För något år sedan läste jag en sådan tankeväckande artikel i det franska livsstilsmagasinet Marie-Claire. Artikeln innehåll riktiga siffror och statistik på hur kvinnor står utanför i samhället och på många sätt befinner sig i utsatta situationer. Det som gjorde artikeln speciell var att man hade valt att byta ut ”kvinna” mot ”man” i texten och att man hade arrangerat och manipulerat alla foton till att föreställa män i fattigdom och utsatthet. Det förstärkte verkligen det absurda.
I Fulheten utforskar Nanna Johansson samma sak, men i serieform. Det är skruvat (ibland lite väl skruvat/äckligt/fult för min smak) och tillspetsat, men också intressant och roligt. Hur vore det om alla smurfar, utom en, vore smurfor? Hur vore det om My little Ponys kräktes, pissade och var allmänt äckliga (eller hade en jättekuk?)? Hur vore det om män sa saker i stil med ”Man vill inte visa för mycket hud… Man vill ju att kvinnorna ska ha nåt att fantasiera om.”? Bland de roligaste är hennes bilder av stereotyper som uttalar sig om feminism: t.ex. en en gorilla som säger: ”Amen säg nån sport då som tjejer är bättre på!” och en flinande tjej som säger ”Jag är inte feminist, jag tycker ju om killar!”.
Fulheten är på många sätt både briljant och för mycket. För mycket, som ju dessutom är något som tjejer sällan tillåts vara, vilket är intressant i sig.. Jag kommer att läsa mer av Nanna Johansson.
Jag har under en tid haft som projekt att läsa Tomas Tranströmers samlade verk och för ett tag sedan läste jag ut hans senaste diktsamling, Den stora gåtan. Näst på tur har varit att också läsa hans biografi, Minnena ser mig.
Jag är inte så van vid att läsa poesi, så faktum är att det här Tranströmerprojektet har varit en av mina första bekantskaper med just poesi. Det är kul att vidga vyerna, men när jag läser Minnena ser mig dras jag tillbaka till faktumet att det är oerhört bekvämt att läsa prosa. Det är när jag läser Tranströmers självbiografiska texter som jag till fullo uppskattar hans uttryck och språk. Jag gillar det verkligen!
Boken är inte på något sätt en kronologiskt ordnad fullständig förteckning över Tranströmers liv, tack och lov. Den är precis så avskalad att den är intressant att läsa, men ändå skänker en bild av Tranströmers person. Faktiskt är det här den Tranströmerbok som jag har fastnat för mest. Rekommenderas!
Frid på jorden är en kort liten novell av Selma Lagerlöf. Jag läste den som e-bok, där novellformatet ofta är extra bra, eftersom e-böcker är så enkla att plocka fram när man får lite dötid, t.ex. i väntan på bussen. Novellen kretsar kring en familj som oväntat får besök av den försvunna dottern, som berättar om hemska övergrepp och väcker en stark önskan att hämnas.
Det är den första novellen jag läser av Lagerlöf, som jag annars känner till genom ett antal romaner. Jag tycker att hon är lite ojämn. T.ex. uppskattade jag inte alls Gösta Berlings saga, men blev väldigt gripen av Kejsarn av Portugallien. Frid på jorden tycker jag hör till hennes bättre texter. Den var både spännande och tankeväckande.
Det skulle kunna hända dig, skriven av pseudonymen Jack A, känns lite som en blandning mellan två andra böcker som jag har läst i år: Tabula rasa hotels och Vi har redan sagt hej då, men kanske utan att riktigt nå fram till någon av de andra böckernas nivå. Den kretsar kring en oerhört omogen huvudperson, som är i 25-årsåldern och just inte gör något annat i sitt liv än att dricka sig till minnesluckor med sina lika barnsliga vänner. De försörjer sig med svartjobb och saknar helt ambitioner att skaffa sig riktiga jobb. Hemmen är sviniga och ostädade, deras språk ovårdat och tjejer ska i deras värld hålla sig till köket så länge de inte vill knulla. Man har onekligen lite svårt att förstå vad de har för charm, men någonting är det, för plötsligt finner sig huvudpersonen vara indragen i ett förhållande med en tjej som har någon slags idé om att umgås på något annat sätt än att dricka vin ur ölglas och skrävla om krogerövringar.
Boken gör anspråk på att skildra ”generationen som inte vill bli vuxen” och det gör den väl också, men jag kan inte alls känna igen mig eller beröras av det. Desto bättre tyckte jag om Vi har redan sagt hej då, som berör mycket mer och handlar om lite samma sak. Det hysteriska festandet kan jag inte heller känna igen från mitt eget liv, men lite känner jag igen det från Tabula rasa hotels, som också har ett högt tempo. Det skulle kunna hända dig är underhållande, men för mig är den inte så mycket mer.
Mitt projekt att läsa NobelpristagarenTomas Tranströmer har nu tagit sig till hans senaste diktsamling: Den stora gåtan. Den diktform jag har kommit att gilla mest är haiku och i den här boken är till största delen fylld av just haiku. För mig blir det alltså en fullträff. Väldigt fint, intressant och läsvärt!
Johan Theorin hör till mina favoritförfattare i spänningsgenren. Jag gillar hans sätt att stoppa in övernaturliga inslag och folktro i sina berättelser och att han samtidigt alltid lämnar en öppning för naturliga förklaringar. I novellen Bengångarna, som jag läste som e-bok, stänger han dock helt dörren för naturliga förklaringar.
Boken handlar om en hänsynslös man, som notoriskt stjäl värdefulla föremål från boende på äldreboendet där han arbetar. Föremålen gömmer han hos de skröpligaste på boendet, så att han vid deras bortgång kan vittja deras lägenheter på alla skatter. Det går dock inte som han tänkt sig när han gömmer dyrbara frimärken i fickorna på en boendes kofta. Koftan följer nämligen med ner i graven. När huvudpersonen inser vad som hänt, bestämmer han sig för att gräva upp kistan. Han kommer dock att mötas av en otrevlig överraskning.
Jag känner inte riktigt igen Theorins sätt att berätta och blev på sätt och vis lite besviken, men samtidigt är novellen väldigt välskriven och en bra skräckberättelse, som jag kan rekommendera till den som är mer förtjust i skräck i stil med John Ajvide Lindqvists berättelser, än vad man kanske är van att Theorin brukar bjuda på.
Balkan bröder är en bok som jag fick skickad till mig utan att jag hade beställt den. Överraskningar är ju dock inte fel och jag har inget emot att läsa något oväntat/oplanerat emellanåt, så det var med en viss nyfikenhet jag började läsa Dagarssons krigsroman. Den finns utgiven på ett print on demand-förlag och har alltså inte något stort förlag i ryggen.
Jag förstod ganska snart att den är utgiven som ett eget initiativ av författaren och att den förmodligen har refuserats av förlag. Det har inte så mycket att göra med berättelsen, som enligt författaren är inspirerad av NesbøsRödhake, utan det handlar om språket, som borde ha setts över. Det flyter inte. Boken är kort och med rätt så fluffig text, men stavfel, satsradningar, syftningsfel och andra grammatiska missar gör att det stakar sig ändå.
Berättelsen kretsar kring några SS-soldaters öden på Balkan och framför allt får vi följa Karl och hans drömmar om att leva det goda livet i Sydafrika.
Det hade kunnat bli en intressant och spännande historia, men jag önskade mig mer korrekturläsning.
Stina Nilssons roman, Andetag, är ingen stor bok i sidantal mätt. Det är en drygt 100 sidor lång historia om Elsa, som lever instängd och ensam i ett förhållande med en man som är kvävande och dessutom otrogen.
Jag tycker att det är närmast befriande och skönt när berättelser tillåts hålla sig inom ett mindre sidantal än de tegelstenar som bestsellers tenderar att vara nu för tiden. Utan att göra anspråk på att kunna något om författandets konst, så tror jag att det är svårare att kunna uttrycka sig och förmedla något på mindre sidor än när man tillåts brodera ut berättelsen i det oändliga.
Hur som helst tycker jag att Nilsson har lyckats fint i att få ihop den här boken om den ensamma och utåt sett så kyliga kvinnan, som lever med sin bitterhet och frustration. Faktiskt så får hon blomma ut och, som alltid, gläds jag åt när böcker får sluta hoppingivande och lämnar en med en känsla av att allt kan vända.
I Andetag ryms inte bara berättelsen om Elsa, utan det flikas också in kapitel som kretsar kring bokhandlaren Pelle. Deras vägar kommer att mötas, men jag har ändå lite av ett frågetecken kring vad han gör i boken. Jag anar att det fanns idéer som inte förverkligades helt och jag hade gärna fått lära känna honom mer.
Jag har redan en bok med såväl tråkiga, som kitchiga vykort. Nu har Jeppe Wikström, som samlat vykorten till den tidigare samlingen, utkommit med en ny vykortsbok. Även här utgörs bilderna främst av bilder från 50- och 60-tal, årtionden då man var stolt över allt från vattentorn och varuhus till bostadsområden och tyckte att dessa motiv passade på vykort. Man blir glad av att bläddra i sådana här böcker och visst kan man skratta, men man kan också reflektera över vad som har hänt i samhället och var stoltheten kom ifrån. Mycket trevlig bok och skönt att det fortfarande finns flera trista vyer från min stad, Umeå, att njuta av.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
För något år sedan läste jag en sådan tankeväckande artikel i det franska livsstilsmagasinet Marie-Claire. Artikeln innehåll riktiga siffror och statistik på hur kvinnor står utanför i samhället och på många sätt befinner sig i utsatta situationer. Det som gjorde artikeln speciell var att man hade valt att byta ut ”kvinna” mot ”man” i texten och att man hade arrangerat och manipulerat alla foton till att föreställa män i fattigdom och utsatthet. Det förstärkte verkligen det absurda.
