Adam har precis avtjänat ett långt fängelsestraff och nu kommer han ut till en värld där han delvis inte känner igen sig och där den enda som kan tänka sig att hämta upp honom är hans mammas nya kille.
Jens Lapidus är ju även advokat och jag vet inte om det är det som är grejen, men när han skriver om sina kriminella karaktärer låter det så himla trovärdigt. Jag har naturligtvis ingen aning om han prickar rätt, men nog känns det som att Lapidus verkligen lyckas beskriva hur det kan vara att komma ut från fängelset och tycka att det känns ovant att kunna låsa dörren inifrån; att upptäcka att folk inte längre läser böcker på bussen, utan sitter med smarta telefoner som inte ens fanns när han åkte in – han har liksom halkat efter fullständigt.
Tyckte det här var en riktigt bra novell! Den påminner mig också om att jag borde läsa klart Lapidus Stockholm noir-trilogi.
Du hittar boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är Den var bra och Café de la nouvelle.
Kommentera & diskutera gärna!