I början av året hade jag en idé om att skriva ett blogginlägg om kommande filmatiseringar. Jag älskar nämligen film och tycker det är riktigt roligt att se bra böcker tolkade på vita duken. Som någon kanske minns hade jag dock svårt att hitta filmer med biopremiär i år. Jag hittade nämligen inte så väldigt många fler än filmatiseringarna av Stephen KingsDet och Det mörka tornet, som redan har haft premiär båda två, och Jo Nesbøs The Snowman (filmatisering av deckaren Snömannen), som kommer nu i oktober. Det är tre böcker som jag inte ens har läst.
Av de böcker som jag har läst så noterade jag tidigare i år att att Undret av R. J. Palacio och Agatha ChristiesMordet på Orientexpressen blir film under 2017, men när jag skrev mitt tidigare inlägg så hade de inte fått någon svensk biopremiär än. Det har de fått nu! Jag är inte säker på om Undret kommer att heta Undret som film (den amerikanska titeln är Wonder), men den 1:a december kommer den upp på biograferna i alla fall. Mordet på Orientexpressen har biopremiär den 24:e november. Jag vill se! Trailern är snygg och boken är pusslig och spännande, så det kan nog bli en bra film.
Det här blev alltså en liten uppdatering kring vilka böcker som är på väg att bli film, men vad jag egentligen hade tänkt skriva var att det finns en filmatisering som jag hade lyckats missa helt och hållet – i år har Korparna biopremiär! Det är alltså filmatiseringen av Tomas Bannerheds augustprisbelönade roman om en ung kille som växer upp i en familj med en psykiskt skör pappa och som tar sin tillflykt till skogen och fågelsjön för att få ro. Boken är fantastiskt fin, så det ska bli intressant att se filmen, som alltså har premiär 13:e oktober. När jag söker på Korparna på min egen blogg så ser jag att jag skrev om den här filmatiseringen redan 2012. En del filmer tar tydligen tid på sig att bli klara. 😉 Jag hoppas att det betyder att man har filat på alla små detaljer och fått ihop något riktigt, riktigt bra. 🙂
Jag har länge haft en idé om att pocket har stora fördelar framför den inbundna boken och att det därför är märkligt att förlagen så stelt håller fast vid att först och främst ge ut just inbundna böcker. Jag vet att det är de inbundna böckerna som genererar pengar på riktigt, men i mitt tycke har det mest handlat om hur pocketboken har prissatts och det har då känts trist att den som föredrar pocketformatet har behövt vänta många månader på att den bok de vill läsa ska ges ut i ett mer bärbart och smidigt format. En del böcker ges heller inte ut i pocketformat över huvud taget.
Från min synvinkel har inbundna böcker såklart alltid känts lyxigare och snyggare, men de har också alltid varit otympligare och mindre intressanta att t.ex. ta med på resa. Inbundna böcker är dyrare och finare och passar därför bäst hemma, där de inte blir klämda och repade eller glöms kvar på ett hotellrum.
Läsplatta, inbundna böcker, pocket. Storleken kan ha betydelse…
Jag tror dock att jag behöver ompröva den här idén! Jag såg här om veckan att Pocketförlaget ska läggas ner på grund av för dålig lönsamhet. Nu är det kanske inte så enkelt som att försäljningen har varit dålig, utan det spelar såklart också in vilka titlar de har lyckats ge ut, men det säger i alla fall något om branschen. När jag ser till mig själv så inser jag att e-boken sedan länge har tagit det som en gång var pocketbokens roll. Jag gissar att det är fler som liksom mig konsumerar en stor mängd ljud- och e-böcker i mobilen och som kanske inte köper så mycket pocketböcker som förut. Kanske är det e-boken som är det nya slit-och-släng? E-boken har aldrig slagit igenom i Sverige på samma sätt som jag kanske hade trott – läsplattor är och kommer att förbli ovanliga prylar, men mobiltelefonerna har verkligen seglat upp som smidiga enheter för att läsa och lyssna på böcker.
Den inbundna boken kommer säkerligen fortsätta att spela sin roll som något lyxigt och kul att ha hemma, men pocket har mer och mer blivit något slags onödigt mellanting mellan den inbundna boken och e-boken tycker jag. Det enda som fortfarande sticker ut som någonting positivt med pocketboken är utseendet. Jag har bloggat tidigare om att pocketböcker brukar ges en snyggare och mer intressant formgivning än den inbundna utgåvan och jag står fast vid det (även om det finns undantag). I övrigt är e-boken verkligen ett smidigt format, inte minst på resan.
Min sambo jobbar på stadsbiblioteket och när han ställer upp böcker händer det att han hittar roliga titlar. Ibland hittar han knasiga böcker skrivna av författare som råkar dela samma namn som någon av våra kompisar, ibland hittar han (egenutgivna…) böcker med lågbudgetframsidor som är lite sådär allmänt hjärtskärande och skrattretande på samma gång. Ibland (en gång) hittar han en bok som utspelar sig i mina hemtrakter. Nu har jag faktiskt redan läst den här boken när jag var liten, men det var ändå väldigt roligt att han lånade hem Katterna i Öregrund till mig. Det är så mysigt med en bok som handlar om två saker jag tycker väldigt mycket om: Öregrund (där jag har vuxit upp) och katter. Även om boken lika gärna hade kunnat utspela sig i Umeå eller Nordmaling eller var som helst så är det så fint att känna igen sig, att verkligen gå på samma gator och veta precis hur det ser ut.
Katterna i Öregrund av Margareta Ekström
Lite såhär kan det nämligen se ut:
Klockstapeln i Öregrund (där katterna i boken bor, minsann).ÖregrundÖregrund
En av de saker som jag brukar lyfta fram som härligt med att läsa är att man kan resa genom läsningen. Genom böcker blir det möjligt att ta del av andras livssituationer och erfarenheter och även att göra sig en bild av andra platser, men i sådana här fall kan man också resa hem, så att säga. Jag är väldigt mycket av en nostalgiker och jag tycker verkligen om att få vandra omkring i Öregrund genom läsningen, särskilt eftersom jag inte bor där längre. Det blir som att få komma på besök ett tag och det gör mig alldeles, alldeles glad.
Jag önskar att det fanns fler böcker om min hembygd, men det finns kanske inte så jättemånga fler böcker än just den här. Öregrund är ett samhälle med cirka 1500 invånare, så vad kan man vänta sig? Jag vet i alla fall att det finns en deckarförfattare, Catrin Ormestad (som inte alls är bosatt i Öregrundsområdet utan i Tel Aviv!), som skriver deckare som utspelar sig på Gräsö, vilket alltså är ön precis utanför Öregrund. Det känns också lite som hemma. Den vill jag läsa! Vet du några fler böcker som utspelar sig i norra Roslagen?
Jag skulle gärna lite fler Umeåromaner också, även om jag inte tror att de ger samma effekt. Jag bor i Umeå och kan ju själv gå runt här när som helst, så där finns det ingen nostalgi på samma sätt, men det är såklart alltid roligt att känna igen sig i miljöerna. Det kan få böcker att kännas lite mer levande och nära. När jag googlade på böcker som utspelar sig i Umeå så såg jag att Bibblan svarar har svart på just en sådan fråga och att det också finns en lång rad boktips på minabibliotek (hemsidan för Umeåregionens bibliotek, två artiklar: Berättarnas Umeå och Först att skildra länet). Många av titlarna och författarna är totalt okända för mig, men några som lockar lite extra är i alla fall Snö kan brinna av Katarina Mazetti, böckerna om Folke och Frida av Frida Åslund (de har lite klassikerstatus faktiskt!), En liten chock av Johanna Lindbäck och Nyår av Stig Larsson.
När SVT valde att göra om sitt morgon-TV-program, Gomorron Sverige, var det många som rasade över att det också innebar att boktipsinslaget gick i graven. Själv ser jag egentligen bara två saker på tv: Melodifestivalen och So you think you can dance, så jag har absolut ingenting att säga om Gomorron Sverige. Jag kan dock tipsa om att de forna bokrecensenterna i Gomorron Sverige, briljanta Yukiko Duke och Magnus Utvik, fortfarande levererar boktips i nya kanaler. Heja!
Och Magnus Utvik har precis dragit igång en podcast: Utvik & böcker.
Jag har inte hunnit lyssna, men jag tycker i alla fall att det känns vettigt att gå över till nya kanaler. Vi är ju väldigt många som faktiskt inte brukar kolla på tablå-TV. En viss målgrupp uppskattar säkerligen att få lite boktips i morgonprogram på TV, men det känns mer rätt i tiden att använda sig av poddar och youtube.
Min sambo kollar på tv-serien Game of thrones och därför har vi för tillfället HBO här hemma. Det innebär ju också att man kan titta på en hel del film, t.ex. HBO-produktionen The immortal life of Henrietta Lacks, som är en filmatisering av Rebecca Skloots bok med samma namn (Den odödliga Henrietta Lacks, som den heter på svenska). Boken handlar om Henrietta Lacks, som på 50-talet drabbades av livmoderhalscancer. Henrietta Lacks gick bort i förtid, men en läkare lyckades isolera celler från hennes bortopererade tumör och få dem att överleva och dela på sig i odling. Det blev den första humana cellinjen och cellerna har sedan kommit att få en enorm betydelse i forskningsstudier. Cellerna används än idag och används som provrörsmodeller på laboratorier över hela världen. Den som vill köpa sig HeLa-celler, som de kallas, kan beställa ett litet rör för ett antal tusenlappar.
Journalisten Rebecca Skloot ville berätta Henrietta Lacks historia och under arbetet med romanen sökte hon också upp Henrietta Lacks vuxna barn, som visade sig ha haft väldigt lite att säga till om när det gäller deras mors celler. Familjen visar sig bestå av en trasig och skör samling människor. En dotter hamnade på mentalsjukhus redan som barn och dog efter vanvård. En son for illa under uppväxten och hamnade i kriminalitet. En dotter lider av diverse krämpor och psykiatriska diagnoser. Hela hennes liv har hon kastats fram och tillbaka i förtvivlan över den förlorade modern och allt ovisst runt cellerna. Ingen har någonsin försökt förklara för någon i familjen vad cellerna är för något och vad de betyder för forskningen. För de flesta i familjen är allting kring Henriettas celler mystiskt och skrämmande. De läser artiklar där det står någonting om kloning och tror att det finns kloner av modern. De läser att cellerna är odödliga och ramlar ned i förtvivlan över att modern inte får någon ro och kan lämna jordelivet på riktigt.
Vad som framgår tydligt är den rasism som kantar hela den här historien. Henrietta och hennes familj är svarta och läkare och forskare har genomgående tyckt att det inte är någon mening med att förklara någonting eftersom att de ”inte skulle förstå”. Henrietta Lacks gav knappast något medgivande till att hennes celler skulle spridas över jorden och användas många decennier framåt och hennes familj blir inte heller informerade. Ingen anser heller att familjen borde få någonting av kakan. Medan andra har tjänat miljoner så har flera i familjen levt under knappa förhållanden i alla år.
Berättelsen väcker många tankar om rasism och om etik i forskningen. Det är också en berörande berättelse om hur en hel familj far illa efter den här sorgliga händelsen. Boken innehåller verkligen många lager och jag tycker helt klart att den är läsvärd, särskilt för den som, liksom jag, jobbar eller har jobbat med cellodlingar. Bara berättelsen om hur spridda de här cellerna är och vilken betydelse de har haft är fascinerande!
Filmen då? Nja… Jag förstår att man måste kapa lite sidospår och hålla sig till en linje när man gör en film av en bok. Här har filmmakarna uppenbarligen valt att fokusera kring Skloots arbete med boken och hennes möten med familjen, särskilt den neurotiska Deborah Lacks, som också är en viktig och framträdande karaktär i boken. Det är bara det att det sker på bekostnad av allt fascinerande kring cellerna. Henrietta Lacks, som Skloot trots allt utger sig för att vilja berätta mer om, blir en tom bifigur. Filmen lyckas förvisso effektivt visa på hur dåligt familjen har behandlats, men jag tycker ändå att boken är vassare på att lyfta rasismen och lyfta de forskningsetiska frågorna. Filmen känns faktiskt ganska statisk och seg (trots att den faktiskt bara är ca 1,5 h lång) och den består mest av att Rebecca Skloot (spelad av Rose Byrne) och Deborah (spelad av Oprah Winfrey) reser omkring medan Deborah växlar mellan mani och depression. Winfrey spelar rollen otroligt bra, men hennes insats tar också över hela filmen, som landar lite i en berättelse om en skör kvinna med maniska episoder. Jag hade förväntat mig mycket mer film om just Henrietta Lacks, men nej.
Jag tycker nog att filmen är värd 3 av 5 i betyg. För den som vill veta mer om Henrietta Lacks och de remarkabla celler som än idag odlas och används i forskningen, så skulle jag hellre rekommendera boken i det här fallet.
September är här! Hösten är här! 🙂 Min semester avrundades i slutet av juli med en tripp till Vasa, vilket var väldigt trevligt, bland annat för att jag aldrig har varit där förut, trots att det är Umeås närmsta stad, eller vad man ska säga (jag bor i Umeå alltså). I början av augusti blev det sedan dags att återvända till jobbet och därefter har veckorna bara flugit iväg! 😮 Semestern känns så avlägsen att det inte känns som att den har hänt?! Eller nej, nu överdriver jag såklart, men tiden rinner verkligen iväg när man plötsligt är upplåst på jobbet 40 h i veckan och sedan måste hem och ta tag i någon slags vardag med matlagning och städning och grejs. Nåja. Jag har i alla fall dansat en hel del, för i augusti har det hållits en kortkurs sådär inför den riktiga dansterminen, som börjar i september, och så har jag sprungit massor och hunnit med att träffa en massa vänner som har varit på annat håll en stor del av semestern. Jag har fångat en hel del legendariska pokémons också. Jepp, det är många vuxna spelare som roar sig med Pokémon go. Det märker man inte minst när man jagar de där legendarerna och faktiskt måste gå ut och samarbeta med andra spelare för att få tag i dem!
Vad händer i september då? Ja, det är lite av en födelsedagsmånad kan man väl säga. Min sambo, min pappa och min sambos pappa fyller år. Den sistnämnda fyller jämnt och vi ska fira med att åka på Ålandskryssning. Det blir någonting nytt! Jag har aldrig varit på kryssning förr. 🙂 Jag ska också hälsa på mina föräldrar en sväng och åka till Stockholm med jobbet, så det blir en del resor de kommande veckorna. Men allra närmast på tur står det som jag håller för det roligaste loppet på året – första söndagen i september är det Umemilen! Då har man goda chanser att ta nytt personbästa eftersom banan är helt flack (den går runt Nydalasjön). Jag har dock i två års tid försökt springa under 48 minuter (= nytt personbästa) utan att lyckas. Blir det min tur i år?! Kanske, kanske inte. 🙂
På väg till Vasa!
Böckerna då?! Händer det något kul med bokanknytning i september?
Ja! Årets stora litteraturhändelse börjar ju faktiskt i slutet av september. Den 28/9 startar nämligen Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Jag har sällan vägarna förbi Göteborg 😉 och jag kommer inte att besöka denna mässa i år (heller). Jag är ändå fullt trygg med att bli uppdaterad om precis allt. 😉 Det är ju ett event som brukar vara välbesökt och väldokumenterat på sociala medier, åtminstone om man, liksom jag, följer en massa bokbloggare i olika kanaler… 🙂
Det finns såklart många andra evenemang som går av stapeln i september – när hösten närmar sig brukar det också poppa upp författaruppläsningar och författarsamtal här och där. I Umeå kan du t.ex. lyssna på Kjell Westö i samtal med Annika Norlin den 13/9 på Väven.
Kommer det ut några spännande böcker då? Ja, säkert massor! En av de som jag suktar efter mest är Dagar av ensamhet av Elena Ferrante. Efter att ha lyssnat klart på Neapelkvartetten finns ett visst tomrum och nu kan det behövas något nytt av Ferrante. 🙂 Jag ser också fram emot ett nytt seriealbum av briljanta Nanna Johansson: Naturlig skönhet. Jag känner på mig att den kommer att bjuda på både igenkänning och skratt och säkert lite ilska… 🙂
Naturlig skönhet av Nanna Johansson
Vad läser jag i september?
Bra fråga! Jag tror det börjar bli dags att fråga er om råd. Vilken av dessa hyllvärmare skulle du rekommendera? 🙂
[poll id=”18″]
Okänt offer, Män förklarar saker för mig och Matrosen & stjärnan
Jag har en hatkärlek för tegelstenar. På samma gång som jag kan älska att få vara i en berättelse länge, länge, så kan jag bli tokig på otighta och långa texter. Ibland (eller ganska ofta) är böcker långa för att författaren inte inte fixade att skriva en kort bok… 😉
Här listar jag några av mina värsta tegelstenar..!
Shantaram är en bok som är cirka 3 romaner i en. En redaktör borde helt klart ha sagt stopp! Eller inte? Boken är en riktigt bestseller och älskas av läsare världen över, men jag hör till det lilla fåtalet som är verkligt frågande till storheten. Boken handlar om en man som rymmer från fängelset (i Australien), reser till Indien, blir kär, börjar jobba för maffian, går ut i krig… Jag känner bara: välj en romanidé!!
Shantaram av Gregory David Roberts och Ximen Nao och hans sju liv av Mo Yan
Steglitsan är en bok som jag någonstans tycker riktigt, riktigt mycket om. Den kretsar kring en pojke som hamnar mitt i terrordåd när han är på museum. I tumultet får han med sig en ovärderlig tavla, som kommer att följa honom genom hans kringflackande liv. Det är en mångbottnad och fin berättelse om att växa upp och vilka händelser som formar oss. För mig känns det dock uppenbart att boken inte hade behövt vara närmare 800 sidor. Budskapet hade gått fram även på t.ex. 400 sidor. Men jag tror väl att när Donna Tarttkom med det här manuset, sådär 11 år efter den senaste romanen, så möttes hon av idel glädje över att äntligen vara på gång med något nytt och möttes kanske inte av så mycket kritik från förlaget… Eller vad tror ni? Steglitsan är väldigt lång i alla fall! Alldeles för lång!
Steglitsan av Donna Tartt
Joyce Carol Oates brukar över lag skriva alldeles för långa berättelser, men på något sätt så tycker jag ändå att hon brukar komma undan med det, helt enkelt för att hon skriver riktigt bra! Jag tyckte inte ens att hennes mastodontverk, Blonde, med sina 861 sidor är för lång. Ibland har jag dock känt att hon har svävat iväg lite väl långt… Jag tänker framför allt på De fördömda, hennes skräckromantiska roman från 2013. Det stora problemet med De fördömda är troligen att det inte är min typ av bok (skräck) och att jag är mer förlåtande när hon rör sig mer bland sina vanliga ämnen (amerikanska kvinnor i olika utsatta situationer). 689 sidor är väldigt många sidor när man inte är helt engagerad. 😉
De fördömda av Joyce Carol Oates (och De obotliga optimisternas klubb av Jean-Michel Guenassia
Jonathan Franzen är en högt älskad författare, räknad som en av de riktigt stora amerikanska författarna. Själv fattar jag ingenting! Jag har i och för sig bara läst Frihet, men det är alltså 650 sidor om ingenting, Att jag känner på det sättet säger såklart mer om mig än om någonting annat..! Men jag har verkligen inte många minnen av den här romanen, trots att den på grund av sidantalet följde med mig i månader. Franzen borde ha lagt mer omsorg på att föra fram sitt budskap tror jag – ibland blir en lång text bara en lång text…
Frihet av Jonathan Franzen
Slutligen, Den femte sanningen av nobelpristagaren Doris Lessing är faktiskt ”bara” dryga 500 sidor, men ljudboken är på över 30 h?! Det är det mest effektiva sömnpiller jag har lyssnat på och med hopp mellan olika anteckningsböcker, som bokens huvudperson använder för att föra dagbok över sitt liv, så är det inte direkt en berättelse som är enkel att hänga med i. Det kretsar kring jobb, relationer, älskare, barn, rasism, kommunism… – och däremellan är berättelsen ”Fria kvinnor”, lite sådär fristående, insprängd. Det är det rörigaste och spretigaste jag har läst och det blev ju inte lättare av att jag försökte mig på att lyssna på ljudboken. Så långt. Så rörigt.
Nu var det ett tag sedan jag postade ett inlägg med snygga framsidor, så här kommer två, rakt upp och ner:
Miraklet av Emma Donoghue
Miraklet av Emma Donoghue tycker jag om för att jag i princip alltid gillar omslag med stiliserade fåglar eller andra djur. 😉 Det råkar finnas rätt många framsidor som pryds av djur i olika former, så det är inte lätt för den här typen av omslag att sticka ut i mängden. Jag tycker ändå att Miraklet lyckas ganska bra, kanske för att färgsättningen är så fin och att det vita bryter av på ett snyggt sätt. Jag gillar i alla fall framsidan! Boken beskrivs i en blurb som ”en mästerlig gotisk bladvändare” och den ska tydligen handla om en liten flicka som slutar äta, men som ändå fortsätter att vara vid god hälsa. Därmed tror hennes föräldrar att hon är utvald av gud. Jag vet inte om det är min typ av bok, men ändå.
Farofylld överfart av Rachel Rhys
Framsidan till Farofylld överfart av Rachel Rhys är en härligt art deco-osande sak. Dramatisk och snygg! Boken lär vara en spänningsroman som utspelar sig vid tiden för Andra världskrigets utbrott och Rachel Rhys är tydligen pseudonym för ”en mycket framgångsrik författare som skriver psykologisk spänningslitteratur”. Beskrivningen ”mycket framgångsrik” får mig att ana att det är en författare med blygsam framgång som ligger bakom boken. 😉 Men jag är ändå sugen på att läsa! 🙂
Om man, liksom jag, följer skapligt många bokbloggar och bokkonton på Instagram, Twitter och Facebook och dessutom lyssnar på en hel del bokpoddar så händer det då och då att man får en överdos av vissa böcker. Det är helt enkelt lite för många som läser och skriver/pratar om samma bok.
Sommarens största snackis måste nog vara Ett litet liv av den amerikanske författaren Hanya Yanagihara. Boken beskrivs som en stor berättelse om fyra vänner och deras liv i New York och om hur gruppen hålls samman av den framgångsrike advokaten Jude, som har ett traumatiskt förflutet. På instagram finns den omnämnd i cirka 500 bilder, t.ex. av ciccisbokblogg, som finns i inläggstoppen med den här tjusiga bilden:
Ett inlägg delat av Ciccis Bokblogg (@ciccisbokblogg)
Ett litet liv kom egentligen ut för närmare ett år sedan , men det är först nu som intresset tycks ha exploderat. Det kanske krävdes lite extra tid innan hypen skulle bli ett faktum – boken är nämligen på dryga 700 sidor, så det tar säkert sin lilla tid att läsa ut den. En annan faktor som säkert har bidragit till att boken har blivit en sådan snackis just nu är att boken är en av de nominerade titlarna till Bonniers bokklubbars litteraturpris Årets bok. Bonniers bokklubbar har varit skickliga på att marknadsföra priset och de nominerade böckerna i olika sociala medier och hos en mängd bloggare och det verkar som att Ett litet liv har utkristalliserat sig till alla ambassadörers älskling, för det är onekligen den som syns mest.
Självklart är jag nyfiken på den här boken! Men det är såklart också en viss risk att läsa en bok som har höjts till skyarna av så många – böcker kan sällan leva upp till högt ställda förväntningar. Ge mig lite argument för och mot att läsa den här boken! Jag skulle vilja skaffa mig lite sansade förväntningar innan jag ger mig i kast med den. 🙂
En annan snackis, även om det har ebbat ut lite, är Störst av allt av Malin Persson Giolito. Även den här boken är något år gammal och även den är faktiskt nominerad till priset Årets bok. Jag förstår mycket väl att intresset för denna deckare är fortsatt högt. Allt talar för dess fördel: det är en deckare (och vem älskar inte deckare?), den har fått priser, däribland Svenska Deckarakademiens pris för bästa svenska kriminalroman, den har nominerats till ännu fler priser, däribland Augustpriset, Malin Persson Giolito har hörts i Sommar i P1 och hennes bok har dessutom rekommenderats i TV av pappa Leif GW Persson, som ju så många ser upp till. Den här boken har jag faktiskt läst! Med andra ord kan jag själv ge lite argument för och emot att läsa den.
Jag tycker absolut att Störst av allt är en läsvärd bok, men jag tror att många deckarentusiaster kommer att tycka att den är långsam och seg. Till skillnad från mycket annat i genren är inte det här en hetsig, actionfylld berättelse om poliser som jagar brottslingar, utan en ”rättegångsroman”, där läsaren får följa tonåringen Maja under en rättegång, där hon står anklagad för delaktighet i en skolskjutning. Den spänning som det bjuds på handlar om att sakta men säkert redovisa Majas inblandning. Å andra sidan hör inte jag till deckarentusiasterna och kanske just därför gillade jag det här! Rättegångar känns alldeles för byråkratiskt och stelt för att funka på film, men här får man faktiskt en liten känsla för hur det kan kännas för den som står anklagad för ett grovt brott att vara där.
Störst av allt av Malin Persson Giolito
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
