Anna Gavalda har ett avskalat och stundvis nästan poetiskt sätt att skriva. Det finns inga ord som är överflödiga, men de ord som finns spelar stor roll för att berätta den här historien, som i princip berättas genom en lång dialog mellan Chloé och hennes före detta svärfar. Det är en tunn liten bok, men den går ändå inte att sträckläsa.
Att lämna och att bli lämnad, att längta efter den man tror är sitt livs kärlek, men att vara för feg för att våga leva det liv man vill leva är några av de saker Gavalda behandlar i den här romanen, som för övrigt är hennes debutroman.
Det är en mycket bra bok: stark och tänkvärd. Det imponerar verkligen på mig att hon kan hålla samman berättelsen trots att den nästan enbart består av dialog. Jag läser gärna mer av Gavalda i framtiden. Hennes novellsamling, Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans, är en mycket bra samling berättelser om ensamhet, vänskap och kärlek och den här boken bevisar att hon även kan skriva längre berättelser.
Kommentera & diskutera gärna!