Regnbågen har bara åtta färger

1945 kommer femåriga Heinrich och hans mamma till Sverige med de vita bussarna för att bo hos morfar i Hammarby. Heinrich kan ingen svenska och det faktum att han är tysk retar upp de andra barnen i området. Han faller genast offer för svår mobbing och blir ofta misshandlad.

Även när Heinrich har lärt sig svenska och har bytt namn till Henrik blir han mobbad, men det värsta är att han inte kan glömma allt som varit. Han kan inte glömma kriget och bombplanen och han kan heller inte glömma att hans pappa, snart även hans morfar och alla hans vänner är döda. Henrik lever i en skräck för att alla han tycker om ska dö och han vågar inte längre lita på att allting ska vara likadant i morgon som idag. Han vågar inte göra upp planer eller planera saker i förväg eftersom alla innan dess kan dö. Någon framtid kan han inte tro på eftersom alla förväntningar hittills bara har gjort honom besviken. Mycket riktigt dör båda Henriks två svenska vänner, Fredde och Uffe, och detta under plötsliga och tragiska omständigheter.

När Henrik, sju år gammal, börjar skolan träffar han Ylva och med Ylva börjar han sakta lita på livet igen.

Det här är en bok som det gör ont att läsa eftersom den är oerhört sorglig. På sina ställen kan den vara rolig och glad också, men Henriks liv är verkligen ingen rolig historia. Kanske just för att man blir så medryckt i boken är det här en av de bästa böcker jag läst. Det här är en bok som berör en djupt och en bok att minnas långt, långt efter det att man har läst ut den.

Ett svar på “Regnbågen har bara åtta färger”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.