I Kapitalet, av Therese Bohman, får läsaren följa Emma, som jobbar på en förskola på Södermalm. Om dagarna pysslar hon med barnen på tema Hilma af Klint och serverar ekologisk mat. På eftermiddagarna kommer de slutkörda föräldrarna från sina jobb, som naturligtvis är i media- eller PR-branschen, och hämtar, medan Emma tar tunnelbanan hela vägen till slutstationen, vid vilken hon bor.

Ett av förskolebarnen, Stella, är dotter till Alice – en känd influencer, som Emma har följt under lång tid. En gång i tiden var Alice en vilt festande, frisk fläkt med ett spännande liv, men nu är hennes flöden en lång rad förutsägbara och intetsägande uppdateringar. Emma gör som så många andra: hon varvar uppdateringar från Alice med forumens skvallertrådar. Där är domen över Alice hård: Alice är tråkig, hon har tappat det hon en gång hade, hon är världsfrånvänd. Alla är dessutom övertygade om att relationen till Stellas pappa i princip är över, att Alice bara visar upp en fasad – och det irriterar något oerhört.

Så får Emma plötsligt komma in bakom kulisserna: hon får frågan om hon kan tänka sig att vara barnvakt åt Stella och plötsligt har hon en nyckel till den tjusiga lägenheten, där allt osar pengar och status, men där det helt saknas personlighet. Härifrån puttrar berättelsen på, men det som ger en nerv är att man inte riktigt kan lita på Emma och att det inte känns helt självklart vem hon är. Plötsligt kan hon göra något oväntat: snoka i en tvättkorg, sno en tampong. Dessutom är hon förvånansvärt mycket av en betraktare: hon rör sig runt Alice och blir den som Alice och hennes omgivning vill att hon ska vara. Någonting är lite skavigt och det är det som gör boken intressant.

”Kapitalet” var verkligen en bok som fick tankarna att snurra. Om man ville skulle man kunna se alla klyschor: skildringen av livet på Södermalm, den oerhört politiskt korrekta förskolan och allt som hör därtill. Om man ville skulle man också kunna se den som en av tusentals liknande berättelser om klass, pengar, makt: det här är en bok om en framgångsrik kvinna med tusentals följare och om en tjej som praktiskt taget hör till tjänstefolket. Det intressanta är att boken faktiskt inte alls känns klyschig och, i min mening, inte heller liknar andra berättelser på samma tema. Det finns det där skaviga och oväntade och ju mer berättelsen pågår, desto mer blir det tydligt att klass och makt finns hos någon helt annan än hos Alice.

Jag tillhör generationen som var i tonåren när bloggar blev stort och det visade sig att det går att göra sig pengar på att visa upp sig själv och sitt liv i sociala medier. När jag var tonåring och ung vuxen fanns det jämnåriga som skapade sig förmögenheter på att sälja drömmen om ett liv liknande deras. Mitt liv har så att säga pågått parallellt med att de här människorna har gjort bostadskarriär, rest fram och tillbaka till lyxiga resmål, köpt ny soffa för sjuttioelfte gången, talat varmt om hudvårdsprodukter, visat upp sina bowls de äter till lunch och bla, bla, bla. Jag har sett deras fredagsbuketter, platsbyggda bokhyllor utan böcker, salongsfixade naglar, botox-stela fejs. Med tiden har det blivit alltmer ointressant. Det var som att livet hände (för en själv), medan deras liv stelnade? En gång kanske deras kanaler började som personliga och roliga platser med uppdateringar från hjärtat, men med tiden kom kändisskapet och annonsörerna att släta ut alltihop tills ingenting återstod. Det går liksom inte att se något genuint eller äkta. Jag tycker ”Kapitalet” säger något intressant om vår tid. Det är en tänkvärd bok, berättad med Therese Bohmans eleganta och precisa språk.

Therese Bohman

Therese Bohman är en svensk författare och kulturjournalist.