I sju år har Bodil Malmsten bott i Finistère och därifrån har hon berättat om den ständiga kampen mot mullvadarna, om sin eleganta granne Madame C och om vardagen i denna franska, pittoreska stad, där man kan köpa flera sorters ostron nere vid hamnen. Hon avslöjar att det är fiktion, att platsen inte finns på riktigt, lika lite som Madame C gör det. Och nu är det dags att lämna detta. Anledningen berättar hon inte, bara att hon måste. Det här är alltså den sista boken från Finistère, precis som titeln avslöjar. Det är dags för Bodil Malmsten att packa, ta avsked från sitt hem och bege sig till en stad nära Nantes, där hon har köpt en fuskrenoverad lägenhet av tre personer som hon kallar för ”De tre onda männen i staden nära Nantes”.
Det fina språket och det härliga berättandet känns igen från tidigare böcker. Det är ingen humorbok, men boken är fylld av fyndiga formuleringar och bjuder inte sällan på leenden. Men någon humorbok är det som sagt var inte. Det var faktiskt länge sedan jag läste en sådan bitter berättelse som detta och jag vet inte hur många gånger bokens huvudperson beklagar sig över att behöva lämna allt hon älskar i Finistère till förmån för ”staden nära Nantes”. Det är djup ånger och ett oändligt antal avsked, men som tur är blir det inte allt för deprimerande och det slutar till och med ganska ljust. Det tackar jag för! Jag valde att lyssna på boken och ska jag vara ärlig hade jag nog hellre läst den själv. Jag fastnar inte riktigt för Bodil Malmstens uppläsning och det är ju lite dumt med tanke på att hon, om någon, borde kunna läsa upp sin egen bok. För mig stämmer hur som helst inte rösten med det lätta språket och även om jag gillade ljudboken tror jag att jag hade gillat pappersformatet mer.
Kommentera & diskutera gärna!