Stoner - John WilliamsI John Williams roman Stoner får läsaren följa litteraturvetaren William Stoner genom livet. Han föds vid slutet av 1800-talet och växer upp i en enkel familj på den amerikanska landsbygden. Hans föräldrar uppmuntrar honom att utbilda sig. Tanken är att han ska utbilda sig till agronom, men det byts ganska snart ut mot studier i litteraturvetenskap. På det följer en forskarutbildning, en lärartjänst på universitetet och så rullar det på. Han blir kvar på samma lilla universitet hela yrkeslivet. Inte når han några toppositioner, men jobbet är en stor del av hans liv och han trivs med att undervisa. Det enda smolket i bägaren på jobbfronten är väl att han så småningom kommer att hamna i konflikt med en man som kommer att bli hans egen chef.

Livet lunkar på, även på det privata planet. Han uppvaktar och gifter sig med en kvinna med en lite tjusigare bakgrund. Det blir inget lyckligt äktenskap. De lever två närmast helt separata liv. De får dock en dotter, som William håller av, men som frun sedan vill ha för sig själv och till viss del rycker ifrån honom. Det sker inte så mycket dramatik i boken, som det kanske låter. Det rullar liksom bara på, som livet självt. Det är framgångar, motgångar, kärlek, relationstrubbel, dödsfall och födslar.

Jag är ju själv akademiker och slutför just nu min forskarutbildning. Jag kan inte påstå att jag känner igen mig i William Stoners tillvaro, men det är ju också en helt annan tid som skildras. Jag kan ändå säga att jag till viss del tycker att det är skildringen av tillvaron på institutionen som är behållningen i boken, mest för att jag inte har läst någon bok tidigare som har handlat om just det. I dagens forskarliv är det knappast vanligt att den som är intresserad av litteratur får möjligt att börja doktorera, bara sådär, och sedan till på köpet har en fast tjänst direkt efter disputationen. Verklighetens forskarliv är ju närmast en frilanstillvaro och en ständig, hysterisk jakt på forskningsmedel. Jag läser om William Stoner med en viss liten avundsjuka över att han och hans kollegor liksom bara får hålla på och forska om roliga grejer som de kommer på att de vill fördjupa sig inom. Vem skulle finansiera sådant idag?

I övrigt måste jag säga att boken var lite av en besvikelse. Den har hyllats unisont och rosats överallt det senaste året, men själv tycker jag att den är rätt tradig . Jag kan heller inte hjälpa att jag tycker att det är en förskräckligt manlig bok. Jag vet knappt vad jag menar med det. Det är bara det att jag inte känner att jag kan relatera till speciellt mycket i den. Den skildrar en mansdominerad akademikervärld där gubbar sitter och ältar saker på en institution och tar sig själva på stort allvar. Den skildrar en man (Stoner, alltså) som inte direkt spenderar mycket tid med sin fru. Jag blir nyfiken på vem hans fru egentligen är och varför, men det ges inte speciellt mycket ledtrådar, inga som inte utgår från Stoner i alla fall. Här är hon bara en självupptagen och tjatig kvinna som inte framstår som speciellt attraktiv. Varför blev hon sådan? Kanske för att hennes man inte intresserar sig för henne och inte är hemma speciellt mycket och för att hon brottas med sin egen klassresa. Eller vad vet jag? Författaren verkar inte mån om att berätta den historien. Dottern är också en förvånansvärt färglös person, trots att hon betyder väldigt mycket för sin far. För att inte tala om studenten som han vänsterprasslar med under en period. Studenten verkar mest vara ett mjukt, lent litet smycke. Jag undrar hur det kändes för henne att inleda en relation med den dubbelt så gamle gubbe som hjälpt henne med studierna, och hur det sedan kändes när relationen uppdagades och det ledde till dramatiska konsekvenser. Boken berättar ingenting om detta ur hennes perspektiv. Här är hon bara en figur som ger William Stoner lite kärlek och gos.

Jag kan inte kritisera författaren för det här. Var och en utgår väl för sig själv när hen skriver en bok och den här boken skildrar livet på universitetet och livet i allmänhet för en man som lever i en amerikansk stad vid 1900-talets första hälft. Det är bara det att jag hade förväntat mig mer av en bok som ”alla andra” tycker är ”helt fantastisk”. Jag är faktiskt uppriktigt förvånad över den hyllningskören. Knappt jag själv, som snart är doktor, kan riktigt 100% engagera mig i en berättelse om vardag och gubbtjaffs på universitetet. För den som inte rör sig i de miljöerna förstår jag inte riktigt vad som kan väcka intresse över huvud taget. Inte kan det vara många kvinnor som kan fastna för den här boken i alla fall. Det här är en bok som hårt ignorerar alla intressanta kvinnoöden, som trots allt tycks utspela sig i periferin. Istället fokuserar den helt på en man, som i grunden är rätt ointressant. Märkligt. Eller är det avsiktligt?

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD, Bokhora och Män som läser.


Kommentarer

13 svar till ”Stoner”

  1. […] ut första gången 1943, men fick sitt stora genombrott långt senare. Det finns en del sådana, Stoner t.ex. Det finns någonting vemodigt i det, att tänka sig att författarna har skrivit något som […]

  2. […] någon eller något särskilt. Jag konstaterar bara att det är så. Att plötsligt skriver alla om Stoner, om Odinsbarn, om Djupa ro, om någon annan bok som har åkt iväg i något […]

  3. […] universitetets institutioner. Det finns fler romaner som utspelar sig i universitetets korridorer, Stoner t.ex. Men till skillnad från huvudpersonen i Stoner så är inte Karolina uppblåst och tar sig […]

  4. […] Stoner av John Williams. Här finns det två läger har jag märkt: de som fullkomligt älskar den här […]

  5. Jag är ju gubbe så kanske är det därför jag gillar boken. Boken heter ju ”Stoner” och inte ”Stoners fru”, kanske därför frun inte får så mycket utrymme. 😉 Men visst jag förstår vad ni menar. Ibland blir man nyfiken på bifigurer och tycker de blir orättvist behandlade.

    Det som fick mig att falla för den här boken är framför allt språket. Den är fenomenalt bra skriven. Jag gillar också att historien inte alls framställs som någon tragedi fast den lätt skulle kunnat framställas så.

    1. Ja, jag kanske är fel läsare egentligen, för jag hade verkligen tyckt att ”Stoners fru” hade varit en intressantare bok är Stoner. 😉 Jag tycker Stoner bara är ”en vanlig gubbe” med ett vanligt liv.

      Fast jag håller med om det tragiska. Boken är en väldigt neutral redogörelse av vad som händer Stoner genom livet, trots att det helt klart sker tragiska saker runt omkring honom. Det mest tragiska tycker jag är relationen till hans fru (och fruns liv då), relationen till hans dotter (och dotterns tragiska öde) och relationen med studenten (och hennes tragiska öde).

  6. Jag lyssnade på ungefär halva boken innan jag gav upp. Det blev lite för mycket lunka på för mig och då gillar jag ändå när vardagen och det vanliga livet skidras, men Stoner, både personen och boken, var bara för trist.

    1. Åh, nu känns det som att alla tycker såhär. Förstår knappt vad jag har läst för recensioner förut! 😮

  7. Innan jag läste den här har jag bara sett den hyllas av både kvinnor och män (vissa har dock fått den som rec.ex har jag sett)… jag kan dock inte gilla boken för att den känns så oerhört trist, grå och ganska ointressant… jag blev nog som sagt mer nyfiken på hans fru och hennes historia (varför gör handlar hon som hon gör i olika delar av livet?)!

    1. varför hon* handlar som hon gör…

    2. Jag har också bara läst hyllningar, men nu har det kommit fram på både Twitter och Facebook att många tycker som jag. 😉

      Jag är också MYCKET mer nyfiken på kvinnorna i boken, särskilt Stoners fru. En skildring av hennes situation hade kunnat vara både intressant, gripande och tankeväckande. Men tyvärr… Det var ju mest gubbgnäll i den här boken istället.

      Kanske ska man tänka ett steg längre och tänka att författaren har lämnat det lite öppet till läsaren att fundera över varför hon gifter sig med Stoner, varför hon först är ointresserad av dottern, varför hon sedan vill ha dottern för sig själv, varför hon låter Stoner vara otrogen, varför hon ideligen skaffar nya projekt & vänner som hon sedan släpper. Och så vidare.. Men det är bara så TUNT, så det känns som att författaren helt enkelt inte intresserar sig tillräckligt..

      Angående rec.ex så tror jag egentligen inte att bokbloggare blir så färgade av att ha fått en bok. Däremot tror jag att många kan påverkas av andras recensioner. Hade jag inte läst så mycket hyllningar av den här boken så hade jag nog sågat den mycket mer. 😉

  8. Jag började lyssna på boken förra sommaren och tyckte det var aptråkig. Håller med om att den var gubbig. Jag slutade lyssningen efter en timme, stod inte ut! Här är mitt inlägg om den:) http://mednasanienbok.blogspot.se/2014/08/stoner-och-jag-inte-en-karlekshistoria.html#.VU8wGCHtmko

    1. Jag har läst värre böcker, men ja, den var faktiskt skapligt tråkig!
      Skönt att höra att jag inte är ensam om att tycka så. Det känns som att jag bara har prickat in de hyllande recensionerna innan, men nu kommer det fram att det finns två läger. 😉

Kommentera & diskutera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Upptäck mer från Bokblomma

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.