För inte så länge sedan bloggade jag om några bestsellers som jag tycker är förvånansvärt läsvärda. Jag skriver förvånansvärt eftersom jag har en tendens att bli besviken om jag har högt ställda förväntningar – och det är ju lätt att ha höga förväntningar på böcker som det snackas mycket om och som folk rosar till höger och vänster. Idag tänkte jag följa upp med ett taskigare inlägg: 5 inte så läsvärda bestsellers… Förlåt! Smaken är som baken. Men nu kör vi!

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann tyckte jag var hemskt seg. Boken följer en hundraårig man som kliver ut genom fönstret på äldreboendet och drar därifrån. I boken får vi sedan följa honom genom livet, där han som genom en händelse har råkat ramla in i den ena världshändelsen efter den andra. Boken är i allt väsentligt en blek kopia av den fina filmen Forrest Gump (har ej läst boken Forrest Gump dock!).

Shantaram är lite oväntat vad jag skulle vilja kalla för en bestseller. Många har läst den i alla fall. Och jag vet att många tycker att den är fantastisk. Men jag gjorde faktiskt inte det. Jag tyckte att den var alldeles för lång och oredigerad. Boken är typ 900 sidor lång och följer en man som har rymt från fängelset och tagit sig till Indien. Författaren kunde med fördel ha försökt få ihop typ 4 romaner av Shantaram istället…

Livet efter dig är en bestseller som har väckt lite av en romancevåg. Samtliga författarens böcker tycks nu översättas och skeppas iväg i snygg förpackning. Livet efter dig handlar om Lou, som börjar att arbeta som personlig assistent åt en man som har blivit funktionshindrad efter att ha skadat ryggen i en olycka. Nu är han beredd att avsluta sitt liv i förtid genom att åka till en klinik för aktiv dödshjälp. Lou försöker att hindra honom genom att muntra upp honom på olika sätt. På kuppen blir hon förälskad. Jag tyckte att boken var lättläst och hade sina stunder. Inte minst var den rolig. I alla fall bitvis. Men mest tyckte jag att boken var äcklig och inte på ett bra sätt problematiserade det att leva med en ryggskada. Nej, fy. Uppföljaren var snäppet bättre, men inte heller sådär superduper.

Deckare i allmänhet brukar mest göra mig besviken och trött. Hehe. Män som hatar kvinnor och Millennium hör absolut till böcker som jag ställer mig oförstående till. För mig är det dussindeckare. Och karaktärerna i dem är platta och trista. Lisbeth Salander. Kom igen! Hon känns som en standard sexfantasi. Isprinsessan av Camilla Läckberg är dock snäppet värre, för den är till skillnad mot Millenniumböckerna inte skriven med någon vidare finess heller. Jag står inte ut med Läckbergs sätt att ältande skriva ut precis varenda liten grej. Ingenting får stå mellan raderna. Allt ska skrivas på näsan på läsaren. Det känns som att läsa en text skriven av ett barn. Allting förklaras i detalj från början till slut. Jag förstår att hennes böcker kan gå hem hos den som är ny på språket eller är ovan vid att läsa böcker, men herregud ge mig tuggmotstånd!

Och ja, jag inser att jag nu har sågat några av de bäst säljande böckerna och några av Sveriges mest framgångsrika författare, så det är såklart mig det är fel på. 😉