Om våren är den tredje delen i Karl Ove Knausgårds ”årstidssvit” – fyra böcker skrivna till den yngsta dottern, som i den första boken ännu inte är född. Jag har kastat mig rakt in i serien tack vare Radioföljetongen och har inte läst de tidigare delarna, men jag tror inte att det har någon direkt betydelse, faktiskt; Det går alldeles utmärkt att börja läsa vilken som helst av Knausgårds böcker – så är de ju också skildringar av Knausgårds liv och vardag, rakt upp och ned.

I Om våren är det en vardag och ett livspussel som ska hanteras medan den dåvarande frun är inlagd på sjukhus. Större barn ska rastas på äventyrsbad, minstingen ska hållas nöjd. Det barn som vid romankvartettens inledning ännu inte var född är nu tre månader gammal. I boken har Knausgård packat in sig själv och det lilla barnet i bilen och reser över Skånes platta landskap för att ta sig till sjukhuset där frun/modern befinner sig. Det är vår. För det lilla barnet börjar världen veckla ut sig. Knausgård funderar över livet samtidigt som vardagens bestyr ska skötas.

Jag måste erkänna att jag har ett kluvet förhållande till Karl Ove Knausgård. Han är en ikonisk nutidsförfattare som brukar stå symbol för den åtråvärda kulturman som alla kulturtanter trånar efter. Minsta steg han tar gör kultursverige galna av fascination. Han har även själv gjort sig lustig över detta – han har bland annat påtalat att han skulle kunna skriva en bok om att skita och folk skulle kasta sig över den. Skit-scenen finns för övrigt i den här boken. Det här är alltså en författare som skriver om att tömma tarmen och som folk hyllar som den störste (och sexigaste?!) vi skådat i Norden. Det är något med det som andas hysteri och som gör mig väldigt, väldigt tveksam. När han var aktuell med sin romansvit Min kamp läste jag den första boken i serien och tyckte att den var ”helt okej”, men kände samtidigt: varför skriver någon flera tusen sidor om sig själv och varför vill ”alla” läsa dem? Min kamp är förvisso ett imponerande projekt, ett snyggt bygge, och det är ett stort verk som dessutom har fått personliga konsekvenser för den store Knausgård själv, så som det blir när man utlämnade skriver om sig själv och sitt liv ned till exkrementer; Man blir lite imponerad, naturligtvis. Men varför vill ”alla” läsa? Jag har inte orkat gå vidare med Min kamp del 2–6 och kommer inte göra det heller. Trots att kultursidor, kulturprogram och bokmässor tappade andan i flera år i sin beundran över Knausgård och hans magnus opus så orkar jag bara inte plöja flera tusen sidor självbiografi.

Nu har jag alltså, trots allt, läst Om våren: en del i nästa självbiografiska verk. Hur mycket Knausgård, med blöjbyten och tankning av den stora familjebilen, kan bokmarknaden bära? Förmodligen mycket mer! För jo, jag kan förstå. Det kanske är för att jag själv snart blir förälder. Livet: det stora och det lilla i det som utgör livet, det kanske inte är så många andra än Knausgård som kan skildra det på ett intressant sätt idag? Jag tyckte faktiskt om att lyssna på den här lilla boken, trots allt. I all sin enkelhet är det fint komponerat och jag tycker väldigt mycket om idén att skriva till sitt barn på det sätt som Knausgård har gjort, hur han ger en bild av hur den första tiden i hennes liv var. Fint!

Men Knausgård som fenomen kommer jag aldrig att förstå.

Om våren

Norsk titel: Om våren.
Översättare: Staffan Söderblom.
Uppläsare: Magnus Roosmann.
Bilder: Anna Bjerger.
Förlag: Norstedts (2017), Sverige radio (radioföljetong 2021).
ISBN: 9789113072012.

Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgård (född 1968) är en norsk författare. Han är bland annat känd för den rosade självbiografiska romansviten Min kamp.