För några år sedan läste vi boken Tony och Susan (Nocturnal animals) i min bokcirkel och trots att det var så länge sedan så kommer jag fortfarande ihåg intensiteten och känslan i en av bokens inledande scener. I den scenen färdas Tony i sin bil genom ett ödsligt, nattligt landskap tillsammans med sin familj när de plötsligt är på väg att bli prejade av vägen. Det slutar med att de får punktering och måste stanna bilen och också konfronteras med de sjukt obehagliga män som helt oprovocerat har gett sig på dem. Som läsare förstår man att det kommer att leda till en katastrof och författaren har verkligen lyckats få in skräcken och den klaustrofobiska känslan i texten.

Resten av boken tyckte jag nog var ”sådär”. Det kändes som att boken spretade lite väl mycket mot slutet och att det också blev lite väl absurt, inte minst vad gäller den polisutredning som sedan kommer igång och där en av polisens utredare tar sig osannolikt stora friheter och beter sig allmänt oproffsigt för att försöka få fast brottslingarna.

Nu har boken blivit film i regi av Tom Ford och den går på bio just nu med titeln Nocturnal animals. Jag hade nog inte gått och sett den på bio om det inte vore för det faktum att filmen toppar många kritikerlistor just nu och det faktum att en av mina favoritskådespelare, Amy Adams, spelar en av huvudrollerna. Berättelsen om Tony är i såväl boken som filmen en berättelse som utspelar sig i ett visst manuskript som en kvinna, Susan, får hemskickat till sig från sin exman, som hon inte har träffat på många år. När hon börjar att läsa berättelsen, som boken och filmen alltså till stora delar består av, så sugs hon in i den och trots att den inte direkt liknar hennes liv eller har några glasklara paralleller till hennes egna upplevelser så börjar berättelsen som hon läser verkligen att spegla det som händer henne och vad hon känner. Precis som en bra bok brukar göra! Och det är intressant och kul skildrat tycker jag. Det är alltså Amy Adams som spelar Susan och det gör hon också väldigt bra. Jag tycker att filmen faktiskt är bättre än boken på att göra något intressant av Susan som karaktär och hennes livssituation.

I övrigt tycker jag att filmen är mycket lik boken, på gott och ont. Det ballar verkligen ur när polisutredningen kommer igång och jag gillar det inte. Jag är kanske petig, men det funkar inte för mig när mordutredningar mer skildras som klumpigt utförda privatspaningar. Sedan blir utvecklingen också rejält osannolik och skruvad. Jag vill inte skriva för mycket, men ni som har läst eller sett förstår säkert. Jag måste dock säga att filmen är bättre än boken även i det här avseendet. Polisen spelas nämligen av en fullkomligt briljant Michael Shannon som verkligen får in känslan och skapar en mångfacetterad karaktär som jag trots allt knäppt runt omkring faktiskt vill förstå. Trots Shannons insats så vet jag dock inte om det räddar filmen som helhet, men det går knappast att göra rollen bättre kan man väl säga.

Ja, det var mina tankar om filmen. Jag tyckte kort och gott att den var bättre än boken, trots det oangenäma i att försöka göra en film av en läsupplevelse. 🙂 Jag kanske inte riktigt stämmer in i hyllningskören som har höjt filmen till skyarna på sina håll, men jag tycker absolut att den är sevärd!