När jag läste baksidestexten till Huset vid moskén:

Jag har skrivit den här boken för den västerländska världen. Den handlar om människor, om religion, om sex, om film, om radions och televisionens betydelse. Jag har försökt att skingra dimmorna och visa hur man lever inom islam…

förväntade jag mig något i stil med Bastarden från Istanbul: en bok som kan säga något om vardagslivet och som kan slå hål på fördomar. Jag blev faktiskt besviken. Det första jag slogs av var att boken verkligen känns stel och dialogerna helt onaturliga. Den gav mig verkligen ingen övertygande bild om “hur man lever inom islam”.

Handlingen kretsar kring några människor som lever i närheten av en moské i Iran. Den största delen av boken utspelar sig innan shahen avsatts och ersatts av ayatolla Khomeini och hans radikala islamistiska idéer. I slutet av boken får vi följa människorna genom det krig och de samhällsförändringar som kretsade kring Khomeinis revolution. Det var egentligen först då som jag fick intresse för boken och förstod varför den faktiskt är läsvärd. Boken består till en början mest av små episoder som inte säger så mycket, men när revolutionen kommer är det omöjligt att inte bli gripen av berättelsen. Plötsligt kan tidigare vänner vara fiender och människor döms och dödas runt omkring.

Den utvecklade sig faktiskt till en riktigt viktig bok, som absolut kan lära oss “västerlänningar” något om Irans moderna historia och säga något om vad iranierna utsattes för under den här tiden.

Jag önskar bara att baksidestexten hade varit bättre och gett en rättvisare bild av bokens innehåll.

Publicerat av Bokblomma

Läser böcker och bloggar om dem!

Delta i diskussionen

6 kommentarer

    1. Kul att smaken är så olika.. 😉 Vad var det du gillade med första delen av boken? Jag tror jag blev missnöjd över den för att jag helt enkelt hade fel förväntningar på hur boken skulle vara…

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.