Havet är ett tacksamt element inom litteraturen. Det finns där som metafor och det finns där som ett kraftfullt och otyglat element. Idag bloggar jag om några böcker och berättelser där havet spelar en stor roll.

I Berättelsen om Pi ska Pi Patel och hans djurparksägande föräldrar lämna indiska Pondicherry, där det politiska läget börjar bli komplicerat, och ta sig över havet till sitt nya hemland. Mitt i Stilla havet förliser dock deras fartyg och Pi hamnar som enda överlevande människa i en livbåt. Som sällskap får han dock en skadad zebra, en orangutang, en hyena och den imponerande och skräckinjagande tigern Richard Parker. Berättelsen om Pi är en fascinerande och tänkvärd historia med en överraskande liten twist på slutet…

Människohamn av John Ajvide Lindqvist är en skräckroman som utspelar sig kring mina hemtrakter i Roslagen (!). I centrum står (den fiktiva 😉 ) ön Domarö och, som namnet antyder, har den en hård dom över sig och en mörk historia. Det är många som genom åren har förlorats till havet, däribland huvudpersonens dotter, som försvann helt spårlöst för några år sedan. Nu är huvudpersonen en deprimerad och alkoholiserad spillra av sig själv, samtidigt som det börjar hända otäcka saker på ön. Det verkar som om de som försvunnit i havet är på väg tillbaka. Ajvide Lindqvist skriver insiktsfullt och intressant om människor och relationer. När han också väver in skräck så blir det helt klart otäckt. Den här gången blir det extra läskigt för mig eftersom havet och kusten är en sådan igenkännbar miljö från min uppväxt.

I Fyren mellan haven får läsaren följa ett barnlängtande fyrvaktarpar som hamnar i ett etiskt dilemma när en båt flyter iland och det i båten finns ett litet överlevande spädbarn. Till slut bestämmer de sig för att ta barnet som sitt eget. Boken kretsar främst kring parets dilemma, men vad jag främst tar med mig är det otroliga i att fyrvaktarna på den här ön är så isolerade. I upplägget ingår nämligen att fyrvaktaren, med familj, bor på ön i flera år innan de beviljas så kallad landpermission och kan vara lediga på fastlandet och träffa sina familjer i några veckor. Ofattbart, eller hur?

Ensligheten är också något som är väldigt påtagligt i Atlas över avlägsna öar, som inte direkt är en roman eller ens handlar om havet. Däremot är den precis vad den heter: en atlas över avlägsna öar. Den ger verkligen perspektiv och insikt om hur fantastiskt många avlägsna och förbluffande platser det finns här på jorden.

Många med mig har läst och älskat böckerna om Utvandrarna av Vilhelm Moberg. När de diskuteras brukar det främst vara själva uppbrottet från Sverige eller den första tiden i USA som kommer upp. Många minns hur utvandrarna planterade frön från sina Astrakanäpplen och hur de drömde om den nya tillvaron i USA. Men vad som nästan aldrig kommer upp, men som ändå är något jag själv bär med mig från den första boken i serien, är hur mödosam och lång själva båtfärden var för följet som bestämde sig för att lämna det fattiga och eländiga Småland i slutet av 1800-talet. Och faktum är att halva den första boken handlar om just färden över havet. Det är otroligt bra och levande skildrat, dessutom.