Visst är det något speciellt med böcker som utspelar sig i miljöer som man känner igen? Jag tycker t.ex. att John Ajvide Lindqvists Människohamn, som utspelar sig i Roslagen, där jag själv vuxit upp, är förvånansvärt läskig. När man själv har vuxit upp i en stad vid havet så blir det faktiskt ganska obehagligt att läsa en bok som handlar om läskiga saker som försvunnit i havet och som nu kommer tillbaka.
Sedan tio år tillbaka bor jag i Umeå och jag måste erkänna att jag har läst väldigt få böcker som utspelar sig den här staden. Ärligt talat kan jag inte komma på en enda just nu. Därför är jag sugen på att läsa Katarina Mazettis senaste, som utspelar sig i ett kollektiv i 70-talets Umeå. Det låter ju tveklöst inte som en skräckis heller, så den passar nog för mig, som ärligt talat är rätt mörkrädd.
”Snö kan brinna handlar om fyra unga vänner som har gruppförlovat sig och bor tillsammans i ett kollektiv i 70-talets Umeå. De växer, mognar, odlar giftfritt och spelar folkmusik tillsammans. Demonstrationer, fester och kärleksproblem avlöser varandra, livet är en revolution och ingen anar att två av dem inte har mer än några år kvar i livet.
Huvudpersonerna beskrivs med stor ömhet och med massor av humor, musiken är den genomgående röda tråden och texten dansar fram.”
Kommentera & diskutera gärna!