Det här är nog den bok som har tagit längst tid för mig att läsa ut och ändå är det ingen dålig bok. Problemet har istället varit att det hela tiden har kommit andra böcker och andra saker emellan som har gjort att jag har tvingats att lägga ifrån mig Hotell New Hampshire ett tag. Det har såklart förstört mycket av läsupplevelsen eftersom det ju inte är så lätt att minnas exakt allt man har läst när man börjar läsa igen efter en tids uppehåll. Inte heller gick det direkt lättare med läsningen av att jag några hundra sidor in i boken insåg att vissa sidor fattades.
Som alla Irvings böcker är inte det här världens enklaste historia att hålla reda på för den delen. Boken handlar om en minst sagt udda familj som driver ett hotell, som såklart heter Hotell New Hampshire. Boken kretsar kring familjemedlemmarna och berättas av mellanbarnet, John, men boken behandlar vitt skilda ämnen och man hinner lära känna en mängd människor innan den mindre tegelstenen till bok är utläst.
Jag skulle vilja beskriva boken som en typisk Irving-bok – den innehåller en hel del sex, den handlar om väldigt speciella människor och det finns så att säga en mängd små berättelser i berättelsen. Tidigare har jag alltid irriterat mig på Irvings böcker eftersom det finns så mycket i dem som alla gånger kanske inte direkt kan sägas föra handlingen framåt, men jag tror att jag har ändrat mig nu, för nu älskar jag Irvings sätt att berätta.
Framför allt gillar jag nog Irvings sätt att göra mänskliga beskrivningar av högst ovanliga människor. Här finns t.ex. en kvinna som klär ut sig till björn eftersom hon efter en våldtäkt i ungdomen äcklas över sig själv, en kvinna som tänker offra sig i en självmordsbombning och en hel del andra makalösa människor. Det fina är att det känns som om man känner människorna när man läser boken. Det här är en fascinerande bok, som trots att sorg på ett sätt är ett genomgående tema, gör en alldeles glad. En ”må bra”-bok!
Kommentera & diskutera gärna!