Det finns författare som är så bra att så fort det kommer ut en ny bok så ger det ett lässug. När jag var yngre hade jag en tendens att läsa allt av författare jag gillade (och med allt menar jag alla böcker som fanns på bibblan). Idag är jag inte riktigt lika duktig på att arbeta mig igenom hela författarskap, men ändå: favoritförfattarna finns fortfarande där ute och idag tänkte jag hylla Chimamanda Ngozi Adichie lite extra.
Chimamanda Ngozi Adichie (född 1977) är en nigeriansk-amerikansk författare. Under uppväxten har hon bland annat bott i Nsukka, i samma hus som författaren Chinua Achebe tidigare har bott i. Kul sammanträffande ändå! Båda Adichies föräldrar är akademiker och Adichie själv har verkligen en imponerande lista med akademiska meriter. Hon har bland annat studerat medicin & farmaci, kommunikation, statsvetenskap, kreativt skrivande och afrikastudier. De flesta av sina examina har hon från amerikanska universitet eftersom hon flyttade till USA som 19-åring. Det var också under studietiden som Adichies skrivande tog fart. Debutboken, Lila hibiskus, gavs ut 2003 medan hon pluggade kommunikation och statsvetenskap. Den andra romanen, En halv gul sol, kom ut 3 år senare och blev en internationell bästsäljare. Därefter har Adichie gett ut en novellsamling, Det där som nästan kväver dig (2009), och ytterligare en roman, Americanah (2013). Dessutom har hon skrivit ett antal noveller och två feministiska essäer (Alla borde vara feminister (2014) och Brev till en nybliven förälder (2017)). Adichie är gift, har en dotter och hon delar numera sin tid mellan USA och Nigeria, där hon undervisar i kreativt skrivande. Hon har en hemsida och en facebooksida och det finns även en väldigt ambitiös extern hemsida med biografi, bibliografi m.m., för den som är intresserad.
För mig är Adichie en stark och frispråkig röst. Det märks i intervjuer med henne att hon har skinn på näsan och vet vad hon vill föra fram. Den har några år på nacken, men jag gillar bland annat intervjun med henne i Vi läser, där hon berättar mycket om sin roman Americanah.
Jag upptäckte Adichies författarskap när jag läste En halv gul sol, som kom på svenska 2007. Fast jag läste den i och för sig betydligt senare än så. Jag minns att jag till en början inte var så entusiastisk över att läsa en såpass tjock bok (den är på nära 700 sidor), men boken fängslade mig verkligen direkt. En halv gul sol utspelar sig under inbördeskriget i Nigeria (Biafrakriget) och är en oerhört stark läsning om hur krig drabbar skoningslöst, över alla samhällsklasser och bland alla folkgrupper.
Nigerias moderna historia är temat i flera andra av Adichies böcker. I Lila hibiskus har Nigeria precis blivit självständigt och Adichie skildrar de sprickor som skapats under tiden som koloni. Boken kretsar kring femtonåriga Kambili, vars pappa är en sträng katolik som genom hot och tortyr håller hela familjen i skräck. Även Lila hibiskus är en stark läsning, men en del av av scenerna var faktiskt lite för mycket för mig, så jag håller inte Lila hibiskus för min favorit.
Nej, den absolut bästa boken av Adichie är i mitt tycke Americanah – en roman som verkligen träffade rakt i magen. I Americanah har Adichie flyttat handlingen till nutid. Hon berättar om det moderna Nigeria – ett land med en kraftigt ökande medel- och överklass, med massor av pengar, men inget inhemskt att lägga dem på, och ett land dit många återvänder från sina utlandsvistelser för att tjäna pengar på mark, olja eller korruption. Bokens huvudperson gör dock en resa åt andra hållet – hon söker sig mot USA. Men starten i USA blir brutal. Det är svårt att hitta ett jobb, att få pengarna att räcka och, framför allt, det är i USA som bokens huvudperson för första gången konfronteras med rasism.
Adichie har lärt mig mycket om Nigerias 1900-talshistoria och om det moderna Nigeria. Det är genom Adichies romaner som jag har lärt mig om igbo, hausa, yuaruba – de tre största etniska grupperna i detta multietniska land och om hur landet har splittrats och enats och utvecklats. Men kanske mest har Adichie öppnat ögonen för något som jag, som vit, aldrig riktigt kan förstå: rasism. Ingen författare har lyckats skildra det så kraftfullt för mig som Adichie. Hon lyckas ta ett skickligt helheltsgrepp och berätta om hur rasismen genomsyrar hela samhället och påverkar människor, relationer, hela samhällen. Jag tycker att Adichie är en fantastisk författare, en författare med ambition att berätta något, att öppna ögon. Jag hoppas att hon belönas med ett nobelpris i litteratur vad det lider, för det här är ett författarskap i den klassen.
I Adichies senaste alster står feminismen i fokus. Essän Alla borde vara feminister är baserad på en föreläsning hon har hållit under en TED-konferens och Brev till en nybliven förälder (som jag endast har läst delar ur, än så länge) är baserad på ett brev som hon skrivit till en vän som precis blivit förälder till en flicka.
På min önskelista står såklart att läsa Brev till en nybliven förälder, men också att läsa novellsamlingen Det där som nästan kväver dig, som jag faktiskt inte har tagit tag i ännu. Om du har missat Adichie så tycker jag verkligen att du ska sätta fart och läsa någon av hennes böcker. Du har så mycket bra läsning framför dig!
Kommentera & diskutera gärna!