Expeditionen: Min kärlekshistoria

Expeditionen - Bea UusmaFör ungefär 20 år sedan kom Bea Uusma över boken Med Örnen mot polen om Andrées polarexpedition. Det blev början till något som närmast kommit att närma sig en besatthet över att få veta mer om vad som egentligen hände under expeditionen och hur det kom sig att de tre deltagarna dog, trots att det varken saknades mat, verktyg, bränsle, tändstickor, vapen eller ammunition vid tiden när de gick bort.

Det är lätt att ryckas med av Uusmas fascination, för hon skriver både fängslande och intresseväckande om all den information som hon har samlat och ordnat för att försöka lösa gåtan. Hon bilar kors och tvärs, följer med på den ena Nordpolsresan efter den andra, trots att hon beskriver sig själv som en person som varken är äventyrlig eller klarar av kyla, intervjuar alla från konservatorer till spådamer och hämtar upp benrester, som skickats till henne för analys, på en postutlämning i centrala Stockholm.

Inte visste jag att jag, som varken har historia som stort intresse eller ens kände till något om Andrées expedition sedan innan, skulle ryckas med så fullständigt och uppleva boken som en riktig bladvändare.

Man förstår inte riktigt hur expeditionsmedlemmarna tänkte och det är så rörande att följa dem och sorgligt att inse att expeditionen inte fick något lyckligt slut. Expeditionen startar 1897, då Andrée och hans två yngre kompanjoner ger sig iväg i en vätgasballong. Ingen är polarforskare eller känner till speciellt mycket om Arktis. De har redan innan avfärd råkat ut för en del problem, bland annat har de fått vänta länge på rätt vindar. Ballongen läcker redan innan avfärd, men det verkar de inte fästa så stor vikt vid. Som läsare undrar man verkligen över hur tankarna gick. De har så otroligt många pryttlar och pinaler i packningen: champagneflaskor, kravatter och allt möjligt, men slädarna, som ska användas om de måste landa, är felkonstruerade, och det verkar de inte heller bry sig om att åtgärda innan de reser iväg. Redan när ballongen lämnar land för avfärden går ballongen sönder så att den inte längre kan styras och den driver iväg för vinden, tappar allt mer mark, och slår i backen för gott efter bara några dagar. Nu följer en svår tid, då de tre expeditionsmedlemmarna släpar på de hundratals kilo tunga slädarna i ett försök att ta sig tillbaka till fast mark. De tar sig nästan ingenstans eftersom det blåser åt motsatt håll, så att de driver i fel riktning. Så småningom inser de att de inte kommer att nå land innan vintern kommer och att de måste slå läger. Det kommer att dröja 33 år innan deras kvarlevor hittas, av en slump, på en av världens mest otillgängliga öar, Vitön.

Nu går Uusma i deras fotspår. Hon läser deras noggranna dagboksanteckningar, vänder på varje sten, försöker förstå vad som hände dem när de slog läger, alla anteckningar upphör och de alla tre mister livet.

Det går inte annat än att ryckas med. Uusma har också så fint berättat om den sorgliga sidohistorian om den yngste expeditionsmedlemmens fästmö, som kom att sörja sin förlorade under hela livet.

Åh, vilken fin bok! Jag är inte den som kastar mig över fackböcker, särskilt inte inom historia, men den här lättlästa boken innehåller verkligen allt: en fascinerande expedition, sorgliga livsöden, mysterium och ett stort personligt engagemang.

Boken har nyligen kommit ut i pocket och den innehåller några få, centrala illustrationer. Jag har förstått att boken också finns i en lyxigare, illustrerad upplaga, och även om texten helt klart står på egna ben så kan jag ändå tänka mig att det är värt att försöka få tag på den illustrerade varianten.

Boken är utgiven av Norstedts och finns bland annat hos Bokus och Adlibris. Några andra som skrivit om den är Aftonbladet, Bokhora och Niotillfem.

 

10 svar på “Expeditionen: Min kärlekshistoria”

  1. Den illustrerade varianten finns hemma hos oss (sambon fick den av mig förra året). Men eftersom den inte står bland mina olästa böcker glömmer jag bort den när det är dags att välja ny bok. Men den verkar läsvärd och inte jättetung.

    1. Kul att ni har den illustrerade! Är den fin? 🙂
      Den är inte ett dugg tungläst. Eller. Det är en hel del tabeller och lite nörderier sådär.. Men själva texten är fängslande!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.