Bön för Tjernobyl: Krönika över framtiden

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj är ett oerhört starkt reportage där författaren ger röst åt människor som drabbats av kärnkraftsverkshaveriet i Tjernobyl. Betyg: 5 förlorade husdjur av 5.

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

Den 26:e april 1986 havererar en av reaktorerna vid kärnkraftverket i Tjernobyl och ett krigsliknande tillstånd uppstår. Men till skillnad från ett atomkrig så har ingen över huvud taget tänkt tanken att ”sovjetatomen” skulle  kunna haverera och det finns ingen krisplan och ingen pålitlig information till de drabbade. Det finns brandmän som åker till kraftverket medan branden fortfarande är igång – de åker rakt mot sin egen död utan att ha en aning om vad som väntar dem. Otaliga är också de som kallas till Tjernobyl, för att sanera eller transportera, eller som rent av självmant tar chansen att få jobba där ett tag, att få tjäna en hacka eftersom att även mindre påhugg kan betala sig bra jämfört med vad den enkle arbetaren kan tjäna på andra ställen. Att arbetarna och sanerarna därmed betalar med sina liv är de knappast införstådda med.

Många människor tvingas bort från sina hem och från sina sammanhang och en del hinner inte ta med just någonting från det som har varit deras liv fram till nu. Barn springer efter sina älskade katter, som de inte får ta med sig, och sparsamma, stretsamma kvinnor tvingas bort från sina hem, sina små jordlotter, sina små odlingar och syltburkar, som de inte vill överge. Allt måste de lämna, och det de lämnar blir tillgängligt för de plundrade som passar på att i hemlighet föra ut kontaminerade föremål, farliga föremål. Många är också de som återvänder och de som utfordrar sina djur med det som markerna har gett, de rikliga skördar som ser så fina ut, men som bär på den helt osynliga livsfaran som radioaktiviteten utgör. Många äter själva av det som lämnats och i många byar säljs livsmedel, av olika slag, direkt vid gatan, som om allt runt omkring inte vore kontaminerat.

Många människor blir i sig radioaktiva och hustrur blir nekade att träffa sina makar: ”Ni måste komma ihåg att det ni har framför er nu inte lägre är er man och den människa ni älskar utan ett radioaktivt föremål med en hög koncentration av strålning.”.

Katastrofen slår verkligen på alla plan och drabbar hela familjer, inklusive de barn som ofödda väntar på att komma till den här verkligheten och som sedan föds och riskerar att bli några av alla de ”Tjernobylbarn” som fötts med olika funktionshinder och/eller som utvecklat allvarliga sjukdomar, som leukemi.

I Bön från Tjernobyl ger Svetlana Aleksijevitj röst åt några av alla de som blivit offer i Tjernobylkatastrofen. Varje kapitel består av en monolog där människor vittnar om vad de har varit med om och hur det har drabbat dem. Boken innehåller inga raka fakta, inga slutsatser, inga förklaringar eller resonemang – den innehåller endast den här kören av röster, och det är verkligen oerhört kraftfullt precis som det är. Det här är berättelser som går rakt in i hjärtat och som också ger många insikter kring hur det sovjetiska samhället fungerade, eller snarare hur det inte fungerade. Det här är en helt nödvändig läsning och det bästa och mest berörande reportage jag har läst.

Citerat ur Bön för Tjernobyl

”- Jag är tolv år…

Jag är hemma jämt, jag är invalid. I vårt hus kommer brevbäraren med pension till mig och farfar. När flickorna i klassen fick höra att jag har blodcancer blev de rädda att sitta bredvid mig, att komma åt mig. Jag tittade på mina händer, min portfölj och mina skrivböcker… inget hade förändrats. Varför var de rädda för mig?

Läkarna sa att jag var sjuk för att pappa hade arbetat i Tjernobyl. Efter det föddes jag.

Jag älskar pappa…”

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

Om Svetlana Aleksijevitj och om Bön för Tjernobyl

Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.

Originalets titel: Chernobylskaja molitva (ryska).
Översättare: Hans Björkegren.
Utgivningsår: 1997 (första ryska utgåvan), 1997 (första svenska utgåvan, Ordfront), 2013 (den här, utökade nyutgåvan, Ersatz).
Antal sidor: 405.
Läs även: Övriga delar i serien Utopins röster: Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
ISBN: 9789187219573.
Andras röster: Dagensbok.com, Feministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”»Hur många gånger apokalypsen än har upprepats i konsten och hur många olika teknologiska varianter av världsundergången som än har prövats är det först nu som vi har blivit varse att livet är betydligt mer fantastiskt.« Svetlana Aleksijevitj

Tjernobyl. Ordet är synonymt med den stora kärnkraftsolyckan år 1986. Men vad vet vi om människorna som upplevde katastrofen? Om dem som lever med följderna? Eller om djuren? I tre år reste författaren Svetlana Aleksijevitj runt i »Tjernobylvärlden« och intervjuade hundratals människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litterärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar »en krönika över framtiden«. – Denna utgåva är den kompletta versionen från 2005 med drygt en tredjedel mer text och ett nyskrivet förord från 2011.”

Lasermannen: En berättelse om Sverige

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

Jag växte upp under 90-talet och eftersom att jag var barn under den här tiden så kunde jag såklart inte förstå vad det egentligen var för tid (i den mån någon nu kan förstå en tid medan den pågår). I reportageboken Lasermannen lyckas i alla fall Gellert Tamas skapa en tydlig och skrämmande bild av ett samhälle med Ny demokrati, rasism, nynazism – och Lasermannen, seriemördaren som blev orsaken till den största polisutredningen sedan mordet på Olof Palme. Slumpvis utvalda offer, vars enda gemensamma nämnare var deras ”utländska utseende” föll offer för Lasermannens, John Ausonius, fega angrepp på nära håll.

Boken bygger på ett enormt källmaterial: intervjuer, artiklar, förundersökningsprotokoll. Tamas berättar om Ausonius uppväxt, som inte saknar svårigheter eller problem i de nära relationerna, t.ex. till mamman, men Ausonius sätts inte i någon offerroll eller pekas ut som en produkt av olyckliga omständigheter. Det framkommer tvärtom väldigt tydligt hur den komplexa väven av olyckliga omständigheter, svårigheterna under uppväxten och, kanske framför allt, Ausonius allvarliga psykiska störning leder allt rakt åt helvete. Ausonius går från att vara en udda pojke med få vänner och obefintliga kontakter med kvinnor till att bli en komplett misslyckad student och en spelmissbrukare. Svarttaxi och bankrån blir två saker som finansierar hans livsstil och längs vägen utvecklar han ett enormt hat mot invandrare och till slut ett tvångsmässigt begär att döda.

Det är en skrämmande och fängslande läsning, men bokens största behållning är kanske inte berättelsen om Ausonius, trots allt. Polisutredningen som pågår är mer intressant och spännande än den som beskrivs i deckare i allmänhet, men inte heller detta faktum är kanske det som gör den här boken så våldsamt bra. Det om berör mest är egentligen att läsa om 90-talets Sverige: hur medierna valde att rapportera om rasism och invandring, hur ett pajas-parti som Ny demokrati kunde ta sig in i riksdagen och hur rasismen och nynazismen tog väldigt stort utrymme. Det har nu gått omkring 25 år, men det går inte att blunda för att boken beskriver en utveckling och ett samhälle som liknar Sverige 2017 så mycket att det till stora delar skulle kunna vara en bok om idag. Det är verkligen omskakande att inse. Lär vi oss någonsin något av historien?

Lasermannen är en fantastisk bok med många lager. Den är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och beskriver en väldigt speciell tid som vi fortfarande behöver påminnas om. Det är också oerhört intressant och på samma gång fruktansvärt att läsa om Ausonius och hur han blev den han blev.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa något som är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och som vill förstå mer av 90-talets Sverige, tiden när Lasermannen begick sina brott, och som också vill förstå mer av vårt samhälle idag.

Betyg: 5 biografmaskinister av 5.

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

Om Gellert Tamas och om Lasermannen

Gellert Tamas (född 1963) är en svensk författare, journalist och dokumentärfilmare. Han har skrivit ett flertal högt uppskattade reportageböcker, däribland Lasermannen (från 2002) som 2016 fick en slags uppföljare i boken Det svenska hatet, som bland annat handlar om Sverigedemokraterna. Tamas har belönats med fler priser, däribland Guldspaden, som han fick 2003 för boken Lasermannen. Tamas har också berättat om Lasermannen och 90-talets Sverige i dokumentären med samma namn som boken. Gellert Tamas har en hemsida och en Facebooksida.

Utgivningsår: 2002 (första svenska utgåvan, Ordfront).
Antal sidor: 406.
ISBN: 91-7324-873-8, 9789170378690.
Andras röster: Boktokadagensbok.com, Nellons bokblogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Under några månader årsskiftet 1991 och 1992 var Stockholm en stad i skräck. En okänd gärningsman, beväpnad med ett lasergevär, sköt sammanlagt 11 personer vid tio olika attentat. En dog, flera fick men för livet. Det enda offren hade gemensamt var sitt mörka hår och mörka hudfärg.

Samtidigt genomgick Sverige sin värsta ekonomiska kris på decennier. I arbetslöshetens och krisens spår växte en ny militant rasistisk rörelse fram. Terrororganisationen VAM förklarade krig mot samhället. Runt om i landet attackerades flyktingförläggningar med brandbomber och molotovcocktails. Näst Tyskland hade Sverige flest rasistiska våldsdåd i hela Europa. Och i riksdagen hetsade Ny demokrati mot invandringen.

Efter nästan tio års tigande har John Ausonius bestämt sig för att erkänna attentaten samt 17 bankrån. Förutom polisen har Ausonius pratat med en enda person – journalisten och författaren Gellert Tamas.”

Sju dagar kvar att leva: en berättelse om brott och dödsstraff

Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt
Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt

2002 dömdes Vaughn Ross för mord och sedan dess har han suttit och väntat på sitt dödsstraff. I boken Sju dagar kvar att leva är året 2013 och reportern Carina Bergfeldt åker till Texas för att intervjua Ross och andra som på ett eller annat sätt har en koppling till ”death row”, där dödsdömda fångar sitter inspärrade i år efter år i väntan på att bli mördade av en bödel. Bergfeldt pratar med fängelseprästen, fängelsedirektören, fångar, anhöriga till fångar, anhöriga till brottsoffer. Och hela tiden tickar klockan och drar Ross närmare döden. Han har sju dagar kvar att leva.

Med sina möten och med sin text lyckas Bergfeldt få till en komplex bild av dödsstraffet och alla som på ett eller annat sätt drabbas av detta, direkt eller indirekt. I dödsögonblicken dödas en mördare, men dödsstraffet innebär också att anhöriga till offret och anhöriga till mördaren får en gemensam erfarenhet: den att mista någon. Det finns många aspekter av dödsstraffet som väcker känslor åt olika håll. Här blandas avsky över fruktansvärda brott med någon slags sorg över vad människor utsätts för. En riktigt bra och tänkvärd bok!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en känsloväckande bok om dödsstraff och på vilket sätt det drabbar inte bara brottslingen utan också anhöriga.

Betyg: 4 sista måltider av 5.

Om Carina Bergfeldt och om Sju dagar kvar att leva

Carina Bergfeldt (född 1980) är en svensk reporter och författare. Hon har jobbat för t.ex. Aftonblade och SVT och har belönats med Stora journalistpriset för ett reportage om massakern på Utøya. Hennes debutroman är kriminalromanen Fadersmord som kom ut 2012. Carina Bergfeldt twittrar under @carinabergfeldt och instagrammar under @cbergfeldt.

Uppläsare: Karin Bergquist.
Utgivningsår: 2015 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 240 (ca 8 h lyssning).
ISBN: 9789113066967, 9789113068695.
Andras röster: HyllanJohannas deckarhörna, Kulturbloggen, RomeoandjulietVärldens bästa bok.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Där sitter han till slut, på andra sidan av ett skottsäkert glas. Fyrtioettåringen hon flugit över Atlanten för att träffa. Mannen som snart ska dö. Han lyfter telefonluren och presenterar sig.

När den prisbelönta reportern och kolumnisten Carina Bergfeldt möter Vaughn Ross återstår en vecka av hans liv. Han är dömd till döden i Texas, den amerikanska delstat som avrättar flest fångar. I tio år, nio månader och tio dagar har Vaughn Ross väntat på att dö, för att sona de mord han dömdes för 2002.

Samtalet blir starten på en vecka i Texas som involverar en pastor, en fängelsedirektör, en kvinna som älskar en mördare, en familj som vill ha hämnd och en polis som avgett ett löfte som infrias först när giftet injiceras.

Men allt börjar med mannen som har sju dagar kvar att leva.”

En bluffpilots bekännelse: Thomas Salmes 13 år i himlen

En bluffpilots bekännelse av Thomas Salme och Stefan Lövgren
En bluffpilots bekännelse av Thomas Salme och Stefan Lövgren

Thomas Salme är piloten som flög passagerarplan i 13 år utan att ha en giltig licens. Det är förstås en både förskräcklig och imponerande story på samma gång. I den här boken berättar Salme tillsammans med journalisten Stefan Lövgren om hur det gick till och hur Salme till slut åkte fast. Förmodligen har det väl gått till så som det brukar gå till när kändisar och b-kändisar och c-kändisar ska skriva en biografi: kändisen berättar och journalisten eller spökskrivaren skriver. I den här boken vill man dock ge sken av att den första halvan berättas av Salme själv, för där är det Salme som är berättarröst.

Det är en spännande historia, men då Salme inte skäms över att framställa sig själv som ett riktigt pucko så är det inte direkt görbart att läsa den här delen utan att bli provocerad. Salme är sexistisk, homofobisk och rasistisk och verkar inte ha något filter över huvud taget när han luftar sina åsikter. Han framställs också som nidbilden av en omogen, tuttfixerad tonårspojke. Det är bara brudar och tuttar och hans hästballe hela tiden. Salme vill också med sin berättelse lansera storyn om hur en fattig kille från Jordbro kunde förverkliga sin stora dröm. Han borde ha fokuserat mer på detta och att berättat något intressant om sin uppväxt och sina drivkrafter istället för att förlöjliga sig själv som han gör när han skriver om sitt rännande efter tjejer.

Det är dock den första delen som är den läsvärda i den här boken. Efter de här första cirka 150 sidorna tog uppenbarligen idéerna slut och för att få ihop en komplett bok har Stefan Lövgren av obegriplig anledning författat ”sin” story. Han gick tydligen in i projektet med inställningen att Salme är en mytoman som ska sättas dit. Det finns säkerligen skrävel, skryt, överdrifter och en del osanning i Salmes berättelse. Problemet är att Lövgren inte direkt lyckas avslöja någonting av värde. Under ungefär lika många sidor som vikts åt Salmes berättelse får Lövgren brodera ut hur han har arbetat med boken och försökt att kontakta olika människor som kan tänkas komma med viktiga avslöjanden. Problemet är att han inte har lyckats få speciellt många att ställa upp. Standard är att Lövgren skriver om människor som han mejlar, ringer eller på andra sätt kontaktar och sedan får han inget svar.

Det jag verkligen undrar efter att ha läst Lövgrens andra del av boken är hur man egentligen lanserade den här bokidén för Salme själv. Nog borde man ha kunnat fylla en hel bok om Salmes livsberättelse om man verkligen hade velat? Så hur fick man honom att gå med på att bli smutskastad istället?

Jag tycker att den här boken på många sätt är riktigt dålig. Den känns som ett hafsverk med extremt mycket ointressant utfyllnad som inte tillför ett dugg. Lövgren har tydligen haft stora egna ambitioner att göra ett scoop med den här boken, men han lyckades i praktiken inte avslöja några större lögner än att Salme ljög om att han brukade cykla och möta sin pappa vid busshållplatsen när han var liten. Resten är till stora delar spekulationer.

Ändå blev den här boken faktiskt en riktig bladvändare för mig. Boken är lättläst och fängslande och trots att jag blir provocerad av Salme och tycker att han är pinsam och trots att jag tycker att del två borde ha skrotats redan på idéstadiet, så kan jag bara konstatera att det var svårt att sluta läsa.

I korthet

Rekommenderas för: Den som fascineras av verklighetsbaserade berättelser och vill läsa en lättläst och fängslande bok om en bluffpilot.

Betyg: 2- flygcertifikat av 5.

Citerat ur En bluffpilots bekännelse

”Okej, jag vet att det inte är alla som tycker jag gjorde rätt. Men vi kanske snackar om fem av tusen personer. Och jag lovar att de fem är överklassmänniskor som sitter där med sina stålar och säger att så där får man inte göra. Du måste betala! Men jag är så trött på folk som har pengar. En kille från fattiga Jordbro, han har inte samma möjligheter helt enkelt. Personer som Peter och Dragan, de hajar det. Det är därför de är jätteimponerade av mig.”

En bluffpilots bekännelse av Thomas Salme och Stefan Lövgren
En bluffpilots bekännelse av Thomas Salme och Stefan Lövgren

Om Thomas Salme, Stefan Lövgren och En bluffpilots bekännelse

Thomas Salme (född 1969) är en svensk fotograf, bosatt i Milano. Han är känd för att han under 13 års tid flög passagerarplan utan ett giltigt flygcertifikat.

Stefan Lövgren är en svensk journalist som bland annat är medarbetare för National Geographic. Han har också skrivit ett antal biografier. Hans senaste bok är Svennis, som handlar om Sven-Göran ”Svennis” Eriksson. Stefan Lövgren har en hemsida.

Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 303.
ISBN: 978-91-1-303753-0, 978-91-1-304850-5.
Andras röster: Boklysten, Jennies boklista, Malin Johansson.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Den fantastiska historien om Thomas Salme – den svenske piloten som flög internationellt i tretton år med ett förfalskat pilotcertifikat.

Thomas Salme (född 1969) växer upp i Stockholmsförorten Jordbro, spelar fotboll och hockey men drömmer om att bli pilot. När hans mamma dör i cancer ärver han en summa pengar och kan påbörja en utbildning för att få ett flygcertifikat, för ett mindre plan. För att bli pilot på riktigt krävs längre utbildning, fler flygtimmar och framför allt mer pengar. Det utgör dock inget hinder för Thomas, som börjar bluffa sig fram. Han studerar flygteknik på egen hand och pratar in sig på SAS Flight Academy, där det finns flygsimulatorer. Därifrån är steget inte långt från att förfalska ett trafikflygarcertifikat och på chans söka jobb som styrman för ett italienskt bolag. Och han får jobbet! En trettonårig karriär i cockpit tar sin början.

Men även sanndrömmar har sitt slut och den dag som Thomas länge fruktat kommer i slutet av mars 2010. Han befinner sig på Schiphols flygplats utanför Amsterdam och ska flyga till Ankara för det turkiska flygbolaget Corendon, men han anar oråd. Vid gaten står flygplatspolisen och väntar. Efter 10 000 flygtimmar och 700 000 passagerare tar ett osannolikt äventyr slut. Eller? Det är här berättelsen börjar. Den riktiga resan där verkligheten hinner ifatt både Thomas och den som har fått i uppdrag att skriva hans livs historia, journalisten Stefan Lövgren.

Historien om bluffpiloten Thomas Salme är fascinerande på många plan och handlar inte bara om hans högtflygande liv utan också om jakten på den perfekta storyn eller hur sökandet efter sanningen lätt blir en del av en annan lögn. Inget är vad det synes vara. Kan vi någonsin känna oss säkra när vi stiger på ett flygplan igen? ”This is your Captain, Thomas Salme, speaking. Fasten your seatbelts, ready to take off in two minutes.””

Bodenfallet

Bodenfallet av Thomas Bodström och Lars Olof Lampers
Bodenfallet av Thomas Bodström och Lars Olof Lampers

I maj 2013 försvinner den 20-åriga Vatchareeya Bangsuan från sitt hem i Boden. Många människor engagerar sig i letandet, men det dröjer flera veckor innan hon hittas. Först hittas delar av hennes kropp i ett ödetorp och sedan flera andra delar en bit därifrån. Det visar sig att den unga kvinnan har mördats på ett tortyrliknande sätt och att kroppen har styckats. Vissa kroppsdelar har aldrig ens hittats.

Blickarna riktas omedelbart till Vatchareeyas karatetränare, som hon också hade haft ett förhållande med, men spaningen och utredningen leder ingen vart. Tränaren verkar helt enkelt vara en hårt arbetande man och tycks inte ha något med mordet att göra. Utredningen börjar istället att fokusera på en man som har betett sig underligt under sökandet efter Vatchareeya och som dessutom är den sista som säkert har sett henne i livet. Det var nämligen till honom som Vatchareeya gick för att plugga innan hon plötsligt försvann och hennes telefon slutade att sända signaler. Flera viktiga tekniska bevis kan hittas med kopplingar till pluggkompisen. Samtidigt har pluggkomposen ett funktionshinder som gör att många tvivlar på att han är kapabel till att mörda och att sedan undanröja kroppen på ett så jämförelsevis noggrant sätt. Han nekar dessutom konsekvent och ger inga förklaringar.

Det var nog fler än jag som följde det här fallet när det skrevs om det i tidningarna under 2013 och 2014. Det är ett fruktansvärt brott och vi var nog många som gärna ville ha ett svar på vad som egentligen hade hänt. Jag har ingen koppling till Boden, men Boden är ett litet samhälle och jag har förstått från folk med kopplingar dit att mordet verkligen har skakat om staden och att många fortfarande tvivlar på att rätt man är dömd.

Med den här boken grottar Lampers och Bodströms ned sig i fallet och redogör för hur utredningen gick till. De kan inte ge några svar på vad som egentligen hände, ifall nu någon hade förväntat sig det. Faktum är att boken inte direkt innehåller något nytt som inte redan har blivit omnämnt i tidningarna eller i Veckans brott på TV. Däremot har Bodström stuckit in en hel del fakta om hur rättegångar och utredningar går till och hur advokater jobbar. Det liknar nästan en lärobok, kan jag tycka, och för mig som har glömt fantastiskt mycket av grundskolans samhällskunskap så är det faktiskt väldigt nyttigt att få lära lite mer om hur advokatens roll egentligen ser ut och vilka förväntningar man kan ha på en rättegång. Jag kan tänka mig att boken kan vara intressant att använda som material i skolan, faktiskt.

Jag tyckte att boken var lättläst (trots faktainslagen) och läsvärd. Det här är ju ett verkligt fall och jag kan inte recensera själva berättelsen liksom. Jag kan bara skicka en tanke till de anhöriga. Och konstatera att hur många brutala deckare det än finns där ute så finns det också en väldigt mörk verklighet.

Det är för övrigt genialt av förlaget, Norstedts, att med den här boken inleda en serie som de kallar Svenska brott. Det finns ett stort sug hos många att läsa mer och få veta mer om verkliga brott. Jag är säker på att den här serien kommer att sälja bra. Jag hoppas bara att de gör det snyggt och att anhöriga visas respekt!

I korthet

Rekommenderas för: Veckans brott-älskaren som vill läsa mer om ett av de senaste årens mest omtalade mord och som vill lära sig mer om hur rättsväsendet fungerar.

Betyg: 3 domstolar av 5.

Om Thomas Bodström, Lars Olof Lampers och Bodenfallet

Thomas Bodström (född 1962) är en svensk advokat. Mellan åren 2000 och 2006 var han också Sveriges justitieminister. Han har också skrivit ett antal böcker, både deckare och böcker om hans tid som minister. Hans senaste bok förutom Bodenfallet är Det man minns, som handlar om hans mammas demens.

Lars Olof Lampers (född 1959) är en svensk journalist som bland annat jobbat med TV-serien Veckans brott.

Utgivningsår: 2016 (Norstedts).
Antal sidor: 167.
Serie: Svenska brott.
ISBN: 9789113065472.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”I maj 2013 hittas en 20-årig flicka död och styckad i en skog utanför Boden. Hon har varit försvunnen i nästan tre veckor. En misstänkt gärningsman grips men förnekar all inblandning i hennes död. Polisutredningens uppgift blir att försöka få fram alla svar, men trots ett intensivt arbete återstår fortfarande en mängd stora frågetecken när rättegången ska börja: Vilken var egentligen dödsorsaken? Var mördades flickan? När skedde mordet och styckningen? Var fanns mordvapnet? Och var det egentligen ett mord?

Trots detta döms en ung man för dådet i såväl tingsrätt som hovrätt. Men var det rätt person som dömdes eller handlar det om ett justitiemord? Och hur mycket av sanningen kom egentligen fram i domstolen?

I den här första boken i serien Svenska brott – med inträngande och förklarande beskrivningar av polisarbetet och rättsprocessen i kända svenska kriminalfall – följer vi ett fall som fortfarande är mycket omdiskuterat. Författarna ger i egenskap av brottmålsadvokat och erfaren journalist en initierad skildring av förundersökningen och rättegången och förklarar de olika aktörernas roller och agerande.”

Olof Palme i bilder

På söndag är det 30 år sedan Olof Palme blev skjuten. Jag var inte ens född när mordet skedde, men Palme är ändå en av få politiker som faktiskt fascinerar och intresserar mig. Vare sig man sympatiserar med hans politik eller inte kan vi nog alla enas om att han verkligen har gjort avtryck i Sverige och i svensk politik. Mordet är såklart helt ofattbart, både att det kunde ske i vårt land och att det fortfarande är ett olöst mysterium.

För några år sedan var vi många som såg Maud Nycanders och Kristina Lindströms dokumentär om Olof Palme. Än idag finns det uppenbarligen ett stort sug efter att få veta mer om vår tidigare statsminister. För den som vill se lite nya sidor så har jag sett att Max Ström helt nyss har gett ut en fin bok med 250 bilder som skildrar Olof Palme och hans liv. En del av dem har tydligen inte publicerats tidigare. Den ser verkligen fin ut. Boken är skriven och sammanställd av Henrik Berggren, historiker och författare, och Jacob Forsell, fotograf.

Palme: Ett liv i bilder av Henrik Berggren och Jacob Forsell
Palme: Ett liv i bilder av Henrik Berggren och Jacob Forsell

De förklädda flickorna i Kabul

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg
De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg

Jenny Nordberg befinner sig i Kabul för att göra research för en dokumentär om afghanska kvinnor. En av de kvinnor som hon följer är Azita, som har varit ledamot i parlamentet och som nu kampanjar för att bli omvald. När Nordberg träffar Azita och hennes familj går det så småningom upp för Nordberg att familjens son inte är en pojke. Den 6-årige Mehran är i själva verket en flicka som har klippts kort och som kläs i pojkkläder. För en kvinna i Azitas position skulle det vara för distraherande och komplicerat att sakna en son. I ett land där pojkar betyder allt och flickor inget kan det ibland vara enklast att helt enkelt förvandla en av sina döttrar till en son. Fenomenet har till och med ett namn: bacha posh. Nordberg blir förvånad och när hon skriver om händelsen så blir en hel (väst)värld lika förbluffad. Ingen har väl tidigare hört talas om detta fenomen. I Afghanistan, däremot, är det inte så ovanligt som man skulle kunna tro. De förklädda flickorna finns i själva verket överallt; i varje skola finns det flera stycken. I många fall är de en mycket dåligt bevarad kollektiv hemlighet. Släktingar, grannar och andra vet om det, men det låter det passera.

Nordberg fortsätter sin reportageresa genom att leta upp och prata med bacha posh och deras närstående. Hon träffar familjer där flickor har förvandlats till pojkar i en förhoppning om att den förklädda dottern på ett magiskt sätt ska göra att nästa barn blir en son. Hon träffar andra familjer där flickor har gjorts till pojkar av krassa ekonomiska skäl. I en fattig familj kan det vara nödvändigt att låta en son utföra enklare jobb mot betalning och finns det ingen son så får man alltså göra en dotter till en pojke. Skälen till att göra flickor till pojkar kan alltså skifta, men vad allt vittnar om är det som skett överallt i världen, i alla tider: i ett ojämlikt samhälle kommer det alltid att finnas de som måste förklä sig till den mer privilegierade gruppen. Det kan vara homosexuella som inte vågar vara öppna med att de är gay. Det kan vara förtryckta minoriteter som gör bäst i att försöka smälta in i den mer privilegierade massan. Bacha posh blir på så sätt ett tydligt uttryck för hur förminskade och förtryckta Afghanistans kvinnor är och de blir ett lika delar fascinerande som hjärtskärande exempel på vilka desperata metoder som kan tvingas fram för att förhålla sig till dessa patriarkala strukturer.

De förklädda flickorna i Kabul är en insiktsfull och intressant skildring av Afghanistan och landets utmaningar efter alla dessa år av krig. Nordberg berättar intressant om kultur och krig och hur detta hänger ihop med hur kvinnor behandlas idag. Det presenteras inga enkla lösningar på hur något skulle kunna förändras, men Nordberg gör det mycket tydligt att västvärldens bistånd knappast kommer att leda landet rätt. Det är verkligen en sorglig läsning, särskilt eftersom Nordberg skriver så fint om verkliga människor och deras mycket små friheter och handlingsutrymmen i ett land där de inte betyder någonting.

De förklädda flickorna i Kabul är också en mycket tankeväckande och intressant bok om könsroller och kön. Vad är det egentligen som gör en man till en man och en kvinna till en kvinna? Den här boken drar det verkligen till sin spets när den skildrar kvinnor som i ett av världens mest förtryckande länder lever sina liv som män. Det vanliga är att flickorna görs till flickor igen när de når puberteten, men en del bacha posh fortsätter att vara män. En del kan inte längre backa ur, kan inte börja leva ett instängt liv, kan inte överge sin frihet. Kanske är det inte så mycket det att vara man som det att ha en frihet som gör att en del backa posh har svårt att hitta en kvinnlig könsidentitet när det är dags. Det är hur som helst uppenbart att det är en komplex fråga och att det saknas svar. Det är något extremt med att få en påtvingad könsidentitet. Vad det gör med en människa har just ingen studerat, men nu har i alla fall Jenny Nordberg gett några av dem drabbade en röst.

De förklädda kvinnorna i Kabul är en helt överrumplande och fängslande reportagebok. Den väcker tankar och känslor om vartannat och är omöjlig att lägga ifrån sig. Läs!

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill lära sig mer om kvinnors liv i Afghanistan idag och vilka extrema metoder som kan krävas för att försöka få lite handlingsutrymme i en patriarkal och förtryckande värld.

Betyg: 5 motorcyklar av 5.

Citerat ur De förklädda flickorna i Kabul

”Zahra har en mycket tydlig bild av vad som skiljer pojkar och flickor åt. Mest av allt handlar det om hur de lever sina liv, förklarar hon: ”Flickor klär upp sig. De använder smink. Pojkar är enklare. Jag gillar det. Jag hatar långt hår, som flickor har. Jag skulle inte ha tålamod att borsta det, att tvätta det… Och flickor pratar för mycket. De skvallrar, vet du? Män pratar, men inte lika mycket som kvinnor. Kvinnorna sitter alltid inomhus och pratar. Pratar, pratar. Det är vad de gör. För de har ingen frihet. De kan inte gå ut och göra saker. Så de bara fortsätter att prata.”

Efter en paus lägger hon till:

”Jag hatar sjalen. Jag hatar att sätta på mig den. Och de långa tunikorna. Och bh. Jag vägrar att använda den.” Hennes kinder rodnar en aning igen, och håret faller ner i ögonen när hon vänder bort huvudet.

”Flickor tycker om att ha vackra hem, att måla dem invändigt och utvändigt”, fortsätter hon. ”Pojkar bryr sig inte om hemmen eller att diskutera hur de ska inredas. Männen lämnar ju ändå hemmen och går och arbetar. Det finns saker som kvinnor tycker om att göra: att laga mat, att städa, att göra sig själva vackra. Att gå på bröllop. Mode. Män är inte intresserade av sådant.”

Männen, å sin sida, tycker om att köra bil snabbt, vara med kompisar och slåss. Zahra beskriver den ultimate mannen: Jack Bauer i 24, omåttligt populär i Kabul. För henne och de andra pojkarna i kvarteret symboliserar den amerikanske hjältekaraktären en riktig afghan. En äkta krigare. Höjdpunkten i varje avsnitt är när han nästan blir misshandlad till döds, men ändå reser sig och försvarar sin heder. Precis som en afghan, menar Zahra, fruktar han aldrig döden. Och han ger aldrig upp.

Jag försöker mig på en billig poäng: ”Är pojkar alltså bättre än flickor?”

Zahra skakar på huvudet. Absolut inte.

”Flickor är intelligentare än pojkar, eftersom de arbetar mer i hemmet och kan göra fler saker. Män passar bättre för andra sorters arbeten. De är också intelligenta, men de kan göra färre saker. Allt arbete som pojkar kan göra, det kan kvinnor göra också. Jag vet det, för jag gör det. Men arbetet som kvinnor gör, det kan män inte göra.””

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg
De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg

Om Jenny Nordberg och De förklädda flickorna i Kabul

Jenny Nordberg (född 1972) är en svensk prisbelönt journalist och författare, bosatt i New York. Hon skriver för tidningar som New York Times och Svenska dagbladet. Jenny Nordberg twittrar under @nordbergj och har en fansida på Facebook. Även boken har en hemsida: bachaposh.com.

Originalets titel: The underground girls of Kabul.
Översättare: Ann-Marie Ljungberg.
Utgivningsår: 2015 (första svenska upplagan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 366 (ca 12 h lyssning).
Andras röster: Bloggbohemen, Dagensbok.com, Feministbiblioteket, Kulturkollo.

Baksidestext

”Efter att ha fött tre flickor bestämmer sig Azita, en kvinnlig politiker i Afghanistan, för att förvandla sin fjärde dotter till en son. Hennes yngsta dotter får sitt långa hår avklippt och kläs i byxor och en jeansskjorta. Maken blir också nöjd – han blir inte längre baktalad som ett misslyckad far till enbart fyra döttrar, i ett samhälle där pojkar och män är det enda som räknas.

De kallas ”bacha posh” – flickorna som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. I förklädnad kan flickorna röra sig friare i ett hårt segregerat samhälle. De kan också arbeta och gå i skolan, tills puberteten sätter stopp och tvingar dem att bli kvinnor som gifts bort mot sin vilja.

När journalisten Jenny Nordberg först berättade om det okända fenomenet i New York Times 2010 blev de förklädda flickorna en världsnyhet. Boken fortsätter att följa flera familjer på nära håll i Kabul och är en fascinerande historia om uppfinningsrikedom och kollektivt självbedrägeri, men blir också ett skakande reportage om hur lite en kvinnas liv är värt efter tretton års krig i Afghanistan.

I sökandet efter hemligheter i en krigszon ställer författaren förbjudna frågor om sex och könsidentitet, om Gud och religiösa lagar, och om vad skillnaden mellan pojkar och flickor – eller män och kvinnor – egentligen består i. Det hon till slut finner i ett av världens farligaste länder lär oss något om vår egen historia och om människors vägran att acceptera förtryck genom alla tider.”

Bokcirkel – snart läser jag De förklädda flickorna i Kabul

I söndags bokcirklade vi Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon. Jag tyckte att det var en bra biografi. Framför allt tyckte jag att det var intressant att få läsa mer om romer och deras situation. De andra i bokcirkeln hade väl lite blandade åsikter, men överlag var väl inte folk jättepositiva. Några av oss hade passat på att se dokumentären Taikon, som bygger på biografin, efter vad jag kan förstå. När de berättade om filmen så kändes det som att förvånansvärt mycket saknas i boken. Då sjönk den lite i mina ögon, faktiskt. Det var ändå en väldigt bra bokcirkelbok, tycker jag. Det finns mycket att diskutera och debattera, oavsett om man har läst Taikon förut.

Till nästa gång ska vi läsa en annan dokumentär som jag tror har många öppningar till intressanta disussioner: De förklädda flickorna i Kabul. Boken handlar om ”bacha posh” – flickor som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. Jag tror att jag har ett stycke riktigt bra läsning framför mig.

Om jag bara fick in den i min läsplatta… Varje gång jag försöker att öppna den startar min läsplatta om… Suck. Jag är ett stort fan av läsplattor, men när de strular på ett oförklarligt sätt så längtar man efter pappersböcker alltså!

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg
De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg

Astrid Lindgrens dagböcker från krigsåren

De som, liksom jag, såg dokumentärserien om Astrid Lindgren i julas blev kanske nyfikna på de dagböcker som det berättades om. Under Andra världskriget, innan Lindgren slog igenom som författare, så jobbade hon med brevcensuren och fick därför en lite annan inblick i kriget än vad gemene man kanske hade. Hon följde med starkt intresse, och oro, utvecklingen under kriget och hon förde detaljerade dagböcker där tidningsurklipp och redogörelser om Hitlers framfart blandades med mer vardagliga betraktelser, som hur hon bunkrar upp med kakao och annat.

De här böckerna kommer nu att ges ut i en samlingsvolym, som jag är sugen på att läsa. Dels känns det otroligt spännande att läsa Astrid Lindgren-böcker som är något helt annat än de barnböcker som hon är mest känd för. Nog för att hennes barnböcker är fantastiska, men ändå. Dels känns det helt rätt i tiden att ge ut den här typen av litteratur. I år är det 70-år sedan det Andra världskriget tog slut och med tanke på hur samhället utvecklar sig så behöver vi fler vittnesmål som från olika perspektiv berättar om krigsåren, så att vi aldrig hamnar där igen.

DN publicerade ett utdrag ur dagböckerna, samt ett fint förord av Kerstin Ekman, i söndags. Missa inte!

Krigsdagböcker 1939-1945 - Asdtrid Lindgren

En till bok om köpstopp

För fem år sedan läste jag Köp inte den här boken, som handlar om Ann-Christin Grammings år med köpstopp. Boken är i princip hennes blogg i bokform. Gramming var nog lite före sin tid när hon redan 2007 utmanade sig själv till att ta ett år utan klädshopping, uteluncher, fika på stan och all annan shopping som inte var absolut nödvändig. Sedan dess har jag sett flera böcker som tar upp ungefär samma sak, t.ex. Modemanifestet, som handlar om ett år utan klädinköp, och nu senast: Shopstop, där kulturjournalisten Gunilla Brodrej skriver om hennes år utan annan shopping än mat, drivmedel, resor och underhållning. Jag hörde henne berätta i någon intervju att det t.ex. ledde till att hon plockade upp folks tappade vantar och tog hem…

Köp inte den här boken - Ann-Christin Gramming

Jag bryr mig oerhört mycket om miljö- och klimatfrågan och för mig känns det viktigt och bra att människor lyfter frågan om konsumtion och hållbar utveckling. Det är de rikas privilegium att köpa för mycket och samla på sig för mycket prylar. Det är nästan stötande att det ges ut böcker som berättar om hur utmanande och svårt det är att inte shoppa. Med tanke på hur många som knappast ens kan få mat för dagen! Men hur man än vrider och vänder på det så behövs sådana här reportage. Konsumtion har blivit en religion och jordens resurser räcker liksom inte till för att folk ska använda shopping som ett sätt att skapa identitet och hitta lyckan. Jag tycker också att Fredrik Lindström pratade väldigt fint om det i sitt vinterprat i Vinter i P1 från juldagen.

Viktiga frågor om sagt! Jag vet inte om jag kommer att komma mig för att läsa Brodrejs bok egentligen, men jag är glad att den har kommit ut och jag tror det vore bra om fler utmanade sig till köpstopp, om inte ett helt års köpstopp, så åtminstone en kortare period. Det kan nog behövas för att inse hur mycket vi i vår del av världen faktiskt köper på oss… Inte för att jag är något gott exempel själv, men… Jag försöker faktiskt att tänka till.

I bokbloggsvärlden så brukar för övrigt köpstopp poppa upp lite nu och då, men då syftas det specifikt på att undvika att köpa fler böcker. Och då finns det ändå bibliotek! 😉