En del författare kan man inte få nog av, men en dag tar det ju slut: en författare går bort och det enda som återstår är det som hann skrivas ned. Det är fint att tänka att någon närmast kan få evigt liv tack vare sina texter, men samtidigt kan man som läsare bli girig. Vilja ha mer.
Ibland blir det rent osmakligt. Ingenting tyder t.ex. på att Harper Lee ville ge ut Ställ ut en väktare, utkastet som hon senare arbetade om när hon skrev succé-romanen Dödssynden, men när hennes syster, tillika vårdare, gick bort, passade man på att låta den gå till tryck så att man kunde krama pengar ur den.
Ibland undrar man också vad det är värt att ge ut upphittade manuskript och andra texter som då och då dyker upp och tillskrivs någon känd författare. Om personen hade velat ge ut den medan hen levde så hade den väl också getts ut?
Jag tycker att det här är intressant. Det mesta som skrivs och ges ut faller i glömska och försvinner, men risken/chansen finns ju att en text blir ”odödlig” och lever kvar. Hur länge måste en textförfattare stå för en text? Är alla texter värda att bevara för framtiden..?
Ja, det finns knappast några tydliga svar. Det jag egentligen tänkte komma fram till är att man ibland blir genuint glad över att det kommer ut ”nya” texter från en älskad favoritförfattare, som Astrid Lindgren till exempel. Nu är inte jag så inne i bilderboksgenren, men det känns väldigt fint att det i vår/sommar kommer två helt nya Astrid Lindgren-böcker. Nu i april kommer Alla ska sova, en bilderboksversion av visan med samma namn som sjungs i Alla vi barn i Bullerbyn. Den ser så himla varm och mysig ut, med illustrationer av Marit Törnqvist. I juni kommer dessutom boken Ett litet djur åt Pelle, som är en bilderboksversion av det Saltkråkan-avsnitt som handlar om när Pelle önskar sig en alldeles egen kanin. Jag älskar Saltkråkan och bland TV-versionerna är det helt klart Saltkråkan som är min favorit, kanske för att jag har vuxit upp i Roslagen. Det här är första gången som en Saltkråkan-berättelse har blivit en bilderbok och det är väl på tiden. Maria Nilsson Thore har illustrerat och karaktärerna ser inte alls ut som i TV-serien, men känslan känns ändå helt rätt.
Kommentera & diskutera gärna!