I den prisbelönta boken Timmarna berättar Michael Cunningham om en dag i tre olika kvinnors liv. Den ena av dem är Virginia Woolf och det är också hon och hennes roman Mrs Dalloway som väver samman de tre huvudpersonernas liv.
Laura Brown är en av huvudpersonerna. Hon är en hemmafru med ett inte helt lyckligt förhållande och hennes liv handlar ganska mycket om att hålla upp en prydlig fasad, inte minst mot sin man. Någonstans i henne finns en längtan att fly iväg och det gör hon också. Hon rymmer för en stund från sitt hemmafruliv för att läsa ut Mrs Dalloway.
Den andra av bokens kvinnor är Clarissa, som en gång har fått smeknamnet Mrs Dalloway. Den här dagen planerar hon en stor fest för en vän och gammal älskare, som har vunnit ett litteraturpris. Vännen är dock mycket svårt sjuk i aids.
Virginia Woolf behöver förmodligen ingen närmare presentation, även om jag mot alla rekommendationer inte har läst något av henne själv, inte ens Mrs Dalloway. I den här boken, och under den dag som den utspelar sig under, är hon i alla fall i processen att skriva just Mrs Dalloway.
Det är som sagt Virginia Woolf som är länken mellan bokens huvudpersoner, men vad de också har gemensamt är en mer eller mindre utforskad homo-/bisexualitet. Det är inte ofta det förekommer inom litteraturen, så det känns befriande! Det är tre fina porträtt som målas upp och jag gillar bokens idé och hur allt vävs ihop. Kanske vet jag för lite om Woolf och hennes verk Mrs Dalloway för att få ut allt av Timmarna, men jag tycker ändå att jag hade god behållning av den.
Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg är den första ungdomsboken som jag läser av Joyce Carol Oates. Mycket från hennes skrivande och berättande känns här igen från vuxenromanerna, men det känns också att det är en bok som inte i första hand riktar sig till vuxna. Det är inte bara det att boken rör sig kring en ung tjej, utan det känns också i språket att det är lite enkelt för att vara Oates. Jag tycker ändå att det är en fin bok, som fortfarande känns ytterst viktig och ytterst bra.
Huvudpersonen heter Jenna och har nyss flyttat hem till sin moster med familj. Hon har nyligt varit med om en svår bilolycka, där mamman omkom, och hela livet är uppochner. Saknaden efter mamman och skuldkänslor efter den olycka hon varit med i, får henne att söka tröst i receptbelagda mediciner, och snart har hon hittat en ny vän, som också tar narkotika. Hon slits mellan rätt och fel, mellan att känna skuldkänslor för vad hon utsätter sin moster och morbror för och att känna att det inte spelar någon roll, för hon är ändå inte värd att vara älskad. Jag tror att vilken ung person som helst kan känna igen sig i alla inre konflikter som Jenna drabbas av, även om man inte har upplevt så dramatiska saker som Jenna.
Vad jag också gillar med den här boken är att den, precis som titeln antyder, slutar hoppfullt och bra. Jag respekterar verkligen Oates för att hon gärna skriver böcker på det sättet. Det är så vanligt att författare väljer att grotta ned sig i dystra och svåra ämnen och glömmer bort att det kan finnas en ljusning också. Oates gör inte så. Hon lyckas gång på gång skriva viktiga böcker, som slutar lyckligt utan att vara alltför Hollywoodaktiga.
Fin bok! Jag är glad att ni tipsade mig om den! 🙂 Härnäst kommer jag dock inte läsa någon av de andra böckerna ni röstade på, för jag har precis börjat läsa Vi i villa, som är en bokcirkelbok. Sedan ska jag nog läsa Timmarna! Det är faktiskt hög tid att jag börjar beta av min bokhög… (det inlägget är från december och jag har plockat på mig ännu fler biblioteksböcker sedan dess :P).
Älskade syster är lite influerad av en verklig händelse: mordet på den 6-åriga barnstjärnan JonBenét Ramsey i USA, ett mord som aldrig klarades upp. Dock är det långt ifrån en dokumentär roman, faktiskt allt annat än särskilt verklighetsnära. I den här boken heter barnstjärnan Bliss Rampike och är ett underbarn på isen. Redan vid fyra års ålder debuterar hon i en konståkningstävling, som hon också vinner, och efter detta följer två år av överdrivet mycket träning, oändliga skönhetskurer, tillväxthormon och injicerade vitaminer, psykologer, privatlärare etc. etc. Det blir en hel cirkus runt Bliss och mamman använder henne lyckligt för att klättra uppåt på den komplicerade sociala stege som utgör den övre medelklassen, med alla sina exklusiva klubbar, arrangerade lekstunder och VIP-fester. Pappan i familjen är en uppkompling som är för upptagen med att göra karriär och vänsterprassla för att vara den fadersgestalt som han kanske borde vara. Någonstans bland annat detta finns bokens berättare: Skyler Rampike, som är den några år äldre brodern i familjen.
Skyler är en ganska ynklig figur, som haltar omkring sedan han som liten tvingades ta gymnastiklektioner och fick ett komplicerat benbrott i en olycka. Han har inga direkta vänner, men skickas ibland iväg på arrangerade lekstunder tillsammans de mest bisarra och tragiska barnen man bara kan tänka sig: bortskämda ungar, som kollar på föräldrarnas sexvideos när de är ensamma hemma, och byter psykofarmaka och jämför diagnoser med varandra på lekstunderna. Men vad Skyler har är Bliss, hans älskade lillasyster, som han med oro och spänning följer på isen på alla hennes tävlingar.
Som alla förstår redan tidigt i boken blir dock Bliss liv otroligt kort. 6 år gammal försvinner hon och återfinns mördad i familjens källare. Händelsen krossar hela Skylers lilla familj och han själv stämplas som obotligt störd och skickas runt, runt till psykiatriska mottagningar, specialskolor för psykiskt funktionshindrade etc.
Oates målar upp ett dysfunktionellt samhälle, som på många sätt är så överdrivet att det faktiskt inte är lätt att ta till sig. Men tar till sig gör man. Naturligtvis kan man inte värja sig från all denna fixering vid ytan, all försummelse av rikemansbarnen, all denna överdrivna, faktiskt helt bisarra, fixering vid att ställa diagnoser, den ena bokstavskombinationen mer fantasifull än den andra, alla dessa mediciner som lättvindligt skrivs ut till vartenda barn. Och Bliss då? Underbarnet som tränades sönder vid 6 års ålder blev mördad och efter detta kan mamman använda hennes namn för att marknadsföra memoarböcker. Det finns med andra ord ingenting som är äkta i den här boken. Det finns så mycket fasader som ska visas upp, men bakom dem är de vuxna otrogna med varandra medan barnen tar överdoser på sina rum, hemhjälpsflickor från Filippinerna (alla heter Maria) sköter hushållet, och TV-apparater står på med ljudet nedskruvat och visar gråtande människor som har förlorat sina barn, men åtminstone har Jesus.
Ibland kan jag tycka att det blir lite för mycket och för överdrivet, men jag slås också av att det finns element i boken som faktiskt existerar i vårt samhälle, även i Sverige. Boken är skruvad, men den säger ändå någonting om vår samtid och den gör det utan att be om ursäkt för sig. Jag är också väldigt svag för sådana här tjocka böcker (650 sidor faktiskt!), där man verkligen får tränga sig in i handlingen, lära känna karaktärerna i den och leva sig in i den. Alltså kan jag inte annat än att gilla den, trots att den nog skulle ha kunnat skurits ned en bit. Det som lyfter den lite extra är slutet, som faktiskt är precis så varmt och hoppfullt som nästan ingen bok slutar nu för tiden. Tack för det!
Ännu en hästbok utläst! Jag har nu faktiskt läst alla böcker om de tre stallkompisarna Lisa, Carole och Susan och jag kan nog konstatera att böcker inte är så hemskt bra som jag tyckte att de var när jag var liten.
I Till häst i New York lämnar de tre kompisarna sin lilla idyll till småstad och åker till New York för att titta på en stor tävling, där en vän till dem ska ställa upp. Väl i New York kastas de rätt in i ett typiskt fall för deras klubb, Sadelklubben. De råkar av en slump på en stor flickidol: skådespelaren Skye Ransom och han måste lära sig att rida inför en roll i en film.
Boken varken stör eller berör särskilt mycket, men är ändå hemskt söt och trevlig. Stallkompisar var min barndoms favorithästböcker och jag kan verkligen förstå hur de blev det. Ridlektionerna och ridturerna är beskrivna på ett närmast pedagogiskt sätt och på så sätt att man känner igen sig om man själv är en hästtjej som går på ridskola och lär sig grunderna. Samtidigt är böckerna konstruerade så att vem som helst kan känna igen sig även i de episoder som inte direkt berör hästarna och ridningen. Lisa, Susan och Carole är verkligen olika som personer och alltid finns det någon av dem man som liten tjej kan känna igen sig i och tycka om.
Jag tycker ändå att det har varit skojigt att dyka ner lite i genren igen! Och jag undrar vad jag skulle tycka om t.ex. Peter Pohls böcker eller böckerna om Steffie och Nellie (av Annika Thor) eller om Mirandaböckerna (av Kerstin Sundh) om jag läste om dem. De var favoriter på sin tid, så att säga, men vad skulle jag tycka idag? Skulle jag våga? Eller är risken för stor att jag inte längre hittar något bra i dem? Usch, vad hemskt det vore!
Böckerna om Rut-Emma älskade jag i alla fall som liten och när jag läste om dem i somras tyckte jag fortfarande att de var kanon. En annan som som riktar sig till en yngre publik är Le petit prince och den är ju helt underbar! Detsamma får nog sägas gälla för Astrid Lindgrens böcker, som kan tilltala små som stora, inte sällan på helt olika sätt.
Vilka barnböcker tycker du är ”odödliga” favoriter? Har du vågat läsa om det du gillade när du var liten?
Stallkompisar hörde till mina favoritböcker när jag var 10-12 år och Sadelklubben ställer upp är en av två böcker i serien som jag inte har läst förut. Det var med stora nostalgikänslor jag öppnade den här boken, men också med lite besvikelse som jag la den ifrån mig. Det är tyvärr en ganska platt bok, med enkla intriger och ingen direkt djupdykning i känslor och relationer. Det spelar dock ingen större roll. Hästtokiga tjejer kan nog fortfarande älska böckerna om de tre kompisarna Lisa, Susan och Carole och deras upptåg. I den här boken handlar det om en kadriljuppvisning, som de planerar som en överraskning för att locka fler elever till sin ridskola.
Ett plus i kanten för att skildringarna av hästarna och ridningen faktiskt känns som om de kommer från någon som själv har varit där och vet vad det handlar om. Det är inte överdrivna och löjliga berättelser om tjejer som tävlar i världsmästerskap med vildhästar, utan autentiskt berättat om ridlektioner för några tjejer som har lärt sig grunderna.
Oj, vad jag gillar Joyce Carol Oates. När hennes namn står på framsidan på en bok vet man att man kommer att dras med i något stort, en berättelse utöver det vanliga. Med den här boken har Oates gjort det igen: serverat en magnifikt berättad skildring av en kvinnas liv i det moderna USA. Att hon hämtar inspiration ur självupplevda händelser och händelser från närstående personer är uppenbart, för såhär påträngande insiktsfullt kan man annars inte skriva. Har man läst några av Oates böcker upptäcker man också ganska snart att det är vissa teman som tenderar att återkomma i hennes berättande. Det kan vara Marilyn Monroe som står i huvudrollen (Blonde), det kan vara en kvinna vars mamma nyligt har blivit mördad (Älskad, saknad) eller det kan vara Rebecca Schwart/Hazel Jones, som är huvudperson i den här boken. Oavsett vilken tenderar det alltid att vara kvinnor i beroendesituationer, kvinnor som lider av den allra största ensamheten, kvinnor i utanförskap, kvinnor som är i ett desperat sökande efter en egen identitet, ett eget liv, en trygghet i en värld som tycks vilja dem något ont. Det finns ingen annan författarinna som kan skriva om detta på samma sätt som Oates. Hon kan måla upp livsöden och bakgrunder till de mest desperata eller rubbade handlingar en människa kan begå och hon får alla berättelser att beröra på djupet.
I den här boken står Rebecca Schwart i centrum. Hennes familj invandrar till USA vid 30-talets slut och har ett ganska miserabelt liv i utanförskap. En dag skjuter pappan i desperation både mamman och sig själv och lämnar Rebecca ensam kvar. Rebecca går inte klart high school, utan tar jobb som städerska på ett hotell, där hon träffar mannen som kommer att bli pappa åt deras barn. Rebecca Schwart, med ett efternamn som är taget för att passa bättre i USA, blir således mrs Niles Tignor. Äktenskapet är dock olyckligt och efter upprepade våldsamheter flyr hon därifrån och byter än en gång identitet. Hennes nya namn blir Hazel Jones. Hazel Jones är en behaglig kvinna, en korrekt kvinna, en kvinna som är på resa med sin lilla son Zack, det musikaliska underbarnet. Det är ett kringflackande liv fram tills att hon träffar en man som också får upp ögonen för Zacks musikaliska begåvning och det stora målet blir att stötta gemensamt stötta Zack i hans spelande och tävlande.
Oates berättande är som alltid fängslande och berörande. Det ständiga identitetssökandet blir i den här boken extra påtagligt hos Rebecca/Hazel, som helt byter namn och hela tiden strikt hemlighåller sin bakgrund i ett försök att skydda sig själv, sitt barn, sitt liv. Starkt och fantastiskt berättat!
När Elner går ut på morgonen för att plocka lite fikon från sitt fikonträd blir det en ödesdiger morgon. När hon står högst upp på stegen blir hon stucken av en bisvärm och faller ned. Hon är en äldre dam och har visserligen klarat liknande fall tidigare, men chocken efter bisticken blir för mycket och när hon kommer till sjukhuset blir hon genast dödförklarad. Sorgeprocessen i samhället startar omedelbart och det visar sig att det är en stor skara människor som sörjer. Elner har med sitt nyfikna sätt, öppna sinne och vänlighet charmat alla från en lastbilschaufför med ett kriminellt förflutet till en begåvningshandikappad kvinna.
Elner själv åker iväg i en hiss och hamnar i det som hon efter ett tag förstår är himlen. Det liknar hennes vanliga gata där hemma, men som den såg ut för 50 år sedan, och den är kryddad med märkliga djur som prickiga ekorrar och ett regnbågsfärgat ljus. Hon får träffa gamla vänner, människor hon har beundrat och faktiskt skaparna själva. Hon ställer en massa frågor och får svar, men helt plötsligt blir det dags att gå igen och hon hamnar åter på sjukhuset – återuppstånden.
Nu blir det full kalabalik hos de anhöriga. Dödförklaringen måste dementeras, blommorna till begravningen avbeställas och allt därtill. Framför allt rörs en massa känslor upp hos alla dessa människor som trott att de förlorat sin kära vän.
Det är en gullig liten berättelse om en skara människor som är svåra att tycka illa om. Boken jämförs lite med böckerna om böckerna Ya-Ya flickorna och delvis kan jag väl hålla med om att de rör sig i ungefär samma genre. Det här är en riktig feel good bok! Vad den kan sakna, och vad som faktiskt finns i Ya Ya-böckerna, är lite svärta, något som bryter av mot allt det lyckliga, fina och obefläckade. Personerna i den här boken tenderar att kännas lite overkliga för att de är så perfekta. Det gör dock inte så mycket. Det är en söt liten bok!
Det är 50-tal och Revolutionary Road heter en idyllisk gata i en fint medelklassområde i ett samhälle i USA. Gatan befolkas av fina små familjer som går på middagsbjudningar hos varandra, pysslar i trädgården och låter sina barn springa omkring ute och leka med varandra. Tittar man in i de små hemmen ser man dock något annat än den polerade yta som visas upp. Här finns mannen, som i hemlighet suktar efter grannfrun och drömmer om och försöker att hitta tillfället då han ska kunna ta steget att inleda en affär med henne. Här finns det äldre paret, som försöker att mörka att deras fantastiska son, den bildade matematikläraren, är institutionaliserad på ett mentalsjukhus. Och så är det Frank och April Wheeler, bokens huvudpersoner.
Utåt sett är de ett förtjusande och trevligt par, men innerst inne känner de att livet saknar sin mening. Frank avskyr sitt urtrista jobb och ägnar den mesta arbetstiden åt att skjuta allt arbete framför sig och att flörta med kontorets söta, unga kvinnor, som han inte sällan är otrogen med. April är en rastlös själ som inte gör annat än att längta bort från detta småstadsliv med dess trista människor och futtigheter. När hon kläcker idén att hon och Frank ska ta sina barn och flytta till Europa föds en helt ny motivation hos dem båda. Nu väcks drömmar om att säga upp sig, finna sig själv, göra något som betyder något.
Det är en högst berörande bok om drömmar, förhoppningar och misslyckanden. Den är inte helt olika många av Gardells böcker, där han tar upp ämnen som ensamhet, utanförskap och att hålla uppe en prydlig fasad, och Yates lyckas verkligen måla upp en trovärdig berättelse, som är lätt att dras med i. Språket är enkelt, men väldigt uttrycksfullt och fullt av roliga och påhittiga metaforer. Han lyckas exakt fånga stämningarna, karaktärerna och miljöerna och förmedla den växande känslan av hopplöshet och katastrof. Det är dock ingen domedagsbok, utan ger att visst hopp, även om den tydligt visar att livet inte alltid blir som man tänkt sig och att problem och svårigheter sällan går att fly från.
Jag tycker att det här är en underbar liten bok och det finns mycket i den som man kan lyfta ut och begrunda för sig. Läs bara detta:
Vår förmåga att mäta och fördela tiden erbjuder en nästan outsinlig källa till tröst.
”Synkronisera klockorna på noll sexhundra”, säger infanterikaptenen, och var och en av hans hukande löjtnanter finner en frist från skräcken när de för de två små visarna i lodrät linje medan tonvis av tung arterllerield fladdrar över himlen: den prosaiska, vardagliga urtavlan har, om än tillfälligt, återställt en illusion av personlig kontroll. Bra, intygar den och blickar nådigt upp mellan hårstråna och blodådrorna på varje ohyggligt sårbar handled; utmärkt: än så länge inträffar allt på utsatt tid.
När jag började läsa den här boken gjorde jag det med utgångspunkten att det var en deckare och som deckare tyckte jag att den var ovanligt bra. Berättandet är detaljrikt och berättelsen slutar inte när brottet är uppklarat, utan vi får följa mördarna till det oundvikliga(!) slutet, d.v.s. dödsstraffet. Fram till dess är det en ganska lång resa och det berättas om mördarna liv och bakgrund och vad som händer dem när de åker fast. Det var nog den biten som jag fastnade för mest, för nog kan man fundera på varför folk begår brott. Särskilt det här brottet.
I boken slaktas en hel familj i Kansas och till synes finns det inget som helst motiv för mordet. Boken utspelar sig vid 50-talets slut och 60-talets början och någon rättspsykiatrisk vård fanns inte, så de kallblodiga brottslingarnas öde är bestämt redan innan rättegången.
Först när boken var utläst såg jag underititeln, ”En sann redogörelse för ett fyrdubbelt mord och dess följder”, och när jag googlade lite såg jag att den här boken kallas ”den första reportageboken”. Det förklarar detaljrikedomen! Att boken baseras på sanna händelser ändrar dock inte mitt intryck av boken. Jag läser den fortfarande som en deckare och som sådan tycker jag att den är bra!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
I den prisbelönta boken Timmarna berättar Michael Cunningham om en dag i tre olika kvinnors liv. Den ena av dem är Virginia Woolf och det är också hon och hennes roman Mrs Dalloway som väver samman de tre huvudpersonernas liv.
