, som har en dotter ungefär i Andras ålder. Andras blir handlöst förälskad, men inte i dottern, utan i Karla.
Och det är här det börjar bli sorgligt, som ni förstår. Hur skulle två judar under tidigt 40-tal kunna leva lyckliga i alla sina dagar? Nej, det är redan på förhand uppenbart att det inte kommer att sluta bra och löpa på utan komplikationer.
Nazisterna far fram i Europa och lägger fler länder under sig och får fler allierade. Snart kan inte Andras förnya sitt visum och måste överge studierna och sitt älskade Paris för att återvända till Ungern, där han omedelbart skickas till ett tufft arbetsläger.
Det här är en berörande och bra bok om några livsöden under Andra världskriget och indirekt ger den en för mig välbehövlig historielektion om hur Andra världskriget drabbade Ungern, som allierades med Tyskland 1940.
Jag kan tycka att boken är lite tjock, men det har både sina för- och nackdelar. Fördelen är att Orringer verkligen tar sig tid att måla upp miljöer och karaktärer. Parismiljöerna med teatrar, caféer och Andras lilla vindsrum i Quartier Latin är alldeles levande framför en. Flugorna, hettan på sommaren, kölden på vintern, stanken, leran och hopplösheten i arbetslägren likaså. Precis som svälten, umbärandena, sorgen och rädslan. På minuskontot tycker jag att böcker sällan vinner på att vara långa och utbroderade. Det blir lite för mycket sidorspår och en viss långsamhet i berättelsen. Här blir det nästan som två böcker: en bok om den relativt sorglösa tiden i Paris, där Klara och Andras träffas och deras relation utvecklas, och en bok som utspelar sig i Ungern och där krigets fasor rullas upp.
Men ärligt talat stör det mig inte tillräckligt mycket att boken är så tjock som den är, för det lilla minuset vägs upp många gånger om av att jag verkligen blev gripen, upplyst och fängslad av den här boken. Den väcker känslor och är svår att lämna ifrån sig. Jag vet med säkerhet att det här är en bok som jag kommer att ha levande i minnet länge. När jag väl läst ut den kändes det nästan som att stänga dörren för några vänner, så bra har Julie Orringer lyckats måla upp Andras och hans nära och kära.
Att vara 18-19 år är något speciellt. Det är en ålder när ens framtid börjar utkristallisera sig och man börjar bli vuxen på riktigt; skolan är över och det är dags att skaffa sig ett jobb eller söka sig till universitetet – och skaffa en livskamrat, en bostad och allt annat som hör det egna livet till.
I Shani Boianjius Det eviga folket är inte rädda står huvudpersonerna i precis det vägskälet, men som israeler måste de först och främst göra sin värnplikt. Barndomskompisarna Yael, Lea och Avishag får olika uppdrag: utbildar skyttar, jobbar som militärpolis och står vid gränskontroll. Militärtjänstgöringen är en lång leda och tjejerna har inte så mycket annat att göra än att fantisera om annat eller fördriva tiden på de mest meningslösa sätt. Likt de lekar som de lekte när de var små och sprang omkring och fantiserade ihop berättelser så fantiserar de nu ihop berättelser om de som passerar gränskontrollerna. Det fantiseras om män och snackas om sex. När det är tråkigt och hett lägger sig några tjejer ute på marken och kopplar in sig till nedfrusna droppåsar. Tjänstgöringen är som en meningslös lek där de här unga tjejerna, som i mångt och mycket är och beter sig som barn, ska uppträda som soldater. Ibland kommer verkligheten på besök; som när en kille närmast får halsen avskuren i gränskontrollen; en bild som sedan aldrig går att radera.
Det här är bland det finaste och bästa jag läst i år. Ledan, de egentligen obefintliga drömmarna man kan ha i Tel Aviv, där lägenheter kostar multum och det bästa jobb man kan hoppas på är att få sitta hela dagarna på flygplatsen och kontrollera passagerare, och de här unga tjejernas framtid, skildras så oerhört fint och med en enorm precision. Boianjiu skriver fantastiskt bra. Visst hade hon kunnat spara på några ganska onödiga och lite väl överdrivna scener, men jag orkar inte haka upp mig på det. Det här är en drabbande roman, som lika mycket handlar om att vara ung idag, väldigt generellt alltså, men också det att vara ung i Israel; att samtidigt vara så ung och barnslig och ändå behöva konfrontera våld i vardagen.
Några andra som skrivit om Det eviga folket är inte rädda är SvD, Bokmania och Hyllan. Du hittar den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
I En storm kom från paradiset berättar Johannes Anyuru om sin pappas, P kallad, långa väg från hemlandet Uganda till Sverige. När boken tar sin början är han fängslad i Zambia, där han fått jobb som besprutningspilot, men där han inte får stanna. Han har varit i Grekland och utbildat sig till stridspilot för att kunna strida i Ugandas flygvapen, men Idi Amin har tagit makten och P har flytt och kan heller inte återvända till sitt hemland. Det är en spännande berättelse om hur P försöker ta sig vidare och för mig var det också en ganska välbehövd liten historie- och geografilektion.
Men det som jag fastnar för mer än själva berättelsen är trots allt språket. Anyuru är även poet, och det kanske inte är en förklaring, men han skriver ju verkligen fantastiskt. Språket bara vindlar sig över sidorna med den ena mer förbluffande formuleringen efter den andra. Allt sitter perfekt.
Den är också fascinerande kort. Andra författare hade säkert fastnat i att beskriva alla händelser kronologiskt och uppehållit sig för länge kring fakta och andra redogörelser, men Anyuru kan konsten att skriva tight och att låta saker skymta mellan raderna. Det gör att boken ibland blir lite svår att ta sig igenom. Det är koncentrerat. Men bra!
Det tog ett tag innan jag kom in i Morgon i Jenin, men det beror nog mest på yttre omständigheter. När jag väl började läsa så grep den tag som få böcker gör. Boken utspelar sig i Palestina och tar sin början redan vid Israels bildande och fortsätter fram till 2000-talet. Jag har inte vetat särskilt mycket om konflikten mellan Israel och Palestina, men här skildras verkligen helvetet utifrån de små människornas perspektiv. Den har varit en nyttig ögonöppnare för mig. I boken får vi följa Amal, som förlorar båda sina föräldrar i tonåren. Hon har två bröder, tvillingar, men den ena brodern, Ismael, försvann som liten. Vad ingen i familjen vet är att Ismael kidnappades av en israel och har kommit att växa upp som son till ett par, som själva inte kunnat få barn. Den andra tvillingen, Yousef, tillhör motståndsrörelsen och tar del i konflikterna, med allt vad det innebär i form av våld och misshandel. Amal känner sig rotlös och ensam. Ett stipendium ger henne möjlighet att studera vid ett universitet i USA och hon flyttar dit och försöker lära sig kulturen, som är så långt från den hon växt upp med. När hon tagit examen hamnar hon dock åter i Palestina och återuppfinner sitt ursprung, träffar kärleken, återförenas med sin bror, som nu gift sig med sin ungdomskärlek och blivit far, och känner sann glädje.
För en palestinier är dock både glädje och kärlek skört. När Amal återvänder till USA utsätts hennes nära och kära i Palestina för det ena övergreppet efter det andra och en efter en rycks ifrån henne. När hon själv blir mor och är ensamstående i USA, blir hon en kvinna som bara vågar krama om sin dotter medan dottern sover, för hon våga inte visa sin kärlek längre. Hur skulle någon kunna tillåta sig att visa kärlek, när precis allting kan smulas sönder imorgon?
Ibland läser jag boken och tänker ”Men lägg av! Så överdrivet det här är. Såhär mycket elände kan en människa helt enkelt inte utsättas för!”. Sedan tänker jag ett varv till och inser att jo, precis såhär många trauman kan en palestinier ha utsatts för och utsättas för. Precis såhär mycket våld, hot och övergrepp har skett i Palestina. När det skildras hur barn föds och växer upp i flyktingläger och leker bland militärfordon och vapen så är det inget överdrivet snack, utan en realitet. Samtidigt; boken berättar också om israeler och palestinier som är nära vänner och den döljer inte att våld sker från båda håll.
Det är en fantastisk liten bok. Språket flyter fram som poesi och berättelsen är av en sådan karakatär att den helt enkelt kräver att få bli berättad. Författaren har själv varit på plats i Palestina under många år och berättar egna vittnesmål, om än som en skönlitterär bok och inte en fackbok.
Vi läste den här boken i bokcirkeln Picket & pocket och jag tror att vi alla tyckte att boken var mycket bra. Visst, det finns saker man gärna hade dragit ett streck över, t.ex. slutet, som känns som något som tillkommit i efterhand, och den lite småfåniga kärlekshistorian, men jag kan ha överseende. Det här är en läsvärd och viktig bok.
En halv gul sol är en tegelsten som har stått och värmt min bokhylla länge. Den valdes som bokcirkelbok till bokcirkelnPicket & pocket, men jag kunde inte vara med på träffen och pressade mig inte precis till att läsa ut den i tid. Läsningen blev faktiskt lite väl hoppig. I början höll jag ett bra tempo och läste lite varje dag, men sedan kom annat emellan och jag valde att ställa boken i hyllan i flera veckor. När jag sedan tog upp den igen så hade jag svårt att hålla isär karaktärerna. Det är klart att det säkert beror mycket på att jag tog en paus med boken, men kanske också på att jag aldrig riktigt lärde känna huvudpersonerna.
Boken utspelar sig i slutet av 60-talet, när Nigeria skakades av ett inbördeskrig och befolkningen i den självutnämnda staten Biafra led hemsk svältkatastrof. Flera miljoner människor dog. Att läsa fakta om ett krig berör sällan på samma sätt som skönlitterära böcker eller berättelser om verkliga livsöden. Adichies roman lämnar en definitivt inte oberörd. Boken är en generisk skildring av krig: familjer som splittras, barn som svälter ihjäl, människor som förlorar hem och arbeten, kvinnor som utsätts för våldtäkter och övergrepp… Det är fasansfullt och samtidigt stilsäkert berättat med ett bra flyt i texten. Det känns inte som att man har läst nästan 700 sidor när man lägger boken ifrån sig.
Bland huvudpersonerna hittar vi framför allt tvillingsystrarna Olanna och Kainene med familjer. Olanna har valt kärleken och lever med Odenigbo , som är politiskt intresserad och arbetar vid universitetet, dottern ”Baby” samt tjänaren Ugwu. Kainene är en rik affärskvinna och har ett förhållande med den engelske journalisten Richard. När kriget bryter ut spelar det ingen roll vem som har pengar eller arbetar på universitetet. Liksom alla andra dras de ned i krigets fasor.
En halv gul sol är en hyllad och prisbelönt bestseller och all uppmärksamhet kring den är välförtjänt. Det här är en bra bok och viktig i den mening att den berättar om ett krig som världen tycks ha glömt bort. Jag har då i alla fall inte blivit upplyst om det så kallade Biafrakriget tidigare. Boken ska dock inte bara ses som ”en bok om ett krig”, utan är verkligen en välskriven och bra roman med stora skönlitterära kvalitéer.
När jag läste baksidestexten till Huset vid moskén:
Jag har skrivit den här boken för den västerländska världen. Den handlar om människor, om religion, om sex, om film, om radions och televisionens betydelse. Jag har försökt att skingra dimmorna och visa hur man lever inom islam…
förväntade jag mig något i stil med Bastarden från Istanbul: en bok som kan säga något om vardagslivet och som kan slå hål på fördomar. Jag blev faktiskt besviken. Det första jag slogs av var att boken verkligen känns stel och dialogerna helt onaturliga. Den gav mig verkligen ingen övertygande bild om ”hur man lever inom islam”.
Handlingen kretsar kring några människor som lever i närheten av en moské i Iran. Den största delen av boken utspelar sig innan shahen avsatts och ersatts av ayatolla Khomeini och hans radikala islamistiska idéer. I slutet av boken får vi följa människorna genom det krig och de samhällsförändringar som kretsade kring Khomeinis revolution. Det var egentligen först då som jag fick intresse för boken och förstod varför den faktiskt är läsvärd. Boken består till en början mest av små episoder som inte säger så mycket, men när revolutionen kommer är det omöjligt att inte bli gripen av berättelsen. Plötsligt kan tidigare vänner vara fiender och människor döms och dödas runt omkring.
Den utvecklade sig faktiskt till en riktigt viktig bok, som absolut kan lära oss ”västerlänningar” något om Irans moderna historia och säga något om vad iranierna utsattes för under den här tiden.
Jag önskar bara att baksidestexten hade varit bättre och gett en rättvisare bild av bokens innehåll.
Shantaram är en över 900 sidor stor kloss till pocketbok. Med fördel hade författaren kunnat skriva ett antal böcker av stoffet i boken istället. Det blir faktiskt lite mastigt, lite långt, lite segt. Huvudpersonen är en man som har rymt från fängelse i Australien och nu har hamnat i Bombays myllrande liv. Han hamnar i slummen (material till en egen bok!), blir kär (material till en annan bok!), börjar jobba för maffian (material till ytterligare en bok!) och drar ut i krig (ja, gissa…).
Nåväl. Dåligt är det inte. Författaren skriven enkelt, men fängslande och det gör ingenting om man tar god tid på sig att läsa ut boken, för även om det går långa stunder mellan varje läsning är den lätt att komma in i och fastna i. Det märks också att den delvis är baserad på episoder ur författarens eget liv, för det den berättar känns väldigt äkta. Vad som absolut inte går att ta miste på är författarens kärlek till Indien/Bombay. Det har sällan blivit av att jag har läst någon bok som utspelar sig i Asien, så det här är en skön och, för mig, annorlunda bok som berättar om livet i Indien och deras speciella kultur och många olika språk.
Årets första utlästa bok är den omtalade och omtyckta roman Tusen strålande solar av samma författare som till Flyga drake. I Tusen strålande solar gör Hosseini det igen: berättar gripande och äkta om de fruktansvärda fasorna i det krigsdrabbade Afghanistan. Jag har aldrig varit särskilt insatt i situationen i Afghanistan, men Tusen strålande solar har gett mig en ganska bra lektion i vad som hände mellan 80-talets slut och fram till början av 00-talet. Det behövde jag! Här berättas det om krigsfasorna, dödandet, de stränga sharialagarna, kvinnornas obefintliga rättigheter, de offentliga avrättningarna och annat svårsmält.
Kanske är det de oerhörda fasorna som gör att jag inte riktigt fastnar för den här boken. Det blir för mycket, för fruktansvärt. Till slut kan jag inte se det framför mig, det blir inte trovärdigt. Sorgligt nog berättar nog Hosseini en mycket trovärdig historia, men jag har ändå svårt att ta till mig det och jag blir inte helt tagen av den här berättelsen.
För att återgå till själva boken så handlar den om två kvinnor som kommer varandra nära. De är gifta med samma man – en äldre man som hånar dem, misshandlar dem och behandlar den ena kvinnans dotter med stort förakt. Det är två ohyggligt starka kvinnor, som trots att de tvingas bära burqa, inte får gå ut utan en man, inte har möjlighet till utbildning, förväntas passa upp på sin otäcka man, tvingas ställa upp att ha sex med honom och tusen andra saker som var för sig väcker ilska hos vilken västerländsk kvinna som helst.
Det är givetvis en rörande, sorglig och på ett litet sätt ändå hoppingivande berättelse, även om jag, som sagt, finner den lite väl tilltagen med alla grymheter. Jag rekommenderar egentligen alla att läsa den, för vi behöver nog alla påminnas lite om situationen i Afghanistan och få den här fruktansvärda nutidshistorian. Hade historien inte varit fullt lika snyftig hade jag dock gillat den mer.
PS: Har någon reflekterat över varför kvinnan på framsidan bär klackskor? Det känns knappast sharia och när skulle någon av bokens kvinnor ha använt dem?
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag kan nästan ingenting om Första världskriget. Det enda jag minns från skoltiden är mordet på Franz Ferdinand (fast jag känner till mer om popgruppen med samma namn än den här händelsen, jo, det är tyvärr sant), skyttegravar och att Tyskland åkte på en rejäl smäll. Nu har jag alltså utökat min kunskap med denna 21 h (!) långa ljudbok om Första världskriget. Peter Englunds ambition är att berätta om kriget utifrån några livsöden, snarare än att försöka presentera någon slags heltäckande fakta. Trots detta upplever jag boken ungefär som en faktabok i alla fall. Det märks nämligen att Englund har haft stora ambitioner med den och väldigt gärna velat återge så riktiga uppgifter som möjligt. Det är också verkliga personer han skriver om. Personer som idag inte är kända, men som i allra högsta grad drabbades av Första världskriget. Mycket information om diverse detaljer flimrar alltså förbi och det finns generöst med fotnoter.
I En storm kom från paradiset berättar Johannes Anyuru om sin pappas, P kallad, långa väg från hemlandet Uganda till Sverige. När boken tar sin början är han fängslad i Zambia, där han fått jobb som besprutningspilot, men där han inte får stanna. Han har varit i Grekland och utbildat sig till stridspilot för att kunna strida i Ugandas flygvapen, men Idi Amin har tagit makten och P har flytt och kan heller inte återvända till sitt hemland. Det är en spännande berättelse om hur P försöker ta sig vidare och för mig var det också en ganska välbehövd liten historie- och geografilektion.
