Jenny Nordberg befinner sig i Kabul för att göra research för en dokumentär om afghanska kvinnor. En av de kvinnor som hon följer är Azita, som har varit ledamot i parlamentet och som nu kampanjar för att bli omvald. När Nordberg träffar Azita och hennes familj går det så småningom upp för Nordberg att familjens son inte är en pojke. Den 6-årige Mehran är i själva verket en flicka som har klippts kort och som kläs i pojkkläder. För en kvinna i Azitas position skulle det vara för distraherande och komplicerat att sakna en son. I ett land där pojkar betyder allt och flickor inget kan det ibland vara enklast att helt enkelt förvandla en av sina döttrar till en son. Fenomenet har till och med ett namn: bacha posh. Nordberg blir förvånad och när hon skriver om händelsen så blir en hel (väst)värld lika förbluffad. Ingen har väl tidigare hört talas om detta fenomen. I Afghanistan, däremot, är det inte så ovanligt som man skulle kunna tro. De förklädda flickorna finns i själva verket överallt; i varje skola finns det flera stycken. I många fall är de en mycket dåligt bevarad kollektiv hemlighet. Släktingar, grannar och andra vet om det, men det låter det passera.
Nordberg fortsätter sin reportageresa genom att leta upp och prata med bacha posh och deras närstående. Hon träffar familjer där flickor har förvandlats till pojkar i en förhoppning om att den förklädda dottern på ett magiskt sätt ska göra att nästa barn blir en son. Hon träffar andra familjer där flickor har gjorts till pojkar av krassa ekonomiska skäl. I en fattig familj kan det vara nödvändigt att låta en son utföra enklare jobb mot betalning och finns det ingen son så får man alltså göra en dotter till en pojke. Skälen till att göra flickor till pojkar kan alltså skifta, men vad allt vittnar om är det som skett överallt i världen, i alla tider: i ett ojämlikt samhälle kommer det alltid att finnas de som måste förklä sig till den mer privilegierade gruppen. Det kan vara homosexuella som inte vågar vara öppna med att de är gay. Det kan vara förtryckta minoriteter som gör bäst i att försöka smälta in i den mer privilegierade massan. Bacha posh blir på så sätt ett tydligt uttryck för hur förminskade och förtryckta Afghanistans kvinnor är och de blir ett lika delar fascinerande som hjärtskärande exempel på vilka desperata metoder som kan tvingas fram för att förhålla sig till dessa patriarkala strukturer.
De förklädda flickorna i Kabul är en insiktsfull och intressant skildring av Afghanistan och landets utmaningar efter alla dessa år av krig. Nordberg berättar intressant om kultur och krig och hur detta hänger ihop med hur kvinnor behandlas idag. Det presenteras inga enkla lösningar på hur något skulle kunna förändras, men Nordberg gör det mycket tydligt att västvärldens bistånd knappast kommer att leda landet rätt. Det är verkligen en sorglig läsning, särskilt eftersom Nordberg skriver så fint om verkliga människor och deras mycket små friheter och handlingsutrymmen i ett land där de inte betyder någonting.
De förklädda flickorna i Kabul är också en mycket tankeväckande och intressant bok om könsroller och kön. Vad är det egentligen som gör en man till en man och en kvinna till en kvinna? Den här boken drar det verkligen till sin spets när den skildrar kvinnor som i ett av världens mest förtryckande länder lever sina liv som män. Det vanliga är att flickorna görs till flickor igen när de når puberteten, men en del bacha posh fortsätter att vara män. En del kan inte längre backa ur, kan inte börja leva ett instängt liv, kan inte överge sin frihet. Kanske är det inte så mycket det att vara man som det att ha en frihet som gör att en del backa posh har svårt att hitta en kvinnlig könsidentitet när det är dags. Det är hur som helst uppenbart att det är en komplex fråga och att det saknas svar. Det är något extremt med att få en påtvingad könsidentitet. Vad det gör med en människa har just ingen studerat, men nu har i alla fall Jenny Nordberg gett några av dem drabbade en röst.
De förklädda kvinnorna i Kabul är en helt överrumplande och fängslande reportagebok. Den väcker tankar och känslor om vartannat och är omöjlig att lägga ifrån sig. Läs!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill lära sig mer om kvinnors liv i Afghanistan idag och vilka extrema metoder som kan krävas för att försöka få lite handlingsutrymme i en patriarkal och förtryckande värld.
Betyg: 5 motorcyklar av 5.
Citerat ur De förklädda flickorna i Kabul
”Zahra har en mycket tydlig bild av vad som skiljer pojkar och flickor åt. Mest av allt handlar det om hur de lever sina liv, förklarar hon: ”Flickor klär upp sig. De använder smink. Pojkar är enklare. Jag gillar det. Jag hatar långt hår, som flickor har. Jag skulle inte ha tålamod att borsta det, att tvätta det… Och flickor pratar för mycket. De skvallrar, vet du? Män pratar, men inte lika mycket som kvinnor. Kvinnorna sitter alltid inomhus och pratar. Pratar, pratar. Det är vad de gör. För de har ingen frihet. De kan inte gå ut och göra saker. Så de bara fortsätter att prata.”
Efter en paus lägger hon till:
”Jag hatar sjalen. Jag hatar att sätta på mig den. Och de långa tunikorna. Och bh. Jag vägrar att använda den.” Hennes kinder rodnar en aning igen, och håret faller ner i ögonen när hon vänder bort huvudet.
”Flickor tycker om att ha vackra hem, att måla dem invändigt och utvändigt”, fortsätter hon. ”Pojkar bryr sig inte om hemmen eller att diskutera hur de ska inredas. Männen lämnar ju ändå hemmen och går och arbetar. Det finns saker som kvinnor tycker om att göra: att laga mat, att städa, att göra sig själva vackra. Att gå på bröllop. Mode. Män är inte intresserade av sådant.”
Männen, å sin sida, tycker om att köra bil snabbt, vara med kompisar och slåss. Zahra beskriver den ultimate mannen: Jack Bauer i 24, omåttligt populär i Kabul. För henne och de andra pojkarna i kvarteret symboliserar den amerikanske hjältekaraktären en riktig afghan. En äkta krigare. Höjdpunkten i varje avsnitt är när han nästan blir misshandlad till döds, men ändå reser sig och försvarar sin heder. Precis som en afghan, menar Zahra, fruktar han aldrig döden. Och han ger aldrig upp.
Jag försöker mig på en billig poäng: ”Är pojkar alltså bättre än flickor?”
Zahra skakar på huvudet. Absolut inte.
”Flickor är intelligentare än pojkar, eftersom de arbetar mer i hemmet och kan göra fler saker. Män passar bättre för andra sorters arbeten. De är också intelligenta, men de kan göra färre saker. Allt arbete som pojkar kan göra, det kan kvinnor göra också. Jag vet det, för jag gör det. Men arbetet som kvinnor gör, det kan män inte göra.””
De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg
Om Jenny Nordberg och De förklädda flickorna i Kabul
Jenny Nordberg (född 1972) är en svensk prisbelönt journalist och författare, bosatt i New York. Hon skriver för tidningar som New York Times och Svenska dagbladet. Jenny Nordberg twittrar under @nordbergj och har en fansida på Facebook. Även boken har en hemsida: bachaposh.com.
”Efter att ha fött tre flickor bestämmer sig Azita, en kvinnlig politiker i Afghanistan, för att förvandla sin fjärde dotter till en son. Hennes yngsta dotter får sitt långa hår avklippt och kläs i byxor och en jeansskjorta. Maken blir också nöjd – han blir inte längre baktalad som ett misslyckad far till enbart fyra döttrar, i ett samhälle där pojkar och män är det enda som räknas.
De kallas ”bacha posh” – flickorna som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. I förklädnad kan flickorna röra sig friare i ett hårt segregerat samhälle. De kan också arbeta och gå i skolan, tills puberteten sätter stopp och tvingar dem att bli kvinnor som gifts bort mot sin vilja.
När journalisten Jenny Nordberg först berättade om det okända fenomenet i New York Times 2010 blev de förklädda flickorna en världsnyhet. Boken fortsätter att följa flera familjer på nära håll i Kabul och är en fascinerande historia om uppfinningsrikedom och kollektivt självbedrägeri, men blir också ett skakande reportage om hur lite en kvinnas liv är värt efter tretton års krig i Afghanistan.
I sökandet efter hemligheter i en krigszon ställer författaren förbjudna frågor om sex och könsidentitet, om Gud och religiösa lagar, och om vad skillnaden mellan pojkar och flickor – eller män och kvinnor – egentligen består i. Det hon till slut finner i ett av världens farligaste länder lär oss något om vår egen historia och om människors vägran att acceptera förtryck genom alla tider.”
Trogna läsare bör känna till att jag är extremt förtjust i den amerikansk-nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies litteratur. Jag har önskat ett nobelpris till henne… Och en av förra årets absolut starkaste läsupplevelser för min del var faktiskt hennes helt lysande roman Americanah, som handlar om rasism.
Ni förstår kanske lyckan när jag inser att hon nu är aktuell med en helt ny bok på svenska: Alla borde vara feminister. Det är dessutom en bok som handlar om ett ämne som ligger mig mycket varmt om hjärtat: feminism alltså. Jag är sjukt peppad på att läsa denna bok.
Jag gläds också något oerhört åt att Teskedsorden i samarbete med Sveriges Kvinnolobby, FN-förbundet, TCO, LO, Unizon, Gertrud Åström och Albert Bonniers Förlag ger Alla borde vara feminister till samtliga elever i årskurs 2 på gymnasiet. Det kommer också att delas ut en lärarhandledning för att underlätta diskussioner om jämställdhet och feminism. SÅ.SJUKT.BRA.
Boken går också att köpa i Teskedsordens gåvoshop. Då stödjer man också deras arbete för mångfald och tolerans. Jag har redan klickat hem ett ex.
Skraplotter är den avslutande delen i Vargskinnettrilogin, där Kerstin Ekman skildrar livet för några människor med kopplingar till den jämtländska byn Svartvattnet. Den första boken i trilogin, Guds barmhärtighet, kretsade kring Hillevi, som flyttar till Svartvattnet för att jobba som barnmorska. I del två, Sista rompan, är Hillevis dotter, Myrten, en av huvudpersonerna. Myrten, som blev gravid som ogift, födde i hemlighet en dotter, Ingefrid, som hon tvingades att lämna bort. Nu har Myrten gått bort och Ingefrid ärver pengar, värdepapper, skog. Hennes instinktiva känsla är att allt ska skänkas bort till kyrkan som hon arbetar åt, men hon åker faktiskt till Svartvattnet, trots allt. Ingefrid har aldrig lärt känna sin biologiska mor, men nu börjar hon söka sin egen historia.
Skraplotter är en fin avslutning, där Ekman knyter ihop alla trådar. Hon har ett skickligt sätt att skildra människor och deras egenheter och lyckas alltid väva in intressant historia. Med den avslutande delen i trilogin har hon närmat sig nutid och en del väldigt nutida och aktuella frågor dyker upp. Till exempel fladdrar vargfrågan förbi och en av många cirklar sluts när självaste vargskinnet, från den första boken i serien, dyker upp i samband med detta.
Jag tycker att Skraplotter är en fin och värdig avslutning på en intressant trilogi om livet i Sverige under 1900-talet och livet för några kvinnor, som alla brottas med sin tids uppfattningar och svårigheter.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en prisbelönt och intressant bok om att söka sina rötter och alla som vill läsa en värdig avslutning av Ekmans trilogi om hur samhället i Sverige har utvecklats under 1900-talet.
Betyg: 3 lamm av 5.
Om Skraplotter och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2003 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 391 sidor (ca 16 h lyssning).
Andra delar i serien: Guds barmhärtighet, Sista rompan.
Andras röster: Alba, SvD.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Snön har redan kommit till Svartvattnet i västra Jämtland. Prästen Ingefrid Mingus från Stockholm kliver ur bilen, ut i det vita och kalla. Det är hennes allra första besök i byn och hon har kommit eftersom hennes biologiska mor, Myrten, precis har dött och testamenterat sina tillgångar till Ingefrid. Hon träffade aldrig sin mor och adoptivföräldrarna hade alltid sagt att hon var en fattig kvinna men det visar sig nu inte stämma. Tvärtom. Hon var välbärgad och arvet är stort.Genom brev, dagböcker och foton lär Ingefred sig allt mer om sin biologiska släkts dramatiska historia. Hon ser på bilderna att Myrten var en vacker kvinna men vem hon egentligen var längst innerst inne är det ingen som kan berätta. Myrtens fostersyster, Risten, som trodde att de båda hade delat allt i lust och nöd visste inte ens om att hon hade fött en dotter.Och vem var fadern? Ingefred vet inte att han är i livet och att han finns i hennes omedelbara närhet. Men kommerhan någonsin att ge sig till känna?”
Sista rompan är den andra delen i Kerstin Ekmans Vargskinnettrilogi. Åren har sprungit iväg och det var faktiskt omkring tre år sedan som jag läste den första delen, Guds barmhärtighet. Utan att ha den inledande boken färskt i minnet var det faktiskt oerhört svårt att komma in i den här boken. Jag fick börja om från början några gånger, men sedan lät jag det bara vara och fortsatte att lyssna utan att riktigt känna att jag hade full koll på vilka alla karaktärerna var och hur allt hängde ihop.
Hur som helst. Boken utspelar sig mellan ett tidigt 40-tal och tiden för den sista timmerflottningen (”Sista rompan”, 1967) Till stor del utspelar boken i det lilla samhället Svartvattnet i Jämtland. Där bor barnmorskan Hillevi, som var en av huvudpersonerna i Guds barmhärtighet, men nu är det dottern Myrten och till viss del fosterdottern Kristin, som står i fokus. En annan viktig huvudperson är konstnären Elias. I Sista rompan får läsaren sedan följa de tre livsödena i ett efterkrigstidens Sverige.
Det jag uppskattar mycket med Ekman är att hon är en författare med en tydlig idé bakom sina böcker och att hon samtidigt håller ihop sina berättelser på ett väldigt fint sätt. Ekman vågar välja vad hon berättar och hon vågar brodera ut sina berättelser på rätt ställen. En sådan här bok, som kretsar kring så många personer och berör så många intressanta teman, skulle lätt kunna svälla ut i en svulstig tegelsten, men Ekman syr ihop det betydligt snyggare än så.
Det känns alltid att Ekman har något att berätta och det gäller även Sista rompan. I den här boken berättar hon ett stycke historia som ligger relativt nära oss i tid, men som ändå känns avlägsen. Hon berättar till viss del om samernas situation, hon berättar om hur ett modernt samhälle växer fram och hon ger en rejäl dos kvinnohistoria. Mest berörande, och den del i boken som jag tar med mig mest, är den som kretsar kring Myrten, som omplanerat blir gravid och håller graviditeten hemlig. Vilken oerhört tuff situation!
Jag gillade Sista rompan! Mina enda invändningar handlar om att den var svår att komma in i och att hänga med i, men det kan jag inte lasta Ekman för, utan där får skylla på min slarviga lyssning och att det var så länge sedan jag som tog mig an Guds barmhärtighet. Jag får se till att det går lite kortare tid tills jag läser den avslutande delen, Skraplotter!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en välskriven, blivande klassiker om livet och kvinnoöden i ett efterkrigstidens Sverige.
Betyg: 3 fjälltoppar av 5.
Om Sista rompan och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2002 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 411 sidor (ca 17 h lyssning).
Andra delar i serien: Guds barmhärtighet, Skraplotter.
Andras röster: Om tiden och livet, SvD.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
När den andra delen av trilogin Vargskinnet börjar är det år 1942, och kriget har gestaltat om livet för människorna i Svartvattnet. I byn ligger ett beredskapskompani inkvarterat. Hillevi Halvarssons dotter Myrten har hunnit bli vuxen. Kristin, som bor på norska sidan med sin nya släkt, lider en svår förlust genom kriget, och Elis, konstnären, som varit tillbaka i Norge sedan en tid, tar sig efter ockupationen över gränsen till Sverige.
I den här berättelsen är det främst Myrtens och Elis fortsatta öden vi får följa. När kriget är slut flyttar Myrten till Stockholm för att utbilda sig inom posten, och bort från byn tar hon med sig en hemlighet. Inte ens Kristin, hennes älskade fostersyster, vet om den. Och Elis lever vidare med sin hemlighet – om vem han är och var han kommer ifrån.
Romanen utspelas på många andra platser än i Jämtland; i Stockholm, Oslo, den norska fjällvärlden, Värmland och Venedig. Men Svartvattnet finns alltid kvar för dem som flydde. De är som duvor, säger Hillevi. De kommer tillbaka.
Kristin är fortfarande den genomgående berättaren i romanen, den som förbinder det gamla med det nya, den som kan se in i tiden. Hon känner glömskan sluta sig om minnena, men fjällets dofter och ljud talar ännu till henne, och hon vet att det finns platser i skogen där man alltid hör en barngråt. Förr fanns till och med ett namn för den gråten, och den var allas skuld och egendom.
Sista rompan är en tättvävd och bred fortsättning på Guds barmhärtighet. Kerstin Ekman låter återigen en rik romanvärld växa fram, som i den tidigare serien Kvinnorna och staden, där livsöden och händelser flätas samman, de inre och de yttre, och där viktiga frågor ställs.”
Liv till varje pris är den tredje och avslutande delen i Kristina Sandbergs uppmärksammade och hyllade trilogi om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. Nu är 60-talet på ingång och Majs sysselsättning börjar betraktas som onyttig och omodern. Nu ska kvinnor lämna ungarna på dagis eller hos dagmammor och göra nytta i samhällets tjänst. Men att ha sett till att barnen har haft det bra? Att ha serverat lagad mat varje dag? Att varje dag i över 30 års tid ha fått ett hem och en familj att fungera och hålla ihop? Är det så dåligt?
Det är inte bara samhället som förändras. Även Majs lilla familj går in i nya faser. Nu är barnen, Anita och Lasse, vuxna och på väg att skaffa egna liv. Men Lasse, Lasse… Maj undrar om han ska stadga sig. Han gör väl ingen ung kvinna med barn? Maj oroar sig och funderar. Oron finns också för Anita, Anita, som sitter med näsan i böcker. Ska hon gifta sig en dag? Hur ska det gå för Anita, som tar studenten och ska ända bort till Lund för att studera? Och maken, Tomas, med sina alkoholproblem, som återkommer i perioder. Tomas, som i alla år har försörjt hela familjen med sin stadiga inkomst från familjeföretaget, hamnar nu i en knivig sits när familjeföretaget först blir uppköpt och sedan omstrukturerat så att Tomas förlorar jobbet. Vem ska anställa en man i 50-årsåldern? Till en början är alla vid gott mod. Det finns ett kapital, det finns möjlighet att satsa på något nytt, men satsningarna går inte så bra som man hoppats.
Böckerna om Maj är fängslande utöver det vanliga. Det är en makalös resa längs ett stycke kvinnohistoria. Sandberg skriver ingående och noga om kafferep, kvinnlig vänskap, en hemmafrus våndor. Hon skriver om en familj där barn är på väg att flyga ur boet, om att räcka till åt sina barn och barnbarn och om att hålla ihop. Jag vet knappt vad jag ska skriva för att sammanfatta den här boken och den här trilogin. Att läsa om Maj är som att få en fin gåva, att få förtroendet att få ta del av en annans människas hela liv. Det är så fint, så fint, så fint, så fint. Jag älskar de här böckerna. Jag älskar att Sandberg skriver om hemmafrulivet, samhället, familjeliv, kärlek, vänskap och ett liv som blev som det blev. När hon skriver om Majs omsorger, tillkortakommanden och kärlek… Det är så att tårarna vill spruta när jag läser. Böckerna om Maj rymmer så himla mycket människa, så himla mycket känsla, så himla mycket liv och så himla mycket historia som vill berättas. Det här är det bästa jag har läst på mycket länge. Jag kan inte riktigt fatta, vill inte riktigt förstå eller acceptera, att de här böckerna nu är slut.
Ett par skor från det förra sekelskiftet, ett par minst lika gamla glasögon, en antik brosch och en gammal skollinjal – fyra föremål som till synes inte har någonting gemensamt hamnar plötsligt hos Hanna. Hanna vantrivs något oerhört med sitt jobb som arbetsförmedlare, bor i en ful lägenhet, har en sambo som hon inte tycks attraheras av det minsta, småäter godis mest hela tiden och har en usel relation till sin mamma. På något sätt är det dock som att de här föremålen väcker upp något inom henne. Hon blir nyfiken på vem som har haft dem i sin ägo tidigare. Med hjälp av en antikhandlare och några vänner som de hittar på vägen så börjar de forska efter glasögonens, och förhoppningsvis de andra föremålens, tidigare ägare. Spåren leder till Signe: en folkskolelärarinna som levde i Tierp vid början av 1900-talet.
Berättelsen om Hanna och hennes lilla detektivarbete bland antikviteter, arkiv och gamla släktfoton varvas så med berättelsen om Signe och hennes liv och kärleksliv. Signe är djupt engagerad i medborgarrättsrörelsen, särskilt i frågan om lika löner för manliga och kvinnliga lärare och alldeles särskilt frågan om kvinnlig rösträtt. En av de kvinnor som strider tillsammans med henne i rösträttsfrågan är Anna. Anna bor i Stockholm och drömmer om att bli journalist. Anna och Signe blir snabbt vänner men inser dock snart att de vill ha något större än enbart vänskap – de är verkligen upp över öronen förälskade i varandra. Annas resor till Tierp blir allt fler och de drömmer och fantiserar om en framtid ihop, trots att det är en tid då det knappast var enkelt att komma ut. Faktiskt så känner inte ens Signe till om det finns fler än hon och Anna som dras till andra kvinnor. Ord som lesbisk eller homosexuell har hon knappast hört någon gång.
Det blir dock inte Anna och Signe. Det blir att Anna gifter sig med Signes bästa vän: Anders. Trots sveket mot Signe fortsätter hon dock att kontakta sin tidigare älskade. Uppvaktning och brev fortsätter att komma medan Signe slits mellan olika känslor.
Det är inte speciellt ofta som jag berörs eller känner att jag kan relatera till kärlekshistorier. Det blir allt för ofta för mycket Hollywood, tycker jag, och jag tycker inte att äkta kärlek har så mycket med romantiserat Hollywoodfluff att göra, faktiskt. Tillbaka till henne är dock inte alls en sådan typ av berättelse. Jag rycktes verkligen med och när bokens Signe blir dumpad så blev jag närmast upprörd och arg på riktigt! Boken är inte inträngande på samma sätt som resonerande böcker i stil med Lena AnderssonsEgenmäktigt förfarande. Tillbaka till henne är istället en lättillgänglig och lättläst underhållningsbok, men inte desto mindre bra för det. Jag gillade den här boken, som trots att den är lite för tjock och pladdrig, faktiskt lockar till sträckläsning och är både tankeväckande och upplysande. Det är fint att författaren ger liv till några av de kvinnor, som långt innan begreppet ”feminism” myntades, stred för kvinnans rättigheter. Det här är en läsvärd bok full av intressanta karaktärer och med flera fina och berörande berättelser om relationer och kärlek. Och feminism.
Sörja för de sina är den andra boken i Kristina Sandbergstrilogi om hemmafrun Maj. Den tar vid ungefär där den inledande delen, Att föda ett barn, slutade och över cirka 500 sidor (eller cirka 18 h lyssnande för mig och andra som väljer ljudboksversionen) får vi sedan följa Maj och hennes familj i Örnsköldsvik.
Den som har läst den första boken vet att den slutar med att Majs man, Tomas, har fått allvarliga problem med alkohol. Nu är han dock redo att ta tag i sitt missbruk och hela den lilla familjen flyttar till Stockholm för att Tomas ska kunna gå i terapi. Det kan inte mera bli tal om att ens smaka alkohol på bjudningar och kalas. Någonstans gnager ändå oron hos hela familjen att det inte ska gå vägen.
Dottern Anita börjar bli stor och hennes lillebror, Lasse, likaså. För Maj handlar livet mycket om att ta hand om och hålla ihop sin familj. Det är mat som ska lagas, bjudningar som ska planeras, barn som ska hållas reda på och en kropp att sköta om. Maj rasar i vikt, får yrsel och tror att hon ska dö, men hon kopplar aldrig att hon lider av ångest. Ångest och häftiga och plötsliga mensblödningar är kvinnoproblem som det tigs om. Hennes make hjälper henne att torka silvret, men har ingen insikt om att silvertorkningen är en av de mer lättsamma och enkla sysslorna i en hemmafrus plikter. Det är ett hårt jobb att hålla hushållet i ordning och slitet tar ut sin rätt. Några som hamnar i skymundan är Majs egna familj borta i Östersund. Hennes föräldrar blir äldre och skröpliga och syskonen blir vuxna och skaffar egna liv medan Maj är upptagen på sitt håll och får ägna sig åt att socialisera med Tomas släktingar.
Boken slingrar sig fram genom krigstid och in i den nya, moderna tiden där hemmen ska förvandlas till praktiska och funktionella bostäder. Anita hamnar i tonåren och Maj börjar känna sig ensam; inte behövd.
Det är en fantastisk bok. Den handlar om allt och inget, men framför allt handlar den om en hemmafru och det är en berättelse som jag aldrig har läst förut. Det är så otroligt rörande och fint att få läsa om Maj och hur hon sliter med hemmet och familjen, hur hon hittar sin plats bland Tomas fina familj och försöker förhålla sig till sin egen, enklare familj. Det finns mycket att skriva om den här boken, men det är svårt att hitta orden. Jag nöjer mig med att säga att jag tycker att den är välskriven, fantastiskt bra uppläst, spännande, på sitt lågmälda sätt, berörande och upplysande. En fantastisk bok! Sandberg lyckas skriva så levande och insiktsfull att det känns som att ha fått en ny vän i Maj. Och jag vill aldrig att böckerna om henne ska ta slut!
Det här är ingen skräckroman, men jag måste säga att det var länge sedan jag läste något så läskigt. Tänk dig detta: ett gäng tonåringar med rusande känslor och växande kroppar ägnar all sin tid åt att träna, banta och svetsas samman på ett närmast sektliknande sätt för att sedan ägna sig åt fullständigt sanslös akrobatik där stunten kräver fullt fokus, full tillit och en fysik som är helt otrolig. Sådan är den, cheerleadingvärlden, som Megan Abbott målar upp i den här helt lysande romanen.
Huvudpersonen heter Addy och står snäppet under, Beth, cheerleadinglagets kapten och okrönta drottning som tronar överst i hierarkin. När en ny, ung coach kommer till laget kastas allting om. Lagkaptensrollen plockas bort och Beth petas också från sin roll som flyer, d.v.s. den tjej som är överst och är i luften under tricken. Coachens intåg rubbar hela laget, som när någon vacklar eller tappar fokus under stunten. Som läsare förstår man att det kommer att ske en katastrof.
Alla i laget, förutom Beth, dras till coachen och beundrar henne. De är redan dedikerade, men nu är de redo att gå ner ytterligare några kilo, träna ännu hårdare och bli ännu modigare för att sätta nya stunt, som coachen vill vässa dem till att utföra. Beth, å andra sidan, lurar som ett rovdjur, redo att ta tillbaka vad hon har förlorat.
Addy är inte den enda som dras till coachen och ser upp till henne, men Addy är den som kommer att komma henne närmast och hon börjar spendera allt mer tid med coachen och allt mindre tid med Beth. Snart är hon införstådd med många av coachens hemligheter, som den att hon har en otrohetsaffär med en ung kille. En dag ringer coachen till Addy mitt i natten och vill att hon kommer dit. Det har hänt någonting fruktansvärt med killen som hon prasslar med. Han är död, skjuten. Självmord? Lögner, spel och känslor rasar omkring mellan Addy, coachen och Beth, samtidigt som laget förbereder sig för finalen och en uppvisning där de planerar att köra sina mest avancerade stunts hittills.
Nästan hela boken utspelar sig runt träningarna och med det greppet får författaren det att verkligen kännas som om cheerleadingen är allt i flickornas liv, vilket det väl också är på sätt och vis. Det blir som ett eget litet klaustrofobiskt universum, med sina egna lagar och där sådant som eventuellt är helt obegripligt och meningslöst i världen utanför är av yttersta vikt. Bantningste, saltomortaler, blåmärken, glitter, hunger, styrka, mod, mod, mod. De tränar, de håller varandras liv i sina händer, de är fula i munnen, de torkar varandras kräks när de spyr upp det de äter, de super, de utmanar varandra på att förföra killar, de bråkar, de ömmar för varandra och de är redo att ta emot när någon faller.
Det finns så många motsägelser och så många paralleller till det generiska tonårslivet. Motsägelsen i att vara helt frånvarande på grund av tonårsgrubbel och att vara maximalt närvarande i stunten. Motsägelsen i att å ena sidan ta till sig av anorexipropaganda på nätet och å andra sidan träna sig atletisk; att både späka sig och att bygga en kropp som klarar enorma fysiska prestationer. Tonårslivets våndor, kärleksaffärer och vänskaper som rasar och rusar likt flickornas pyramider och hopp.
Det här är bland det bästa och snyggaste jag har läst om att vara tonåring, att vara dedikerad och att tillhöra ett självklart sammanhang där allt kan brista, men alla håller ihop, lika självklart som att andas. Det är bland det finaste jag läst om stark, sällsynt vänskap; vänskap som så lätt slår över till något annat. Självklart är det skruvat, självklart är det inte för alla att känna igen sig i det här och inte heller är det ett självklart porträtt av cheerleadingvärlden, men det är fullständigt briljant på sitt sätt.
Att föda ett barn är första delen i Kristina Sandbergs hyllade trilogi om hemmafrun Maj. Det är 30-tal och Maj, 20 år, har lämnat hemstaden Östersund till förmån för Örnsköldsvik. Om dagarna serverar hon på ett café och på fritiden umgås hon med de ungefär jämnåriga kollegorna. Kvar i Östersund är Erik, som hon har haft ett ”av och på”-förhållande med ett tag. Just nu är det av. Och när Maj följer med en av sina vänner ut i sommarnatten så träffar hon en annan man, Tomas. Det finns inga starka känslor, inga tankar om en framtid ihop, men när Maj helt oplanerat blir gravid så ställs allt på ända. Tomas, som är närmare dubbelt så gammal som Maj, är beredd att skilja sig och gifta sig med Maj. Och så blir det. Maj har drömt om ett sommarbröllop, en modern bröllopsklänning som smickrar hennes fina figur och att gifta sig med Erik. Nu blir det vinterbröllop med gravidmage och skam. Hennes familj är inte ens där.
Efter bröllopet kommer en trevande tid. Tomas är förtjust i sin unga fru, men Maj är inte attraherad av sin make. Hon har också svårt att hitta sin plats i Tomas familj, där alla är betydligt äldre än henne och kommer från en finare samhällsklass Hon gör verkligen sitt bästa för att vara en ordentlig fru: hon städar pedantiskt, trots att de faktiskt har en hemhjälp som kommer och städar, och hon planerar middagar och bjudningar mycket noga.
Hon försöker verkligen. Och det är svårt att inte bli gripen och känna med Maj i hennes situation. Särskilt hjärtknipande blir det när det börjar framgå att Tomas har problem med spriten, ganska allvarliga problem med spriten, faktiskt. Att vara 20 år och bära ett sådant ansvar, vara så ensam, ha så många plikter över sig, och att redan ha tvingats vinka hejdå till vänner, danser, fester. Herregud. Det känns så avlägset från vår tid, trots att det inte alls är det.
Jag är så glad att Kristina Sandberg berättar den här berättelsen och att hon ger en röst åt Maj. Det finns inte många historieböcker som berättar om livet som hemmafru och det finns inte många böcker som så stilsäkert levandegör en av alla de kvinnor som levde under den här tiden. Jag tycker att det här är en fantastisk bok. Sandberg lyckas verkligen skildra Majs tankar och känslor så det inte går att värja sig. Det går inte att undgå att bli berörd. Och lite beklämd, kanske. Och tacksam över att moderna kvinnor har valmöjligheter som inte direkt erbjöds för ca 70 år sedan.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
