Jag har en hatkärlek för tegelstenar. På samma gång som jag kan älska att få vara i en berättelse länge, länge, så kan jag bli tokig på otighta och långa texter. Ibland (eller ganska ofta) är böcker långa för att författaren inte inte fixade att skriva en kort bok… 😉

Här listar jag några av mina värsta tegelstenar..!

Shantaram är en bok som är cirka 3 romaner i en. En redaktör borde helt klart ha sagt stopp! Eller inte? Boken är en riktigt bestseller och älskas av läsare världen över, men jag hör till det lilla fåtalet som är verkligt frågande till storheten. Boken handlar om en man som rymmer från fängelset (i Australien), reser till Indien, blir kär, börjar jobba för maffian, går ut i krig… Jag känner bara: välj en romanidé!!

Steglitsan är en bok som jag någonstans tycker riktigt, riktigt mycket om. Den kretsar kring en pojke som hamnar mitt i terrordåd när han är på museum. I tumultet får han med sig en ovärderlig tavla, som kommer att följa honom genom hans kringflackande liv. Det är en mångbottnad och fin berättelse om att växa upp och vilka händelser som formar oss. För mig känns det dock uppenbart att boken inte hade behövt vara närmare 800 sidor. Budskapet hade gått fram även på t.ex. 400 sidor. Men jag tror väl att när Donna Tartt kom med det här manuset, sådär 11 år efter den senaste romanen, så möttes hon av idel glädje över att äntligen vara på gång med något nytt och möttes kanske inte av så mycket kritik från förlaget… Eller vad tror ni? Steglitsan är väldigt lång i alla fall! Alldeles för lång!

Joyce Carol Oates brukar över lag skriva alldeles för långa berättelser, men på något sätt så tycker jag ändå att hon brukar komma undan med det, helt enkelt för att hon skriver riktigt bra! Jag tyckte inte ens att hennes mastodontverk, Blonde, med sina 861 sidor är för lång. Ibland har jag dock känt att hon har svävat iväg lite väl långt… Jag tänker framför allt på De fördömda, hennes skräckromantiska roman från 2013. Det stora problemet med De fördömda är troligen att det inte är min typ av bok (skräck) och att jag är mer förlåtande när hon rör sig mer bland sina vanliga ämnen (amerikanska kvinnor i olika utsatta situationer). 689 sidor är väldigt många sidor när man inte är helt engagerad. 😉

Jonathan Franzen är en högt älskad författare, räknad som en av de riktigt stora amerikanska författarna. Själv fattar jag ingenting! Jag har i och för sig bara läst Frihet, men det är alltså 650 sidor om ingenting, Att jag känner på det sättet säger såklart mer om mig än om någonting annat..! Men jag har verkligen inte många minnen av den här romanen, trots att den på grund av sidantalet följde med mig i månader. Franzen borde ha lagt mer omsorg på att föra fram sitt budskap tror jag – ibland blir en lång text bara en lång text…

Slutligen, Den femte sanningen av nobelpristagaren Doris Lessing är faktiskt ”bara” dryga 500 sidor, men ljudboken är på över 30 h?! Det är det mest effektiva sömnpiller jag har lyssnat på och med hopp mellan olika anteckningsböcker, som bokens huvudperson använder för att föra dagbok över sitt liv, så är det inte direkt en berättelse som är enkel att hänga med i. Det kretsar kring jobb, relationer, älskare, barn, rasism, kommunism… – och däremellan är berättelsen ”Fria kvinnor”, lite sådär fristående, insprängd. Det är det rörigaste och spretigaste jag har läst och det blev ju inte lättare av att jag försökte mig på att lyssna på ljudboken. Så långt. Så rörigt.