I En storm kom från paradiset berättar Johannes Anyuru om sin pappas, P kallad, långa väg från hemlandet Uganda till Sverige. När boken tar sin början är han fängslad i Zambia, där han fått jobb som besprutningspilot, men där han inte får stanna. Han har varit i Grekland och utbildat sig till stridspilot för att kunna strida i Ugandas flygvapen, men Idi Amin har tagit makten och P har flytt och kan heller inte återvända till sitt hemland. Det är en spännande berättelse om hur P försöker ta sig vidare och för mig var det också en ganska välbehövd liten historie- och geografilektion.
Men det som jag fastnar för mer än själva berättelsen är trots allt språket. Anyuru är även poet, och det kanske inte är en förklaring, men han skriver ju verkligen fantastiskt. Språket bara vindlar sig över sidorna med den ena mer förbluffande formuleringen efter den andra. Allt sitter perfekt.
Den är också fascinerande kort. Andra författare hade säkert fastnat i att beskriva alla händelser kronologiskt och uppehållit sig för länge kring fakta och andra redogörelser, men Anyuru kan konsten att skriva tight och att låta saker skymta mellan raderna. Det gör att boken ibland blir lite svår att ta sig igenom. Det är koncentrerat. Men bra!
Boken är utgiven av Norstedts och du hittar den hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om En storm kom från paradiset är SvD, Annika Koldenius och Sandras läslogg.
Kommentera & diskutera gärna!