Något namn nämns aldrig på huvudpersonen i den här boken, men ett kort tag kallar hon Anellia. Det är bara ett av hennes försök att skaffa sig en identitet och ett sammanhang att passa in i.

Efter en barndom, då hon har blivit anklagad för att genom sin födelse ha orsakat sin mors död och då hon aldrig har blivit sedd av varken sin far eller sina syskon, söker hon sig till ett systerskap vid universalitet. Hennes förhoppning är att hon hos de andra flickorna i systerskapet ska få den familj som hon aldrig har haft. Förhoppningarna grusas dock och det blir en mörkhyad älskare som blir den nästa hon söker sig till. Hon låter sig utnyttjas av honom för att känna sig älskad, men inte heller det är såklart problemfritt.

Man skulle kunna tro att en person som har haft en sådan kärlekslös barndom växer upp och blir svag och får svårt att ta sig fram i livet, men beundransvärt nog förlorar huvudpersonen aldrig sin stolthet och hon bär på en enorm styrka. Jag tycker att det är fascinerande att läsa om huvudpersonen och hennes försök att skaffa sig ett eget liv, men bokens sista mening tycker jag är helt kryptisk och när jag la boken ifrån mig förstod jag ingenting. På grund av den sista meningen tycker jag att boken blir helskum och boken förvandlades till en sådan där bok som man borde diskutera med andra. Det här är inte en speciellt lättsmält bok! Språket och berättandet i boken är suveränt. Synd att slutet får mig att känna mig helt korkad som tydligen har gjort en ordentlig missuppfattning av den här boken.

Publicerat av Bokblomma

Läser böcker och bloggar om dem!

Delta i diskussionen

1 kommentar

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.