I torsdags hade vi säsongsavslutning med bokcirkeln Picket & pocket. Om jag hade varit lite duktigare på att fota och dokumentera saker så hade jag kunnat visa upp den mycket mysiga buffé vi frossade i. Vi hade knytkalas och det är ju alltid lite av en chansning (en av mina bokcirkelkompisar berättade om en knytis-julfest när alla hade med sig prinskorv…), men den här gången blev det hur bra som helst med roliga plockrätter och annat. Och rosé! 🙂
Fast vår bokcirkel är faktiskt inte en sådan där bokcirkel som bara handlar om att äta gott och dricka vin. Vi är riktigt duktiga på att läsa och prata om böcker, tycker jag! Den här gången var det ju jag som hade valt bok och de flesta av oss hade läst den också.
Som jag har skrivit tidigare så tycker jag att det är viktigt att inte välja böcker av favoritförfattare när det är dags att välja bokcirkelbok. Det är ju sååå tråkigt om andra inte ser det man själv ser i en älskad bok… 😉 Hehe. Till den här gången hade jag valt Den andra kvinnan av Therese Bohman – en för mig helt okänd författare egentligen. Det blev ju dock väldigt berörd av Den andra kvinnan och tyckte att den var otroligt bra. Den seglade liksom upp och blev lite av en ny favoritbok. Så… jag var lite nervös inför de andras reaktion! Som tur var höll de flesta med mig! Det var faktiskt inte bara jag som gav den 5 av 5 i betyg. Lättnad! Det blev inga sura miner alltså… Inte om boken. Däremot hade vi helt olika åsikter om hiphopartisten Petter och om Håkan Hellström… 😉
Nu blir det paus över sommaren (tror vi, men man vet ju aldrig?) och till nästa gång läser vi ett bokval från Anna med bloggen Med näsan i en bok. Hon har valt en för mig helt okänd bok: Lust av Åsa Schwarz. Den finns endast som e-bok på biblioteket. Men det passar ju bra. Jag har inte läst på min läsplatta på ett tag, så nu ser jag fram emot att läsa på den igen!
Den andra kvinnan kretsar kring ett berättarjag i sena 20-årsåldern. Hon är timanställd i sjukhusets lunchrestaurang, där hon iklädd en oformlig och osexig arbetsklädsel slevar upp mat och diskar. Fast egentligen är hon menad att göra något helt annat. I bagaget har hon ett antal högskolepoäng i litteraturvetenskap och någonstans lever en dröm om att bli författare. Hon imponeras inte över barndomsvännens eller barndomsvännens studiekamraters förutsägbara liv, småborgerlighet och trista framtidsdrömmar. Berättarjaget hör inte hemma i lunchrestaurangen och inte på studentpubarna. Hon hör inte hemma i futtiga lilla Norrköping över huvud taget.
När överläkare Carl Malmberg lägger märke till henne på jobbet så väcks en kittlande lust och en känsla av att Carl på något sätt ska bli hennes nyckel för att åtminstone tillfälligtvis få inträdesbiljett till ett annat liv än det hon lever. De inleder en kärleksaffär. Carl är nära dubbelt så gammal som henne och har fru och barn som han inte tänker lämna. Barndomsvännen är inte imponerad, men berättarjaget är överväldigad.
Man skulle kunna tro att Den andra kvinnan är en bok i stil med Lena AnderssonsUtan personligt ansvar, som handlar om precis det att vara ”den andra kvinnan”. Men nej. Det här är något helt annat. Visst handlar Den andra kvinnan om berättarjaget och hennes kärleksaffär med Carl, men mest handlar boken om att vara i den där knepiga åldern när man borde ha bestämt sig för vad man ska göra med sitt liv. Den handlar också om att försonas med det liv som blev som det blev och att vara sann mot sina drömmar.
Klass och vad klass och bakgrund gör med människor ligger också som ett lager genom hela berättelsen. Bohman redogör insiktsfullt och på pricken för klassresenärens svårigheter. Det är inte alla som förstår att klass inte har så mycket med pengar att göra, som en känsla av att på något sätt vara underlägsen och inte få höra till; en känsla av att inte kunna ta för sig eller ha rätt att försöka leva ut sina drömmar. Klass har inte så mycket med lön och utbildning att göra som många tror. Jag vet inte om människor från privilegierade bakgrunder förstår detta ens efter att ha läst en sådan här bok, men för mig är det här en läsning som går rakt in i hjärtat. Jag nickar hela tiden och känner att Bohman som ingen annan författare har lyckats skildra precis den där känslan av underlägsenhet och maktlöshet som finns hos den som befinner sig långt ner på hierarkin. Hon blottar alla mekanismer som ligger där och lurar. Hon skildrar de privilegierades attribut, inte bara Svenskt tenn-inredningen, utan kanske framför allt den självklarhet med vilken de privilegierade kan unna sig smått och stort i livet och den självklarhet det är för dem att storsint prata om mångfald och feminism från deras egna blinda ovanifrånperspektiv.
Bohman ruskar också om mig med feministiska små inspel. Hon fyller mig med en del skam faktiskt. Det är lätt för mig att dra upp feministiska floskler, men feminism handlar också om klass, vilket är lätt för medelklassiga akademiker som jag själv att glömma bort. Feminism handlar också om mångfald bortom det enkelspåriga PK-spåret vi så gärna vill omfamna.
”Ibland har jag tänkt att hela jag är vulgär, att jag är sammansatt av komponenter som var och en är lite för mycket: min kropp är lite för yppig, munnen lite för köttig, inget med mig är nedtonat eller näpet, jag tycker om höga klackar och mycket smink och åtsittande kläder. Det är som om något med min hållning, eller med min utstrålning, är mer påtagligt sexuellt än nästan alla tjejer jag mött på Emelies fester, på universitetet, på studentpuben, och det gör killar som är som Niklas provocerade, eller äcklade, kanske egentligen skrämda, som om det fanns något med mig de inte kan hantera. Jag har märkt att det är killar som han, de upplysta, moderna, de som är mest medvetna om det förkastliga i att dela in kvinnor i madonnor och horor, samtidigt är de mest angelägna om att ha en flickvän som aldrig skulle kunna misstas för det senare.”
Den andra kvinnan är en helt briljant skildring av makt, klass och att våga gå sin egen väg. Jag har en vana att fota av texter som jag gillar (det är mitt sätt att göra hundöron). Med den här boken hade jag mobilen i högsta hugg mest hela läsningen. Formuleringarna är precisa, poetiska, insiktsfulla, berörande, störande, tankeväckande, sorgliga och perfekta. Bohman har också känsla för detaljer. Det saknas t.ex. inte detaljrikedom när hon beskriver arbetet i storköket: fukten, matresterna, de stora diskmaskinerna med sina plastband som valens barder. Och all denna formuleringskonst, detaljrikedom och fantastiska analys har författaren lyckats koka ner på dryga 200 sidor.
Den andra kvinnan är en makalöst bra bok. Det är också en sådan där sällsynt bok som har lärt mig mycket om mig själv. Jag kommer att bära med mig den här läsupplevelsen länge. Vilken fantastisk bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en insiktsfull, berörande, störande, tankeväckande och perfekt formulerad roman om en klassresenärs svårigheter, att våga följa sina drömmar – och att vara den andra kvinnan.
Betyg: 5 övergivna hamnar av 5.
Den andra kvinnan av Therese Bohman
Citerat ur Den andra kvinnan
”Vi som jobbar i köket och restaurangen bär samma slags blusar som undersköterskorna; fyrkantiga, v-ringade, säckiga och helt utan passform, de liksom hänger upp sig på brösten och gör att man ser stor ut om man så bara har antydan till byst. De vita byxorna som är tänkta för manlig sjukhuspersonal sitter bra på mig om jag väljer en liten storlek, så det gör jag, de är raka i modellen och smiter åt över höfterna. De fula kläderna var något av det jag hade svårast för i början, men jag har hittat sätt för att hantera det: brun-utan-sol-kräm på armarna så att jag inte ser så blek ut, några droppar parfym på halsen så att jag kan böja ner ansiktet och dra in doften av den när lukten av mat och diskrum blir för påträngande, och snygga underkläder, som jag ibland tillåter lysa igenom den vita, bylsiga blusen, som ett raster av spets runt mina bröst. Jag tycker att det ser sexigt ut, inte vulgärt, för det går bara att ana, som en påminnelse om att jag är något mer än situationen jag befinner mig i när jag har på mig den fula blusen.”
Om Therese Bohman och Den andra kvinnan
Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturskribent. Hon debuterade 2010 med romanen Den drunknade. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, däribland Tidningen Vi:s litteraturpris, som hon tilldelades 2014 för Den andra kvinnan. Therese Bohman har en blogg och hon twittrar under @theresebohman.
”Hon arbetar på Norrköpings sjukhus och står längst ner i hierarkin, efter läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna. Hon återfinns i bespisningen. Men hon drömmer om att en dag bli författare, att flytta någon annanstans och leva ett helt annat liv.
En dag när det regnar råkar hon i samspråk med läkaren Carl Malmberg och han erbjuder henne skjuts hem. Det blir startpunkten för en passionerad kärlekshistoria mellan en gift man och en älskarinna som drömmer sig bort.
Therese Bohman debuterade med den uppmärksammade romanen Den drunknade, som översattes till flera språk. Även hennes nya roman är ett psykologiskt passionsdrama där frågan om makt och sexualitet ställs på sin spets. Men Den andra kvinnan handlar lika mycket om att söka sina drömmar och att utmana rädslorna inom sig själv.”
Jag tycker allt som oftast att pocketutgåvorna brukar vara mycket mer lockande och fina än framsidorna till de inbundna versionerna av samma böcker. Här finns t.ex. ett gammalt inlägg där jag lyfter fram några exempel på mer eller mindre urtrista framsidor och riktigt lyckade pocketutgåvor.
Jag spekulerade då – och jag gör det fortfarande – om det har med målgruppen att göra. Kanske riktar sig de inbundna böckerna till en annan publik än den där jag ingår..? Pocket är oftare färggladare, poppigare och roligare. Inbundna böcker är oftare enkla, stilrena och, i mina ögon, TRÅKIGA.
Plötsligt verkar det dock ha slagit över. 😉 På bokrean köpte jag Den andra kvinnan av Therese Bohman. Jag tycker att nakna kvinnor är ungefär det mest fantasilösa man kan ha på en framsida, i och för sig, men när det är en detaljbild från en tjusig målning så kan jag såklart ha överseende. Jag tycker jättemycket om den här framsidan.
Sedan såg jag pocketen… Den här skulle jag ALDRIG plocka från en hylla. Det ser ut som framsidan till en dammig, historisk roman. Jag antar att benen ska anspela på att kliva ur sängen hos sin älskare, men det ser mest ut som ben från ett lik (gud, förlåt, men de är ju väldigt gulbleka?!). Det är dessutom bara ben, i min värld. Det finns inget sensuellt, inget som antyder att personen flyr eller har bråttom därifrån, ingenting. det är bara två ben. Och en stor limegrön blurb!
Den andra kvinnan av Therese BohmanDen andra kvinnan av Therese Bohman
Ja, ja… Man ska inte döma en bok efter framsidan och nu är det väl naturligtvis så att även pocketen är snygg, på sitt sätt, även om inte jag gillade den så mycket. Det här är i alla fall den bok som jag hade tänkte välja till bokcirkeln nästa gång. Den förra bokcirkelträffen blev tyvärr inställd, så jag är inte helt säker på hur vi gör nästa gång; om vi ska diskutera förra omgångens bok och/eller diskutera någon ny. Får jag välja en bok redan till nästa gång så blir det i alla fall den här! 🙂
En av alla fördelar med att vara med i en bokcirkel är att man får chansen att läsa böcker som man kanske inte hade hittat till annars. Att bokcirkla och få höra andras tankar kring böcker kan också fördjupa en läsupplevelse och ge nya sidor av en historia. Idag listar jag några av mina favoriter från bokcirkeln: mina 5 bästa bokcirkelböcker.
Först är jag så självgod att jag tar en bok som jag själv har föreslagit 😉 , men jag tyckte verkligen om Utrensning av Sofi Oksanen, så det vore dumt att inte ta med den. Boken utspelar sig i det Sovjetockuperade Estland och följer en kvinna som gömmer sin systers man i ett lönnrum. Det är en fantastisk bok. Mycket utspelar sig mellan raderna i denna gripande och smärtsamma berättelse om hur människor plågas under kommunismen och tvingas att ange varandra. Alla i bokcirkeln gillade inte den här boken (eller läste ens ut den), men hos mig seglade den upp som en riktig favoritbok. Att vi hade lite olika åsikter gjorde också att det fanns mycket att diskutera kring den!
Utrensning av Sofi Oksanen
En annan favorit är De förklädda flickorna i Kabul, där Jenny Nordberg berättar om fenomenet bacha posh ? flickor och unga afghanska kvinnor som kläs ut till pojkar/män. Det är otroligt fascinerande med denna kollektiva hemlighet som alla i samhället är med och upprätthåller. Det är också en otroligt intressant bok om Afghanistans historia, om kvinnors ställning och om genus i största allmänhet. Det är verkligen en tankeväckande och läsvärd bok med många intressanta ämnen att diskutera.
De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordgren
Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson är en annan favorit. Den är också en av de böcker som har genererat längst boksamtal i cirkeln! Det fanns förvånansvärt mycket att prata om kring den här boken som handlar om några tonårstjejerns liv och längtan bort i 90-talets Kalmar. Språket är som poesi och bara språket gick att prata om (och beundra) länge.
Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson
Niceville av Kathryn Stockett är något så ovanligt som en bok som alla i cirkeln gillade (?). 🙂 Nog för att man kan spendera lång tid åt att gemensamt såga en bok 😉 , men det är roligare att få hylla en bok! Niceville handlar om rasism i den amerikanska södern och den är full av fina karaktärer och fascinerande livsöden. Bra bok!
Niceville av Kathryn Stockett
Slutligen måste jag hylla Ru av Kim Thúy. Jag vet inte om just Ru var en bra bokcirkelbok att diskutera, men jag vill ta med den ändå, för jag brukar faktiskt ta alla chanser att lyfta fram den. 😉 Med ett språk som poesi och ett spännande flöde i berättandet skriver Thúy om att vara på flykt och vad en invandrare kan konfronteras med i sitt nya land. Jag älskar den här boken! Det var nog inte alla i bokcirkeln som gjorde det, men ändå ? jag är i alla fall mycket glad att den kom upp i bokcirkeln, för annars hade jag kanske missat denna vietnamesisk–kanadensiska pärla.
Här om veckan hade vi bokklubbsträff på jobbet. Det är lite rörigt med jobbets bokklubb, för trots att vi röstar på böcker och sådant så är det inte precis så att vi läser en och samma bok. Den här gången mindes jag inte ens vad vi hade läst. Hehe. Men det visade sig vara De förklädda flickorna i Kabul och några andra. Det råkar ju också vara den bok vi läst i min bokcirkel för ett tag sedan. Jag har redan bloggat om boken. Om jag ska fortsätta att tjata om den så kan jag säga så mycket som: LÄS. Det är en fantastiskt intressant och välskriven bok om genus och kvinnors rättigheter i Afghanistan.
Bland de böcker som vi röstade fram till nästa gång finns De föräldralösa, en ungdomsbok om föräldralösa barn som i 20-talets USA sätts på ett tåg för att auktioneras ut. Jag har börjat läsa så smått och har inte fastat än, men jag kanske dras in i det snart.
Igår bokcirklade vi Dödssynden av Harper Lee. Som jag skrev i min blogg här om månaden så var jag lite tveksam till om jag skulle läsa om den här klassikern. Jag läste den första gången på gymnasiet och föll faktiskt inte pladask för den på den tiden. Det slutade i alla fall med att jag lånade hem Dödssynden som e-bok och hade som ambition att läsa om den. Det var givande att läsa om, faktiskt. Med åren skaffar man sig ju erfarenheter och läsvana som gör att man kan ta till sig böcker på ett annat sätt. Den här andra läsningen reagerade jag verkligen på och tyckte att det var ett fint knep av författaren att berätta historien från ett barns ögon. Ur huvudpersonens, Scouts, ögon skildras rasism, utanförskap och annat obegripligt. Det är briljant skrivet faktiskt. Jag trot inte att jag förstod det riktigt för 10 år sedan…
Dödssynden av Harper Lee
Fast jag kan erkänna att jag inte kom hela vägen i min omläsning. Jag stannade väl på cirka kapitel 6 på grund av tidsbrist och konstiga prioriteringar. 😮 Men å andra sidan hade faktiskt ingen i bokcirkeln hunnit läsa ut boken den här gången. 😉 Vi hade ändå en jättebra och givande diskussion kring boken och många av de ämnen som den tar upp.
Det var inte bara jag som redan hade läst boken under gymnasiet, förresten. Och det var inte bara jag som hade läst den som ung utan att den lämnat något stort avtryck. Det får mig att fundera på vilka böcker som skolan sätter i ungdomars händer och varför. Jag tror att läsare oavsett läsvana kan få ut något av nästan alla böcker, men för att få ut så mycket som möjligt så kan nog böcker i stil med Dödssynden kräva en del livs- och läserfarenhet. För läsupplevelsens skull vinner Dödssynden och andra lite mer avancerade böcker garanterat på att bli lästa senare i livet. Jag önskar för egen del att jag hade sparat på Dödssynden och läst den nu, istället för när jag var 18 år. Men å andra sidan… När ska man utmana sig? Komma vidare i läsningen? Kanske krävs det några obegripliga läsningar innan man börjar uppskatta böcker med lite mer tuggmotstånd.
I söndags bokcirklade vi De förklädda flickorna i Kabul. Jag tyckte ju, som jag redan har bloggat om, att det var en helt otroligt bra bok. Den tar upp spännande livsöden, intressant historia och berättar om hur Afghanistan ser ut idag. Hos mig väckte den många tankar kring könsroller, genus och kvinnors värde i Afghanistan. Det var dock inte så många av mina bokcirkelkamrater som hade läst ut den och det fanns kanske inte så mycket att diskutera heller. Och så blir det ju ibland! Men bokcirkelträff är alltid trevligt oavsett. 🙂
Nästa gång läser vi Harper LeesDödssynden, som jag läste för massor av år sedan och inte kommer ihåg ett spår av. Eller jo, lite kommer jag väl ihåg, men be mig inte att redogöra för några detaljer. Det är ju en mycket älskad modern klassiker och jag vet att många håller den för en av de bästa böcker som de läst. Jag vet inte om jag kanske läste den vid fel tidpunkt i livet och om det var därför som den inte tog mig med storm. Det är i alla fall ett faktum att den inte lever kvar och när jag tänker på den så känns det som en typisk ”3 av 5” för mig. Nu står jag ju hur som helst inför valet att antingen läsa om boken på ett seriöst sätt eller att skumma den. Chansningen med att läsa om är ju att jag har en bra aning om att jag bara kommer att tycka att boken är lite sådär medelbra… Åh. Beslutsångest. Det tar alltid emot för mig att läsa om böcker, för jag har så många outlästa böcker som väntar.
Jenny Nordberg befinner sig i Kabul för att göra research för en dokumentär om afghanska kvinnor. En av de kvinnor som hon följer är Azita, som har varit ledamot i parlamentet och som nu kampanjar för att bli omvald. När Nordberg träffar Azita och hennes familj går det så småningom upp för Nordberg att familjens son inte är en pojke. Den 6-årige Mehran är i själva verket en flicka som har klippts kort och som kläs i pojkkläder. För en kvinna i Azitas position skulle det vara för distraherande och komplicerat att sakna en son. I ett land där pojkar betyder allt och flickor inget kan det ibland vara enklast att helt enkelt förvandla en av sina döttrar till en son. Fenomenet har till och med ett namn: bacha posh. Nordberg blir förvånad och när hon skriver om händelsen så blir en hel (väst)värld lika förbluffad. Ingen har väl tidigare hört talas om detta fenomen. I Afghanistan, däremot, är det inte så ovanligt som man skulle kunna tro. De förklädda flickorna finns i själva verket överallt; i varje skola finns det flera stycken. I många fall är de en mycket dåligt bevarad kollektiv hemlighet. Släktingar, grannar och andra vet om det, men det låter det passera.
Nordberg fortsätter sin reportageresa genom att leta upp och prata med bacha posh och deras närstående. Hon träffar familjer där flickor har förvandlats till pojkar i en förhoppning om att den förklädda dottern på ett magiskt sätt ska göra att nästa barn blir en son. Hon träffar andra familjer där flickor har gjorts till pojkar av krassa ekonomiska skäl. I en fattig familj kan det vara nödvändigt att låta en son utföra enklare jobb mot betalning och finns det ingen son så får man alltså göra en dotter till en pojke. Skälen till att göra flickor till pojkar kan alltså skifta, men vad allt vittnar om är det som skett överallt i världen, i alla tider: i ett ojämlikt samhälle kommer det alltid att finnas de som måste förklä sig till den mer privilegierade gruppen. Det kan vara homosexuella som inte vågar vara öppna med att de är gay. Det kan vara förtryckta minoriteter som gör bäst i att försöka smälta in i den mer privilegierade massan. Bacha posh blir på så sätt ett tydligt uttryck för hur förminskade och förtryckta Afghanistans kvinnor är och de blir ett lika delar fascinerande som hjärtskärande exempel på vilka desperata metoder som kan tvingas fram för att förhålla sig till dessa patriarkala strukturer.
De förklädda flickorna i Kabul är en insiktsfull och intressant skildring av Afghanistan och landets utmaningar efter alla dessa år av krig. Nordberg berättar intressant om kultur och krig och hur detta hänger ihop med hur kvinnor behandlas idag. Det presenteras inga enkla lösningar på hur något skulle kunna förändras, men Nordberg gör det mycket tydligt att västvärldens bistånd knappast kommer att leda landet rätt. Det är verkligen en sorglig läsning, särskilt eftersom Nordberg skriver så fint om verkliga människor och deras mycket små friheter och handlingsutrymmen i ett land där de inte betyder någonting.
De förklädda flickorna i Kabul är också en mycket tankeväckande och intressant bok om könsroller och kön. Vad är det egentligen som gör en man till en man och en kvinna till en kvinna? Den här boken drar det verkligen till sin spets när den skildrar kvinnor som i ett av världens mest förtryckande länder lever sina liv som män. Det vanliga är att flickorna görs till flickor igen när de når puberteten, men en del bacha posh fortsätter att vara män. En del kan inte längre backa ur, kan inte börja leva ett instängt liv, kan inte överge sin frihet. Kanske är det inte så mycket det att vara man som det att ha en frihet som gör att en del backa posh har svårt att hitta en kvinnlig könsidentitet när det är dags. Det är hur som helst uppenbart att det är en komplex fråga och att det saknas svar. Det är något extremt med att få en påtvingad könsidentitet. Vad det gör med en människa har just ingen studerat, men nu har i alla fall Jenny Nordberg gett några av dem drabbade en röst.
De förklädda kvinnorna i Kabul är en helt överrumplande och fängslande reportagebok. Den väcker tankar och känslor om vartannat och är omöjlig att lägga ifrån sig. Läs!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill lära sig mer om kvinnors liv i Afghanistan idag och vilka extrema metoder som kan krävas för att försöka få lite handlingsutrymme i en patriarkal och förtryckande värld.
Betyg: 5 motorcyklar av 5.
Citerat ur De förklädda flickorna i Kabul
”Zahra har en mycket tydlig bild av vad som skiljer pojkar och flickor åt. Mest av allt handlar det om hur de lever sina liv, förklarar hon: ”Flickor klär upp sig. De använder smink. Pojkar är enklare. Jag gillar det. Jag hatar långt hår, som flickor har. Jag skulle inte ha tålamod att borsta det, att tvätta det… Och flickor pratar för mycket. De skvallrar, vet du? Män pratar, men inte lika mycket som kvinnor. Kvinnorna sitter alltid inomhus och pratar. Pratar, pratar. Det är vad de gör. För de har ingen frihet. De kan inte gå ut och göra saker. Så de bara fortsätter att prata.”
Efter en paus lägger hon till:
”Jag hatar sjalen. Jag hatar att sätta på mig den. Och de långa tunikorna. Och bh. Jag vägrar att använda den.” Hennes kinder rodnar en aning igen, och håret faller ner i ögonen när hon vänder bort huvudet.
”Flickor tycker om att ha vackra hem, att måla dem invändigt och utvändigt”, fortsätter hon. ”Pojkar bryr sig inte om hemmen eller att diskutera hur de ska inredas. Männen lämnar ju ändå hemmen och går och arbetar. Det finns saker som kvinnor tycker om att göra: att laga mat, att städa, att göra sig själva vackra. Att gå på bröllop. Mode. Män är inte intresserade av sådant.”
Männen, å sin sida, tycker om att köra bil snabbt, vara med kompisar och slåss. Zahra beskriver den ultimate mannen: Jack Bauer i 24, omåttligt populär i Kabul. För henne och de andra pojkarna i kvarteret symboliserar den amerikanske hjältekaraktären en riktig afghan. En äkta krigare. Höjdpunkten i varje avsnitt är när han nästan blir misshandlad till döds, men ändå reser sig och försvarar sin heder. Precis som en afghan, menar Zahra, fruktar han aldrig döden. Och han ger aldrig upp.
Jag försöker mig på en billig poäng: ”Är pojkar alltså bättre än flickor?”
Zahra skakar på huvudet. Absolut inte.
”Flickor är intelligentare än pojkar, eftersom de arbetar mer i hemmet och kan göra fler saker. Män passar bättre för andra sorters arbeten. De är också intelligenta, men de kan göra färre saker. Allt arbete som pojkar kan göra, det kan kvinnor göra också. Jag vet det, för jag gör det. Men arbetet som kvinnor gör, det kan män inte göra.””
De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg
Om Jenny Nordberg och De förklädda flickorna i Kabul
Jenny Nordberg (född 1972) är en svensk prisbelönt journalist och författare, bosatt i New York. Hon skriver för tidningar som New York Times och Svenska dagbladet. Jenny Nordberg twittrar under @nordbergj och har en fansida på Facebook. Även boken har en hemsida: bachaposh.com.
”Efter att ha fött tre flickor bestämmer sig Azita, en kvinnlig politiker i Afghanistan, för att förvandla sin fjärde dotter till en son. Hennes yngsta dotter får sitt långa hår avklippt och kläs i byxor och en jeansskjorta. Maken blir också nöjd – han blir inte längre baktalad som ett misslyckad far till enbart fyra döttrar, i ett samhälle där pojkar och män är det enda som räknas.
De kallas ”bacha posh” – flickorna som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. I förklädnad kan flickorna röra sig friare i ett hårt segregerat samhälle. De kan också arbeta och gå i skolan, tills puberteten sätter stopp och tvingar dem att bli kvinnor som gifts bort mot sin vilja.
När journalisten Jenny Nordberg först berättade om det okända fenomenet i New York Times 2010 blev de förklädda flickorna en världsnyhet. Boken fortsätter att följa flera familjer på nära håll i Kabul och är en fascinerande historia om uppfinningsrikedom och kollektivt självbedrägeri, men blir också ett skakande reportage om hur lite en kvinnas liv är värt efter tretton års krig i Afghanistan.
I sökandet efter hemligheter i en krigszon ställer författaren förbjudna frågor om sex och könsidentitet, om Gud och religiösa lagar, och om vad skillnaden mellan pojkar och flickor – eller män och kvinnor – egentligen består i. Det hon till slut finner i ett av världens farligaste länder lär oss något om vår egen historia och om människors vägran att acceptera förtryck genom alla tider.”
I söndags bokcirklade vi Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon. Jag tyckte att det var en bra biografi. Framför allt tyckte jag att det var intressant att få läsa mer om romer och deras situation. De andra i bokcirkeln hade väl lite blandade åsikter, men överlag var väl inte folk jättepositiva. Några av oss hade passat på att se dokumentären Taikon, som bygger på biografin, efter vad jag kan förstå. När de berättade om filmen så kändes det som att förvånansvärt mycket saknas i boken. Då sjönk den lite i mina ögon, faktiskt. Det var ändå en väldigt bra bokcirkelbok, tycker jag. Det finns mycket att diskutera och debattera, oavsett om man har läst Taikon förut.
Till nästa gång ska vi läsa en annan dokumentär som jag tror har många öppningar till intressanta disussioner: De förklädda flickorna i Kabul. Boken handlar om ”bacha posh” – flickor som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. Jag tror att jag har ett stycke riktigt bra läsning framför mig.
Om jag bara fick in den i min läsplatta… Varje gång jag försöker att öppna den startar min läsplatta om… Suck. Jag är ett stort fan av läsplattor, men när de strular på ett oförklarligt sätt så längtar man efter pappersböcker alltså!
De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
