Det är torsdag och jag passar som vanligt på att plocka upp ett gammalt inlägg från mitt arkiv. 2006 läste jag en av mina absoluta favoritböcker, När man skjuter arbetare… av Kerstin Thorvall. Boken är första delen i en trilogi som kretsar kring Hilma och hennes dotter Signe. Det finns tydliga paralleller till Thorvall själv och hennes mamma.

Thorvall var, vad jag kan förstå, minst sagt uppmärksammad och rent av utskälld under åren då hon gav ut böckerna om Signe och, kanske särskilt, när hon några år tidigare gav ut Det mest förbjudna, som för övrigt har väldigt tydliga kopplingar till Signetrilogin. Det var förmodligen för starkt att hon skrev väldigt öppet om sex och om sin inte helt oproblematiska relation till sin mor. Läser man hennes böcker framträder en rastlös själ och en karriärkvinna som har svårt att räcka till. Böckerna om Signe ger många ledtrådar till vem Thorvall var och varför hennes relationer, till sina nära, många gånger var problematiska.

När man skjuter arbetare… är den bästa delen i trilogin, om du frågar mig. Den handlar om Hilma, som “gifter upp sig” en samhällsklass, men som inte får veta innan bröllopet att hennes blivande make lider svårt av manodepressivitet (idag kallas det kanske bipolär?). Det finns flera fruktansvärda scener i boken: våldtäkt, skräck, och också en ton genom hela berättelsen som vittnar om en mindrevärdeskänsla, som många klassresenärer säkert bär på.

Det är en otroligt fin bok. Jag har svårt att förstå att Thorvall kunde skriva den, hur hon kunnat skaffa sig en så tydlig bild av personer och händelser som ligger så nära henne själv.

När man skjuter arbetare... - Kerstin Thorvall

“Det är 30-talets Sverige och det anses som någonting stort att den enkla skogshuggardottern Hilma får gifta upp sig i klassamhället. Att hennes blivande make, läroverksadjunkten Sigfrid, bär på en sinnessjukdom underlåter svärföräldrarna att nämna, trots att sjukdomen på grund av ärftlighet gör att Sigfrid enligt lag egentligen inte får gifta sig. Det är Hilmas enkla bakgrund som gör att man inte tar så noga på detaljen om Sigfrids sjukdom. Sjukdomen blir dock en tung last för Hilma.” [Läs mer…]

Här hittar du mitt inlägg från 2006.

Publicerat av Bokblomma

Läser böcker och bloggar om dem!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.