Kadir hinner både utsättas för tortyr och tillbringa en tid i en dödscell i Irak innan han lyckas fly till Sverige – och bli utvisad. Fantastiskt nog lyckas han ungå den oundvikliga döden i Irak efter utvisningen och han får efter en del krångel permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Sverige blir till en början som paradiset för Kadir, men efter ett tag börjar han inse att han inte har någon plats i sitt nya land. Han tillhör en annan kultur och kulturkrockar är oundvikliga, liksom funderingarna på hur hans vänner och familj har det i Irak, där kriget alltjämt fortgår.
Den här boken är en gripande redogörelse för hur det kan vara att tvingas på flykt från sitt hemland. De hemskheter som man har hört nämnas lite i förbigående på TV-nyheterna blir i den här boken betydligt mer verkliga och sorgligare. Det enda som jag tycker är lite tråkigt i den här boken är att den sträcker sig över så lång tid (1978-1988) att somliga intressanta saker bara hastas förbi, men hur skulle dryga 350 sidor kunna räcka till för att beskriva allt detta svåra?
Kommentera & diskutera gärna!