Kategorier
-

Oskuldens museum, igen

Jag hörde i förra söndagens Godmorgon världen att Orhan Pamuk är aktuell med en dokumentärfilm om Oskuldens museum och det riktiga museum som författaren faktiskt har öppnat i Istanbul. Kritiken i inslaget var inte översvallande. Reportern säger något i stil med att hon av artighet påstår inför Pamuk att hon gillade filmen, men egentligen var hon nära att somna. Jag gissar för övrigt att en sådan här smal dokumentär aldrig når Sverige, åtminstone inte Umeå (där jag bor, alltså). Det kanske är lika bra, så att jag får ha min läsupplevelse i fred. 😉

För alltså: Oskuldens museum är bland det bästa jag läst! Det är en bok med många bottnar, men det jag främst tog med mig och det som berörde mig starkast var det lager som handlar om att var och en har rätt att vara den den är och att var och en har rätt att vara lycklig, oavsett hur andra betraktar en. Bokens huvudperson är en man som ärligt talat inte är riktigt riktig i huvudet. Framför allt stalkar han en avlägsen släkting, som han är förälskad i. Hans besatthet är så stark att han förlorar allt möjligt runt omkring honom: fästmö, vänner… Allt smulas liksom sönder. Och ändå är han glad..?

Det är en väldigt läsvärd bok. Av många anledningar. I dessa tider är den såklart också ett intressant porträtt av Turkiet, detta land som står med ett ben i väst och ett i öst: ett land som både vill vara modernt och fräscht, men som ändå lyckas snubbla på mållinjen när det gäller det mesta. Eller snubbla och snubbla. Turkiet är vad jag vet det land som har flest fängslade journalister, så när det gäller demokrati och öppenhet är landet helt klart en skamfläck.

Som så ofta (?) i Pamuks böcker är det rätt meta. Pamuk är liksom själv med i berättelsen och mot slutet delas det ut en biljett till Oskuldens museum, det museum som alltså öppnade i Istanbul några år senare.

Oskuldens museum

Den helt nya dokumentärfilmen handlar alltså om detta museum och vad det vill skildra.

“Orhan Pamuk – Turkey’s Nobel laureate for Literature – opens a museum in Istanbul. A museum that’s a fiction: its objects trace a tale of doomed love in 1970’s Istanbul. The film takes a tour of the objects as the starting point for a trip through love stories, landscapes and the chemistry of the city.”

Kommer filmen till Sverige så är det en stor chans att jag ser den. Jag älskar boken alldeles för mycket för att låta bli, även om filmen är ett sömnpiller.

2 svar på ”Oskuldens museum, igen”

Jag skulle älska om man kunde det!
Men i verkligheten behövs säkert en riktigt biljett.
Kommer jag till Istanbul ska jag undersöka saken. 🙂 😉

Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.