Jag förstår verkligen varför Kathryn Stocketts Niceville har blivit en bestseller världen över och varför den har hyllats överallt. Det här är verkligen en bok att tycka om och må bra av – trots att den handlar om rasism. Det är här man hittar bokens styrka: den närmar sig svåra ämnen, men fokuserar på människorna och all värme, snarare än det hemska och ogripbara. Man kan läsa den och bli berörd, men den är tillräckligt feel good för att man ska vilja fortsätta vända blad.
Boken utspelar sig i 60-talets Jackson, Mississippi, där svarta och vita får inte gå till samma bibliotek, sitta vid samma barer eller handla i samma affärer. I överklassfamiljerna sliter svarta kvinnor som hembiträden och trots att de får ansvar för att ta hand om familjens barn finns det ändå en tro att de sprider smitta. Handlingen kretsar kring tre kvinnor, varv två, Aibileen och Minny, är just hembiträden. Den tredje är en ung vit kvinna som har studerat i några år och nu återvänder till Jackson med drömmar om att bli journalist. Hon får en idé om att skriva en bok där hembiträden anonymt vittnar om vilka förhållanden de jobbar under och hur de behandlas av sina arbetsgivare. Idén är djärv och på grund av alla risker är den kanske ogenomförbar, men när Aibileen och Minny bestämmer sig för att ställa upp är projektet snart igång.
Något av det bästa med boken tycker jag är alla karaktärer. Det är en bok som man lever sig in i och det känns som att man känner personerna i den. Karaktärerna målas sällan upp som ”onda” eller ”goda”, utan som de komplexa varelser som människor är och det framkommer att alla överklassfruar faktiskt inte alls har reflekterat över hur deras hembiträde har det. När hembiträdena får en röst, finns det också möjlighet till förändring. Stockett har själv växt upp med hembiträde och boken kan kanske ses lite som författarens uppgörelse med detta.
Boken inger mycket hopp, utan att för den skull vara naiv och förringa problemet med rasism. Jag tycker att den är tankeväckande och intressant, och också en viktig påminnelse om att man bör se sig omkring och fundera över hur samhället ser ut. Mycket i boken kan upplevas som absurt och orimligt i vårt samhälle, men i ärlighetens namn finns det fortfarande än idag ett behov att se och lyssna till alla grupper. Boken kan fungera som en påminnelse att göra det.
Kommentera & diskutera gärna!