Snart kommer sista delen i Stefan Tegenfalks deckartrilogi om Walter Gröhn och Jonna de Brugge. Jag tyckte att den första delen, Vredens tid, var lite sådär, men med del två, Nirvanaprojektet, drogs spänningen verkligen upp. Den 22:a september kommer del 3: Den felande länken.
Här är en trailer:
När jag lyssnade på ljudboken Snabba cash blev jag helt såld och tyckte att den var superspännande och väldigt bra, men jag insåg också att mycket av det som jag uppfattade som bra kunde tillskrivas uppläsaren, Morgan Alling. Jag tänkte faktiskt att jag nog inte hade gillat boken om jag hade läst den i pappersform. Språket är talspråk och det finns en rå jargong och mycket förortsslang. Lite senare läste jag också en totalsågning av Lapidus senaste, Livet deluxe, och insåg att jag nog inte borde läsa någon av efterföljarna till Snabba cash. Det säregna språket återfinns alltså i Aldrig fucka upp, men nu när jag har läst den så är jag verkligen positivt överraskad. Det här var inte dåligt! Språket tillför något och ger en känsla av att det är autentiskt (även om jag naturligtvis inte kan avgöra om det är sådär det snackas i kriminella kretsar; men Lapidus är nog bra på att avgöra detta, för han jobbar ju faktiskt som advokat och har nog sett lite av varje, föreställer jag mig).
Själva boken hänger ihop lite löst med Snabba cash, men står mest för sig själv. Den kretsar kring tre olika personer som helt slumpartat söker efter samma personer och rotar i samma mysterium. En av dem är Mahmud, som nyligt avtjänat fängelsestraff och nu mot sin vilja är indragen i narkotikahandel. Maffian har honom i ett hårt grepp och han vågar inte annat än att springa deras ärenden, men någonstans vill han slå sig fri.
En annan huvudperson är Thomas, en polis som ”sysslar med lite av varje”, eller vad nu var de kallar det när en polis beslagtar narkotika för att ta hem och sälja vidare och ägnar sig åt annat tvivelaktigt. Det är såklart ingen sympatisk egenskap hos Thomas, men han är ändå en av de karaktärer jag känner mest för. Trots att han är oärlig så gör inte Lapidus honom till platt figur, utan han gör Thomas till en person som faktiskt har någon slags idé om vad som är rätt, rättvist, och han låter honom också bli en barnlös man som längtar efter att få igenom en adoption tillsammans med sin fru. Jag gillar att Lapidus låter även de kriminella vara människor. Det är mycket våld, övervåld, mord etc. i boken, men det är faktiskt människor som begår brotten.
För Thomas del består en del av hans övertramp i att han börjar göra en privat utredning kring ett märkligt mordfall. I tjänsten finner han en man som mördats på ett sofistikerat sätt och lämnats utan tänder och med bortsnittade fingertoppar, d.v.s. mycket svår att identifiera. Thomas blir snabbt bortkopplad från fallet, men förstår att han är något märkligt på spåren och kan därför inte släppa det han sett. Det verkar som att någon har raderat rader ur hans rapport kring händelsen. Men varför? Ju mer han snokar, desto mer hotfullt blir det och han förstår snart att spåren leder mot Palmemordet.
Den tredje huvudpersonen heter Niklas och är en f.d. legosoldat som varit i Irak och nu är tillbaka i Sverige med mardrömmar och med sjuka idéer om att städa upp i samhället. Han har en fullständig övertygelse om att det är rätt att mörda män som är hotfulla mot kvinnor. Han utser sig själv till krigare i detta ”krig” som han anser nödvändigt för att skydda kvinnor mot de män som utövar maktmissbruk. Han ägnar således all sin tid och spenderar alla sina pengar på att träna sig i detta ”krig”. I skuggan av vad som nyligt häng i verkligheten, i Norge, kändes det märkligt att läsa om Niklas och hans störda övertygelse.
Tre huvudpersoner och tre berättelser är det alltså, men Lapidus väver ihop historien snyggt och får ihop de tre personernas vägar på ett elegant sätt. Det är spännande från första till sista sidan och tillkommer hela tiden nya faktorer som trissar upp spänningen. Ibland ballar det ur och blir lite överdrivet och ibland blir det i mitt tycke för rått. Överlag tycker jag dock att det är en mycket bra deckare. Det jag känner mig snuvad på är dock slutet, som i och för sig avhandlas för huvudpersonerna, men som inte ges till läsaren när det gäller själva mysteriet som är den röda tråden i boken.
Hypnotisören fick mycket uppmärksamhet när den kom, dels för att den rosades av kritiker, men också för att det länge var okänt vem/vilka som dolde sig bakom pseudonymen Lars Kepler. Det avslöjades så småningom att paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril har skrivit boken tillsammans. Det är två för mig okända författare faktiskt, men nu har jag alltså stiftat bekantskap med deras första deckare.
Jag måste säga direkt att jag är kluven till deckare. Det kanske har att göra med att jag är naturvetare, men jag har en tendens att haka upp mig på detaljer som jag finner osannolika och sedan har jag svårt att gripas av berättelsen. På många sätt har jag faktiskt lättare att leva mig in i och att relatera till fantasyböcker och andra böcker med övernaturliga inslag, för de utger sig inte för att handla om vårt samhälle, utan kan beröra på sitt sätt. Deckare däremot… Här kommer författare undan med halvdåliga missar, som att forensiska undersökningar går på nolltid, men också värre felsteg som att folk överlever dödligt våld (Stieg Larssons Flickan som lekte med elden är i en klass för sig, där en av personerna blir skjuten i huvudet och överlever…). Jag kan inte med det! Det är onaturligt utan att man gör en poäng av det och låter det vara magi eller sci-fi.
Men kluven är jag alltså. Samtidigt som jag inte alls gillar genren på grund av det överdrivna, råa, äckliga och onaturliga, så rycks jag oftast med och vill läsa snabbt, snabbt. Inte för att jag nödvändigtvis tycker att det är så särskilt bra(!), men för att det trots allt är spännande.
Även Hypnotisören är spännande. Jag tycker dock att den lider av att det är lite väl många parallella spår som avhandlas samtidigt. Bokens handlar dels om en slakt av nästan en hel familj. Endast sonen i familjen överlever, men han är svårt skadad och man fattar beslutet att försöka förhöra honom under hypnos. Erik är en erfaren hypnotisör, men har efter ett personligt nederlag bestämt sig för att aldrig mer hypnotisera. Han låter sig dock övertalas att göra det ändå. Ungefär samtidigt blir Eriks son kidnappad. En extra nervkittlande twist är att sonen bär på en blodsjukdom och behöver regelbundna injektioner av ett läkemedel för att inte förblöda. Det blir alltså extra livsviktigt att återfinna pojken snabbt. Det stannar inte här. Boken innehåller även tillbakablickar till Eriks tidigare yrkesliv och vad som ledde fram till att han valde att sluta hypnotisera. Den innehåller en otrohetsaffär och ett slags mysterium med våldsamma barn som agerar under samma namn som pokémonfigurer.
Ja, det blir lite mycket och det kanske kan bli så när två människor ska skriva tillsammans. Det kan förmodligen vara nog så svårt att skära i en berättelse när man är ensam och redigerar och här verkar man ha valt att ta med alla idéer som poppade upp.
Det här var ingen toppenbok för mig. Behållningen var spänningen och jag tror faktiskt att den som gillar deckare kan uppskatta den, men tyvärr är det trots allt inte min kopp te.
I sommar kommer Lapidus tredje bok om den undre världen i Stockholm, Livet deluxe. Jag tyckte väldigt bra om Snabba cash (som ljudbok) och kan absolut tänka mig att läsa uppföljarna (Aldrig fucka upp och den aktuella, Livet deluxe). Men titlarna alltså..? De känns nästan passé redan nu, när de är mer eller mindre nyutkomna. Säger man cash, fucka upp och deluxe på Stureplan nu för tiden? Jag har egentligen ingen aning, men om jag var författare skulle jag nog vara rädd för att använda modeord eftersom de snabbt kan bli supertöntiga. Nåväl. Jag gillar Lapidus. Synd bara att Morgan Alling bara har läst in Snabba cash och varken Aldrig fucka upp eller Livet deluxe. Hans är verkligen en fantastiskt bra uppläsare!
Det här är Theorins tredje deckare från Öland. Liksom i tidigare böcker låter han gammal folktro ta en bekväm plats i boken. Med bekväm menar jag att den finns där som ett naturligt inslag och en trevlig krydda, men det spårar aldrig ur och boken tappar aldrig verklighetsförankring. Liksom i tidigare böcker har den gamla skepparen Gerlof en liten biroll. Den här gången har han bestämt sig för att flytta från serviceboendet och bo i sin gamla stuga vid stenbrottet igen. Åter i stugan hittar han sin sedan länge bortgångna frus gamla dagböcker och med en viss skamkänsla börjar han att läsa igenom dem och finner att hon har träffat någonting underligt i stenbrottet.
Stenbrottet är fullt av gamla berättelser om troll, som slåss mot älvorna, och annan folktro. Vendela, som nyss har flyttat till ett sommarboende på Öland, med sin man, är särskilt fascinerad av just älvorna, som var en stor tröst i hennes liv när hon en gång växte upp på Öland och inte hade så många andra än älvorna att vända sig till med sina önskningar om en bättre tillvaro.
Till ön kommer också Per, som är bokens egentliga huvudperson. Han är separerad från sin förra fru och den ena av de två barnen är svårt sjuk och ligger på sjukhus. I denna sorgliga period i livet dyker så plötsligt hans gamla pappa upp. De har haft dålig kontakt under hela uppväxten, men nu finner sig Per plötsligt indragen i pappans gamla affärer. Pappan har varit i porrbranschen och någon verkar vara ute efter honom och hans verksamhet.
Jag tycker väldigt bra om den här boken, även om den på vissa punkter är rätt förutsägbar. Den känns spännande och jag gillar verkligen kryddan med berättelserna om älvor och hur livet var för de som arbetade i stenbrottet. Boken har från flera håll fått lite ljummet betyg och jag kan nog känna att den inte riktigt når till Nattfåks klass, men jag tycker ändå att boken är högst läsvärd. Theorin berättar inte bara en spännande deckare från en bransch där absolut ingen och inget är äkta, utan också om så mycket annat. Författaren har verkligen förmågan att tränga sig in i karaktärerna i boken och berätta om deras liv, sorger och komplicerade relationer till andra människor.
Övernaturligheter tycks vara lite av ett tema i år. Hur stor är inte vampyrtrenden liksom (själv har jag ju läst Låt den rätte komma in i år)? Hittills har det blivit drunknade människor som kommer tillbaka (Människohamn), spöken som vill hämnas på sin mördare (Herr Arnes pennngar) och säkert något mer som har små inslag av det oförklarliga. Nu senast har jag läst Nattfåk, där Johan Theorin, precis som i Skumtimmen, har skrivit en spännande historia som utspelar sig på Öland.
När jag började läsa Nattfåk kändes det lite som att få en déjà vu. Miljön och flera av personerna i den kändes himla bekanta och efter lite fungeringar kom jag fram till att den delar en del element med Människohamn. Även i Nattfåk spelar havet och mörka berättelser från det förgångna en stor roll. I Människohamn är det de som har blivit tagna av havet som kommer tillbaka. I Nattfåk är dock kusligheterna kanske inte så mycket kopplade kring kustlandskapet, som till en speciell plats, Åluddens gård. Det är en stor gammal fyrvaktarbostad på Öland, dit Joakim flyttar med sin fru och två barn. Den lilla familjen har stora planer för att rusta stället, men idyllen slås till spillror när Joakims fru drunknar oförklarligt.
Här finns alltså, precis som i Människohamn, en blandning av ”vanligt” skönlitterärt och övernaturligheter. Ska jag vara ärlig föredrar jag dock berättelsen i Nattfåk. Här tar inte det övernaturliga över, utan det blir mest en extra krydda, som passar bra ihop med alla berättelser om Öland och det öländska landskapet. I huvudsak är det dock främst en spännande berättelse, närmast en deckare, som får ett oväntat slut.
Jag blev faktiskt glad av den här boken! Den var spännande, välskriven och bjöd på ett lyckligt slut, som föll mig i smaken.
Jag har faktiskt lite svårt att skriva om den här boken. Människohamn är en skräckroman och det är verkligen inte min genre eftersom jag både är lite mörkrädd och inte särskilt road av sådant som är övernaturligt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om den här boken. Det är något speciellt med John Ajvide Lindqvists sätt att skriva. Hans påpricken-beskrivningar av pirrig första kärlek och andra insiktsfulla scener från relationer, uppväxt, åldrande och allt annat som man skulle kunna känna igen sig i gör att jag närmast tycker att det är synd att han inte slog sig på någon annan genre. Hade han grävt djupare i folks mörka inre hade han kunnat bli en ny Jonas Gardell. Men nu är han inte Jonas Gardell och det vore orättvist att döma boken för det.
Människohamn utspelar sig i skärgården, Roslagen, på en ö som heter Domarö och som namnet antyder har en ganska hård dom över sig och en mörk historia. Det är många som genom åren har förlorats till havet, däribland huvudpersonens, Anders, dotter, som försvann helt spårlöst för några år sedan. Nu är Anders, som vid det här laget är en deprimerad och alkoholiserad spillra av sig själv, tillbaka på Domarö. Det börjar samtidigt hända otäcka saker på ön och Anders upptäcker bit för bit att hans försvunna dotter försöker att meddela sig med honom och att det verkar som om de som försvunnit i havet är på väg tillbaka.
För mig blir det naturligtvis lite för mycket med allt övernaturligt, men jag kan ändå uppskatta berättelsen, just för John Ajvide Lindqvists berättande, som jag redan har nämnt. Boken förtjänar verkligen uppmärksamhet, även om jag själv tyvärr är lite svårcharmad när det gäller just skräckböcker.
Min första tanke när jag hörde talas om den här boken är att titeln är lite fånig, rentav föråldrad, fastän den kanske egentligen är modern. Nu när jag har läst den förstår jag att det kanske inte spelar någon roll, för boken är verkligen tänkt att läsas nu och den vinner på är att den är just sådär modern och ”just nu” som den är. Miljöerna är Stockholm, Stureplan, och i bakgrunden figurerar välkända kändisar. Om några år är de förmodligen lika bortglömda som den här boken, skulle jag tro. Jag tycker ändå att den är bra och spännande. Trots att jag definitivt inte känner igen mig i den maffia som boken handlar om, så får miljöerna, språket, karaktärerna och allt det tidstypiska boken att kännas autentisk. Finns det en maffia i Sverige känner jag mig numera lurad att tro att den ser ut som i boken: juggar som säljer knark, ägnar sig åt trafficking och anlitar torpeder när det behövs, unga killar som drömmer om jetsetliv och börjar sälja knark o.s.v.
För det är det den här boken handlar om. JW är den unge killen som hänger på Stureplan fast han inte har råd. Extraknäcket med att köra svarttaxi byts snart ut mot att kränga kokain till sina bratkompisar. Jeorge är latinon som gör en makalös rymning från Österåker och återigen dras in i kokainhandeln. Samtidigt som han smugglar kokain filar han på hur han ska kunna hämnas på de som angav honom och fick honom att hamna i fängelse. Mrado är jugoslaven som drar in pengar genom att ägna sig åt ”garderobsverksamhet”. Pengarna går dock inte rakt till honom, utan hamnar först och främst hos ledaren, Radovan, herr R, som, oroväckande nog, tycks ha tappat förtroendet för Mrado. När Mrado inte bekymrar sig över detta pumpar han upp sig på gymmet och drömmer om att träffa sin lilla dotter, vars mamma helst vill rycka henne från honom för gott och få ensam vårdnad. Det sista är en ganska snygg liten twist, som får Mrado att kännas lite mer mänsklig. Annars lider flera av karaktärerna brist på känslor och känns överdrivet kalla. Det tycks inte vara något särskilt att snitta upp en annan människas strupe eller att skicka en bomb till någon.
Boken känns faktiskt till viss del ganska överdriven, men, som sagt, så fastnade jag för den ändå. Både det korthuggna språket och hela berättandet känns rätt för att berätta denna lite cyniska berättelse om några livsöden i den undre värden. Boken gör sig också väldigt bra uppläst av Morgan Alling, som skickligt växlar mellan de olika karaktärernas brytningar och uttryckssätt. Boken är faktiskt helt otroligt bra som ljudbok! Jag vet inte ens om jag hade uppskattat Snabba cash hälften så mycket som jag gjorde om jag verkligen hade läst den själv. Jag kan helt klart rekommendera att lyssna på Snabba cash!
Rekommenderad för: Alla som vill läsa en spännande, aktuell deckare som känns helt autentisk.
Betyg: 4 garderober av 5.
Jens Lapidus (född 1974) är en svensk advokat och författare. Snabba cash är hans debutroman.
Uppläsare: Morgan Alling.
Utgivningsår: 2006 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2006 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 474 (ca 13 h lyssning).
Andras röster: SvD, Bokhora.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
””Jorge panikade. Sparkade allt vad han kunde mot kuken på polisen. Mannen vrålade. Jorge hade bara en sak i huvudet: kokset i bagageluckan. Greppade handtaget på luckan. Öppnade den. Slet upp NK-påsen. Polismannen slängde sig mot Jorge. Jorge höll sig fri. Polisen slet upp ett vapen. Skrek något. Jorge sprang. Mannen efter var snabb. Jorge var snabbare. Tacka Gud för tiden på Österåker och den träning han fått på sistone.”
Snabba cash är en spänningsroman för 2000-talet, en skildring av samhällets mörka sida där känslokalla psykopater som saknar spärrar styr. Med ett rättframt språk och imponerande berättardriv skildrar Jens Lapidus brottets obönhörliga logik mitt ibland oss. På Stureplan, i Sollentuna, i villaförorterna. Det är en bild av Sverige som anas i medierna, men som vi inte riktigt vill kännas vid.
JW är stureplanskillen som säljer kokain på de hetaste inneställena. Överklasskillarna han hänger med anar inte att han är en uppkomling som ljuger om sin bakgrund. Han vill vara som dom.
Jorge är latinon som kan allt om koks och som går i land med en osannolikt tjusig rymning från Österåkeranstalten. Väl ute planerar han en grym hämnd mot dem som satte dit honom, juggemaffian med Radovan i spetsen.
Mrado är underhuggare till Radovan. Tidigare var han en av krigsförbrytaren Arkans fruktade pojkar. Det enda han kan: att tortera och plåga utan hänsyn.
Dessa tre mäns vägar korsas på ett ödesdigert sätt som bara kan sluta i en kamp om liv och död. Vägen dit går genom de finaste salongerna på Östermalm, genom fängelser och de tyngsta kriminella gängen, genom skitiga förortsbordeller där flickor hålls fångna, ja, kort sagt, genom ett helvete. Och varför? För snabba cash!”
Skumtimmen är ett annat ord för skymning och det är den tid då man förr satt i gårdarna och berättade historier för varandra. Jag tror att den här boken är lite av en sådan historia faktiskt – den har ingredienserna så att säga. Den är spännande, den rör sig i spännande (visserligen delvis påhittade) miljöer att känna igen sig i på Öland och den innehåller lagom många skarpa vändningar och villospår, som får läsaren/lyssnaren att fastna i berättelsen och vilja veta mer.
Huvudpersonen är Julia, en medelålders kvinna som för cirka 20 år sedan förlorade sin lilla son, som gick ut från stugan, försvann i dimman och aldrig återsågs mer. Den allmänna uppfattningen är att han drunknade, men Julia har aldrig fått ett ordentligt avslut och det finns flera, bland annat Julias far, Gerlof, som tror att pojken snarare försvann på alvaret och att pojkens försvinnande kan vara något helt annat än en drunkning.
Historien dras upp igen när Gerlof får en liten sandal skickad till sig på posten och den känns igen som den sandal som den lilla pojken hade på sig när han försvann. Gerlof börjar nysta allt mer i fallet och kommer in på spår som leder till en närmast mytomspunnen man, Nils Kant, som bott i bygden och begått hemska brott. Det är bara ett problem: Nils Kant är död sedan långt innan pojken försvann, och borde inte vara inblandad i vad som hände den tragiska dagen.
När Gerlof meddelar att sandalen har dykt upp tar sig Julia direkt till Öland. Där konfronteras hon plötsligt med en massa gamla minnen som rivs upp när hon åter är i sina gamla hemtrakter. Jag tycker att den här delen av berättelsen är den bästa; den där läsaren får följa Julia i hennes sorgearbete. Resten av berättlesen är en ganska ordinär deckare, som visserligen är spännande och oförutsägbar, men som ändå inte engagerade mig så mycket som den kanske borde. Det som framför allt störde mig var slutet, som jag väl inte ska avslöja, men som absolut inte föll mig i smaken. Jag kan väl säga så mycket som att jag är fäst vid lyckliga slut och ska det vara något annat än det så tycker jag att det ska finnas något bättre skäl bakom än att det bara ska bli en extra twist på slutet. Här blev det en extra twist må jag säga.
