Paradisoffer är Kristina Ohlssons fjärde deckare om Fredrika Bergman. Jag fick e-boken i en DN-kampanj i julas och enligt DN kan just Paradisoffer räknas som den bästa i serien och värd att hoppa rakt in i serien med. Så synd då att den faktiskt inte är särskilt bra skriven. Möjligen har det introducerats mellanslag av misstag (hoppas!) när e-boken konstruerades, men förmodligen innehåller boken verkligen en massa särskrivningar. Jag är allt annat än en språkpolis, men när jag läser en bok eller tidning är jag helt oresonlig när det gäller språkfel såvida det inte är uppenbara och enstaka slarvfel.
Nåja! Boken handlar om ett bombhotat plan som är på väg mot USA. Kaparna har två krav: att en utvisningshotad man, Zakaria Khelifi, ska få uppehållstillstånd och att ett amerikanskt hemligt fängelse i Afghanistan ska stängas ner. SÄPO, USA:s motsvarighet, justitiedepartementet m.m. blir direkt inkopplade och nu börjar en svettig utredning. Innan planets tank hunnit tömmas så måste fallet lösas. Ganska snart visar det sig att spåren tycks leda mot planets pilot: Karim Sassi. Men vad har han för motiv? Ingenting verkar stämma och tiden bara går.
Det är spännande, men också lite rörigt. Författaren har själv jobbat på SÄPO och kanske blir det lite väl mycket beskrivning av jobbet för att det ska bli riktigt flyt i berättelsen. Jag tycker också att boken lider lite av att den handlar om så många karaktärer. Tanken är väl att man som läsare ska läsa hela serien och lära känna karaktärerna på det sättet, men för mig som hoppat rätt in i berättelsen blir det ganska platt.
Nja, den här boken får inte mer än ett medelbetyg av mig. Med ett frågetecken också för särskrivningarna som känns helt oacceptabla.
Jag har nu nått fram till den tredje och avslutande delen av Gardells trilogi om HIV i Sverige. Där tidigare böcker har kretsat mer kring huvudpersonernas bakgrund, relationer och deras komma ut-historier med komplikationer, så kommer handlingen i Döden i en ny fas. Nu finns bara döden. En efter en rycks bort och vännerna bär kista på kista på begravningarna. In i det sista försöker de hålla humöret uppe och hålla döden stången. Som när en av dem är för döden och firar sin födelsedag. Är det någon mening att sjunga ”Ja, må du leva?”? Ja! Varför ge bort böcker och filmer som aldrig kommer hinna ses? Därför! De gör sitt bästa, men döden är obeveklig. Och Benjamins älskade, Rasmus, är en av dem som inte kommer att få leva sitt liv.
Det är naturligtvis en gripande bok, precis som övriga delar. Kanske är den extra gripande. Nu har man ju lärt känna karaktärerna, kommit att gilla dem, och sedan bara försvinner de. Ett helt kompisgäng! Hur fruktansvärt kan det inte ha varit när det hände i verkligheten? Det är jag ju för mycket heterotjej och för ung för att veta, men absolut har Gardell gett mig en välbehövlig historielektion.
Gardell har ofta sagt att ”allt det här har hänt” och det har det nog också. Jag får påminna mig om det ibland, för visst känns det helt orimligt hur folk beter sig, hur rädda folk är. Det är så mycket lögner på begravningarna; ingen får ju veta att den som dött har dött i AIDS och har en pojkvän som sörjer. Helst ska pojkvännen inte ens vara med; en begravning får ju inte bli ett bögspektakel! Herregud. Det känns så avlägset, så sjukt, och det var inte så himla länge sedan klimatet tydligen var sådant.
Bra och viktig bok! Den finns i en superbra författaruppläsning för den som gärna lyssnar på ljudboksversionen.
Elsa Billgren driver en av de bloggar jag följer flitigast. Även den som inte läser hennes blogg kanske känner igen Billgren, som syns en del i TV, t.ex. i Äntligen hemma. I Elsas vintage står hennes stora passion för äldre kläder i fokus och hennes vurm för det den här lite mer hållbara shoppingen, som inte är slit och släng, och det kanske mer personliga uttrycket i modet är verkligen smittande. Det här är en inspirerande bok där Billgren delar med sig av shoppingtips, råd om hur man tar hand om sina sköra vintageplagg och berättar om hur modet har förändrats under 1900-talet och hur man känner igen kläder från olika decennier. Allt är illustrerat med modeteckningar och fint foto. Som alltid skriver Billgren himla bra och personligt också! Bland annat berättar hon om den brand som slukade hennes hem (och vintageklänningar) för några år sedan.
Jag tycker riktigt mycket om den här boken, faktiskt, men om jag hade fått önska något så hade jag gärna sett ännu mer foto från Billgrens samling av vackra (brud)klänningar. Utöver TV och skrivande så jobbar ju Billgren med personal shopping med vintageinriktning samt har uthyrning av vintagebrudkläder, så nog hade det kunnat finnas mycket kläder att visa upp i en bok. Gissningsvis har Billgren velat hålla boken lite mer allmän och inte snöa in för mycket på sina egna godbitar i garderoben, så jag antar att det där var en knepig balansgång.
Jag kan för övrigt erkänna att jag inte äger några vintageplagg, bland annat för att jag extremt ogärna skulle vilja få in pälsängrar eller annat kryp i mitt hem… (skadedjur finns inte omnämnt någonstans i boken, vilket på sätt och vis känns lite konstigt, för just det är definitivt det som gör att jag inte skulle släppa något gammalt innanför dörren; men det är väl bara jag…). Däremot är jag intresserad av kläder, så behållningen för mig med den här boken är såklart inspirationen snarare än de mer handfasta tipsen och råden.
För den som inte kan få nog av vintage och för den som, liksom jag, tycker att Elsa Billgren är himla bra på att inspirera till att köpa gamla grejer hellre än nya, så finns det för övrigt en ny bok att se fram emot. För inte så länge sedan avslöjade nämligen Elsa Billgren att hon skrivit en till vintage-bok; den här gången med inredning i fokus. Den utkommer i höst.
I den andra delen av Gardells trilogi om HIV i Sverige har sjukdomen kommit till Sverige. Reine är en av de första att drabbas. Så småningom kommer Rasmus, den spenslige lille pojken från Koppom att också vara en av de som blir sjuk. Den ena efter den andra i gruppen som brukar träffas hos Paul på jularna, blir sjuka och alla drabbas av vad det innebär att vara anhörig och att vara mitt ibland den riskgrupp som alla lever i skräck för och som löpsedlarna skriker ut skräckhistorier om.
Det är en gripande bok, såklart, och det märks att frågan är viktig för Gardell och att han brinner för att berätta om detta. Det ligger så nära vår nutid, men känns så avlägset. Gardell berättar om en tid då att komma ut var att riskera att förlora sin familj och en tid då det var en skam att berätta att sonen inte dött i cancer, utan i AIDS. Det finns flera komma ut-historier i boken. Ingen av de är lätt.
Gardell väver in många viktiga frågor, aspekter av saken, och åsikter i den här boken och han gör det med en elegans. Texten vävs ihop fint, rör sig i tid och rum, uppehåller sig både vid sjuksängen och i barndomen hos flera av karaktärerna. Jag har sett TV-serien och många som har gjort detsamma är nog tveksamma till att också läsa böckerna, men faktum är att det här är läsvärda böcker även för den som tänker att berättelsen redan har gått fram. Böckerna ger så mycket mer än det som visades i serien och här får man också lära känna flera av de andra karaktärerna lite närmare.
Bra och viktig bok! Gardell har fått enormt mycket positiv kritik för sin Torka aldrig tårar-trilogi och det med rätta (han har även fått lite negativ kritik för att den inte alls handlar om att vara homosexuell tjej; men det har väl Gardell aldrig utlovat heller och det var heller inte främst de lesbiska tjejerna som dog i AIDS på 80-talet).
Mycket läsvärt! Som alltid finns pricksäkerheten och humorn mitt bland allt mörkt och svårt. Han kan verkligen skriva om sådant som många helst bara blundar och glömmer. Tack för att du belyser den här delen av vår historia, Gardell!
Röde Orm är en modern klassiker, som jag tror att väldigt många har läst i skolan. Jag hör dock inte till dem, så nu har jag gjort slag i saken och lyssnat på den som ljudbok i vuxen ålder. Tydligen gavs boken ut i två delar när det begav sig på 40-talet, men i den ljudboksutgåva som jag har lyssnat på så finns båda böckerna med.
Som läsare får man följa Orm, som senare kommer att kallas Röde Orm, när han av en händelse följer med på en resa med vikingar. De är ute på plundring och besöker flera platser, som är mer eller mindre exotiska. Läsaren får också följa Orm när han går över till kristendomen och låter bygga en kyrka.
Språket är lite gammaldags, men ändå lätt och enkelt. Jag läser inte berättelsen som en bok som ger anspråk på att dela med sig av fakta om livet på järnåldern, utan ser den mer som en humoristisk bok. Mitt problem är väl dock att den inte kändes särskilt rolig. Jag tyckte bara att boken var ”okej”, faktiskt, och stundvis ganska seg.
Några andra som skrivit om Röde Orm är Bokbrus och DN. Den finns i nyutgåva, utgiven av Norstedts, och kan bl.a. köpas hos Adlibris eller Bokus.
Jag är dålig på poesi. Jag hade som projekt under en stor del av förra året att läsa Tomas Tranströmerssamlade verk, vilket jag också gjorde och hade stor behållning av. Men visst krävs det motstånd! Det blir ju så koncentrerat och kräver så mycket analyserande. Jag tänker att jag vill läsa poesi rakt av och inte fastna i funderingar kring vad alla liknelser handlar om – och så gör jag det och faller verkligen för språket och orden i Öijers diktsamling Svart som silver.
Den djupare betydelsen av varje dikt? Nej. Jag vet sällan. Kanske spelar det ingen roll. Jag tycker inte att man ska ha någon respekt för poesi (eller konst, film, litteratur, teater, opera, musik…), utan bara ta in det och känna efter om man gillar det. Ibland behöver det inte vara krångligare än så.
Vägen mot Bålberget är det första jag läser av Therése Söderlind, en författare som ibland beskrivs som en svensk Joyce Carol Oates(!) eller en ny Kerstin Ekman. Snacka om att det är liknelser som trissar upp mina förväntningar. Förväntningarna blev också höga efter att jag varit på ett seminarium där Söderlind berättade om Vägen mot Bålberget och hur hon bestämde sig för att skriva om just häxprocesserna. Hon var spännande att lyssna på!
Boken lever dessutom verkligen upp till förväntningarna. Det här är en bra, insiktsfull och intressant bok. Den berättar också om ett stycke historia som ligger ca 10 generationer bort, men som känns extremt avlägset: häxprocesserna. Boken är indelad i fyra delar och rör sig i tid och rum. En del handlar om Malin, som hörde till de anklagade. En annan handlar om Jacke, i 70-talets Nyland vid Ångermanälven, som blir lämnad av sin fru och därför blir ensamstående med sin tonårsdotter, som blivit intresserad av häxprocesserna och att veta om det funnits några drabbade i släkten. En tredje handlar om tonårsdottern, Veronica, fast som vuxen, singel och barnfri och kanske lite osäker på vad hon vill här i livet. Hon har blivit intresserad av släktforskning och återvänder nu igen till att leta långt bak i släkten. Är det sant som farmor sa, att hon i rakt nedstigande led är släkt med en kvinna som överlevde processerna? I en fjärde del är det Olof som står i fokus. Han har levt ett helt liv med skuldkänslor över att han som barn var en av de som pekade ut.
Söderlind kan berätta. Hon kan ge en trovärdig röst åt Malin, hon kan hitta intressanta infallsvinklar och kopplingar till nutid. Vägen mot Bålberget känns alltigenom angelägen och intressant. Det gäller inte bara berättelsen om hur kvinnor avrättades och brändes på bål, utan även det som hon skildrar i mer nutid. Att vara tonåring, att ha en tonårsdotter, att söka sina rötter, att välja eller välja bort barn, att veta vad man vill göra med livet, att ångra, att förlora, att älska och att hålla hemligheter. En mycket läsvärd bok! Och faktiskt som en blandning av Oates underbara porträtt av kvinnor och Ekmans skildringar av Sverige.
Amor ringer sina bröder och ber dem att gå maximalt normalt, klä sig tillräckligt anonymt, raka sig, stanna inomhus och dra för persiennerna på specialsättet så att ingen kan se in, men de kan se ut. Det gäller att inte dra några blickar till sig, för Stockholm har fått sin första självmordsbombare och nu kommer Amor och hans bröder att bli misstänkliggjorda bara genom att vara.
Khemiris kexstora mästerverk är sprungen ur en artikel som skrevs för DN i samband med bombattentaten i Stockholm 2010. Den fick också lite extra uppmärksamhet tre år senare, när Khemiri kritiserade Reva-projektet: projektet som syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa och bland annat gick ut på att polisen sökte upp ”misstänkta” personer i tunnelbanan. Khemiris kritiska artikel, med rubriken ”Bästa Beatrice Ask”, fick en enorm spridning i sociala medier och många hyllade hans rakryggade kritik.
För egen del har jag haft en lång kärlek till Khemiris texter, inte minst är jag förtjust i hans språk. Khemiris texter är lekfulla och bångstyriga. I bok efter bok visar han upp strålande exempel på att text inte behöver vara grammatiskt korrekta staplade ord. Ibland är det själva språket som utgör berättelsen. Det blir extra tydligt i Jag ringer mina bröder, där nästan hela boken består av dialog och tankar som kastas hit och dit, utan att den någonsin känns fragmentarisk eller något känns lösryckt. Med precision lyckas Khemiri lägga varje ord rätt så att karaktärer och händelseförlopp finns glasklart för ögonen. För mig är det här det bästa sättet att verkligen gripas av en berättelse. När författare vågar skriva, utan att skriva ut så är det som att det jag läser händer mig. Jag kan för en stund höra och känna Amors tankar.
Men Khemiri är inte bara en ordkonstnär. Han är också en viktig röst i de här frågorna. När jag såg hans inslag i vårens säsong av SVT:s litteraturprogram, Babel, där han i stort sett varje avsnitt riktade fokus, från det som skulle vara lite lättsamt prat om att jobba med skrivande, till brännande frågor om klass, rasism, fattigdom, konsumtion och tillståndet i världen, så blev jag verkligen imponerad. Hur vågade han i avsnitt efter avsnitt kritisera PR-människor, göra sig lustig över fåniga lokalreportage och hur kunde han komma undan med att prata om Palestinafrågan i inslag i ett program om litteratur? För att han kan, antar jag! Khemiri skyggar inte. Han skriver, han gör sig synlig i sociala medier och i TV och han utnyttjar verkligen den möjlighet han har att göra sig hörd. Jag tycker att Khemiri är fantastisk och beundransvärd, inte bara som en av de mest stilsäkra författare jag känner till, utan också som en författare som kan peka på viktiga frågor. Tack Khemiri, för att du har skrivit denna bok. Snälla, skriv mer!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa ett kexstort litet mästerverk om rasism och alla som, liksom jag, njuter av texter där varje ord är noga avvägt och sitter perfekt i sammanhanget.
Betyg: 5 borrmaskiner av 5.
Om Jag ringer mina bröder och Jonas Hassen Khemiri
Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som debuterade 2003 med romanen Ett öga rött. Boken väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den konstruerade svenska som används i den. För sin debutroman belönades Khemiri bl.a. med Borås tidnings debutantpris och har efter det även belönats med en lång rad andra priser, t.ex. Aniarapriset. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri och har en hemsida.
”En bil har exploderat i Stockholm. Amor irrar runt i en polisfylld, paranoid stad på jakt efter en reservdel till en borrmaskin. I framfickan har han en telefon, i bakfickan en kniv. Han ska svara när Shavi ringer, han ska sluta stalka Valeria. Framför allt ska han bete sig maximalt normalt.
Under 24 intensiva timmar befinner vi oss i Amors huvud där gränserna mellan brottsling och brottsoffer, kärlek och kemi, paranoia och verklighet, blir allt suddigare.”
Leonard är svårt sjuk i cancer och har rest till London i ett ärende som sakta rullas upp i boken. Till London kallas även hans två styvbarn och hans fru, som bjudits in till en födelsedagsmiddag, där testamentet kanske kommer att läsas upp. Till middagen är även ytterligare två gäster bjudna, men vilka är de? Ingen av Leonards närmsta kan förstå vilka dessa är och varför de är bjudna att vara med på denna födelsedag. Leonards sjukdom gör honom förvirrad och splittrad. Ibland uppträder han som Lars Gustav Sélen, ett namn han inte ens kan uttala. Vem är Lars Gustav Sélen?
Berättelsen rör sig mellan karaktärerna och växlar mellan ett nutida London och ett 60-talets London. I tillbakablickarna till 60-talet kretsar mycket av historien kring Leonards livs kärlek, Clara, som är tjeckiska och fast i kommunisternas förtryck, vilket sätter käppar i hjulet för relationen med Leonard.
Det är inte alltid glasklart hur karaktärerna hänger ihop och hur alla berättelsens lager hör samman, men det är också det som är själva grejen med boken. Det blir en liten uppvisning i metafiktion. Det är ett spännande drag och som alltid när det gäller Nesser så är det väldigt välskrivet.
Jag lyssnade på ljudboken, som är inläst av författaren själv i en mycket trevlig uppläsning. Men kanske är det här en bok som vinner lite på att faktiskt bli läst, eller åtminstone lyssnats på lite mer i ett svep än vad jag gjorde. Det är inte kort roman, utan pappersboken är drygt 500 sidor, så för mig blev det en utdragen lyssning, vilket väl gjorde att jag tappade några trådar mellan lyssningarna.
Det är en intressant och spännande bok, hur som helst. Du kan köpa boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är SvD, Kulturbloggen och Bokbrus.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Paradisoffer är Kristina Ohlssons fjärde deckare om Fredrika Bergman. Jag fick e-boken i en DN-kampanj i julas och enligt DN kan just Paradisoffer räknas som den bästa i serien och värd att hoppa rakt in i serien med. Så synd då att den faktiskt inte är särskilt bra skriven. Möjligen har det introducerats mellanslag av misstag (hoppas!) när e-boken konstruerades, men förmodligen innehåller boken verkligen en massa särskrivningar. Jag är allt annat än en språkpolis, men när jag läser en bok eller tidning är jag helt oresonlig när det gäller språkfel såvida det inte är uppenbara och enstaka slarvfel.
Amor ringer sina bröder och ber dem att gå maximalt normalt, klä sig tillräckligt anonymt, raka sig, stanna inomhus och dra för persiennerna på specialsättet så att ingen kan se in, men de kan se ut. Det gäller att inte dra några blickar till sig, för Stockholm har fått sin första självmordsbombare och nu kommer Amor och hans bröder att bli misstänkliggjorda bara genom att vara.
