Jag läser för att jag älskar att läsa – inte för att jag är ensam och tragisk

Jag är, liksom många andra, introvert och det är alltså ingen sjukdom, en funktionsnedsättning eller ett problem, utan det är ett sätt att vara som jag trivs bra med och som jag varken kan eller vill ändra på. Jag är inte ensam, jag är inte blyg, jag är inte socialt inkompetent, jag tycker bara att det är oerhört skönt att få vara för mig själv emellanåt. På samma sätt som extroverta behöver ha människor omkring sig för att få energi, på samma sätt behöver jag vara ensam för att ladda mina batterier. Det finns förmodligen ingen korrelation mellan att vara introvert och att tycka om att läsa böcker, men att läsa måste väl ändå ses som en introvert syssla, eller vad man ska säga? När jag är för mig själv har jag ofta böcker till sällskap i alla fall.

Fyren mellan haven

Jag har genom åren upplevt att många människor, förmodligen extroverta personer, inte alls förstår nöjet med läsning utan snarare ser det som sin plikt att rädda andra från denna obehagliga syssla. Kanske förknippar de läsning med läxor och som något man tvingades göra i skolan. Jag behöver väl i och för sig knappast påminna mina läsare om att läsning verkligen inte behöver vara något man gör för att man måste, utan tvärtom kan vara något man väljer att göra på samma sätt som att man kan välja att spela ett spel, se en tv-serie eller lyssna på musik en stund. För mig är det självklart, men jag har insett att det finns många som skulle behöva nå den här insikten och låta mig och andra läsa ifred. Alltså, naturligtvis är inte det här ett stort problem i mitt liv, men jag irriterar mig faktiskt över att folk som ser mig läsa garanterat inte tänker ”Där sitter en kvinna och läser en bok – vad avkopplande för henne!”, utan tänker ”men gud, vad tragiskt, där sitter en ensam tjej och läser! Fy vad hemskt!”. Jag hatar att bli klappad på huvudet. Jag skulle önska att läsning vore lite mer coolt, lite mer okej att välja framför andra tidsfördriv, lite mer okej att välja framför att prata hela tiden.

Kristin Lavransdotter

Priset tog ändå några amerikaner, som jag aldrig hade träffat förut, plötsligt slog sig ner vid mitt bord när jag åt lunch på universitet för ett tag sedan. Det är egentligen irrelevant att de är amerikaner, men det finns någon slags stereotypbild av extra utåtriktade amerikaner och i just det här fallet var det väl så. Jag äter sällan lunch ensam, men eftersom jag var ensam där och då, så tyckte jag att det var skönt att passa på att läsa. Jag läste till och med facklitteratur. Alla som har varit på ett universitet någon gång bör ha sett studenter läsa/plugga samtidigt som de t.ex. äter lunch. Det bör inte vara något konstigt, men de här amerikanerna såg omedelbart att de behövde rädda mig ur ensamheten och pratade därför bort hela lunchen. Och visst, även jag kan tycka att det är trevligt med småprat ;), men ärligt talat ger det mig inte speciellt mycket att prata om oväsentligheter med människor som jag troligast aldrig kommer att möta igen – någonsin. Som vuxen person i arbetlivet så har jag för övrigt inte hur mycket tid som helst att plöja ner i min läsning, utan jag är verkligen tacksam över de små luckor som faktiskt uppstår. Det var förmodligen den dagens läsning som rök där och då. Det var så konstigt. De här amerikanerna fick jättegärna dela bord med mig, men jag utstrålade inte på något sätt att jag ville mingla omkring, så varför gjorde de som de gjorde? Jo, för att läsning förknippas med t.ex. ”att inte ha NÅGONTING annat för sig att göra” och/eller ”att vara OÄNDLIGT ensam”.

Villette

Kollektivtrafik är också ett kapitel för sig. De senaste tio åren har jag nästan alltid tagit cykeln istället för bussen/tåget/whatever, men när det väl händer att jag ska åka någonstans med kollektivtrafiken kan det verkligen innebära att jag ser fram emot en lässtund. Jag vet inte vad andra gör när de pendlar/reser, men jag ser lästid framför mig. För mig är det då sällan välkommet om någon (främling) pratar sönder hela resan när jag har satt mig till rätta, gjort det bekvämt för mig och plockat upp en bok. Ändå har ungefär det här hänt massor av gånger.

Nattvakten på ett tåg

Det finns en romantiserad bild av att man ska prata och umgås med varandra precis hela tiden. Idag snackas det om skärmtid hit och dit och folk förfasas över folk som stirrar ned i sina mobiler på tunnelbanan. Att använda mobilen har ungefär samma status som att röka, sola solarium eller titta på såpoperor. Man ska helt enkelt göra något bättre och mer värdefullt av sin tid och sitt liv än att försjunka i något i sin mobil. Synd! Själv läser jag gärna e-böcker på mobilen när jag är i farten. Jag är också övertygad om att snacket gick på samma sätt för typ 30 år sedan men att det då gällde t.ex. böcker. Vissa aktiviteter är bra att ägna sig åt, andra inte. Att socialisera överallt och alltid har alltid en särskilt statusfylld plats (förutom att prata för högt eller för mycket – det har en byfånestämpel eller leder tankarna mot att personen är psykiskt sjuk, påtänd eller full). När folk vill säga något hånfullt om svenskar så kommer det gärna upp att svenskar sitter en och en på bussen istället för att socialisera, som man gör i andra, bättre länder.

Källan

Men gud vad jag inte behöver prata med random människor på en buss! Hellre stirrar jag ner i min mobil och njuter av en e-bok. Ostört.


Kommentarer

17 svar till ”Jag läser för att jag älskar att läsa – inte för att jag är ensam och tragisk”

  1. […] Nu var det länge sedan jag klickade bak i arkivet och plockade fram något gammalt inlägg! Jag har ju ägnat mig åt detta en del torsdagar den senaste tiden, throwback thursday ni vet. Idag tänkte jag att det kunde vara dags igen! För precis ett år sedan bloggade jag om att vara introvert och om att förvånansvärt många inte riktigt förstår att man kan frivilligt välja att sätta sig och läsa en stund… Det här inlägget blev ett av mina mest kommenterade inlägg förra året, så det märktes att folk kände igen sig… Och idag tänkte jag att det kunde passa att puffa upp det igen. Här kan du läsa inlägget i sin helhet! […]

  2. […] och att hon nu gör den här boksatsningen. Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om att jag tycker att läsning har för låg status. Sandra Beijer är en person som kraftigt kan ändra på det. Det finns så många intressanta och […]

  3. Håller med om vart enda ord!
    Vi sitter i kontorslandskap på jobbet vilket blir ganska socialt så på lunchen vill jag helst bara vara själv och tanka energi med en bok. Men det har jag märkt inte är helt socialt accepterat… Numer säger jag att jag ska ”springa ärenden” och går ut och äter med min bok när jag behöver ensamtid 🙂

    1. Nä, socialt accepterat är det då inte. Tur att du har hittat dina lässtunder ändå när de behövs! 🙂

  4. Känner också igen mig 🙂 Känns som att läsning inte har så hög status bland tidsfördriv. Folk liksom ”Va? VÄLJER du att läsa?”. För vissa är det otänkbart att läsa frivilligt eller för nöjes skull, kanske därför vissa vill ”rädda” en från den trista lässtunden 😉 Skönt att vi är några som förstår varandra i alla fall!

    1. Ja, jag tror absolut att många har svårt att förstå hur man kan välja att läsa frivilligt. Det är garanterat av omtanke som de pratar sönder ens lässtunder. 😉 Själv förstår jag inte riktigt vad folk som inte läser gör hela dagarna. Det vore urtråkigt att resa eller vänta utan sällskap av en bok. Tycker jag.

  5. Profilbild för Lisa Jansson
    Lisa Jansson

    Så bra skrivet. Men jag har inte tänkt på det sättet, när någon sitter och läser. Jag läser mest hemma, men har ett stort behov av ensamtid ändå. Att bara sitta och fundera ensam är väldigt skönt. Ännu bättre är en ensam långpromenad. Den kan lösa många problem.

    1. Ja, promenader är inte så dumt. Fast själv springer jag såklart helst. 😉
      Jag tycker egentligen att man sällan ser någon sitter och läsa, så jag vet inte riktigt vad jag tänker när jag ser någon göra det. Men bara det att man sällan ser någon läsa ute i offentligheten är lite knasigt när jag tänker på det..

  6. Profilbild för
    Anonym

    Är verkligen helt med på hur du menar! Jag känner mig alltid lite ”fel” när jag ursäktar mig för att gå ensam på lunch för att få lästid istället för att hänga med kollegorna ut. Och kan bli riktigt besviken när jag träffar någon ytligt bekant på tåget till jobbet som jag då känner att jag måste småprata med istället för att läsa en liten stund. Med små barn försöker jag verkligen fånga alla lässtunder jag kan få och de laddar mig med energi.

    1. Profilbild för
      Anonym

      Oj, hann inte skriva in mina uppgifter. Menade inte att vara anonym 😉
      Hälsningar/”Västmanländskan”

    2. Ja, det känns allt som oftast fel att läsa när man skulle kunna småprata istället. Det är mer accepterat att göra något med sin mobil. På ett sommarjobb jag hade en gång i tiden tyckte kollegorna nog att jag var bra knasig som läste när det uppstod dödtid (det var en industri och ibland blev det rätt långa väntetider medan någon maskin stod eller så). Däremot var det helt ok att lösa korsord eller bläddra i tidning…

  7. Det finns så mycket jag skulle kunna skriva som kommentar till det här inlägget, men jag nöjer mig med att bara säga att jag håller med. Om varenda ord.

    Och så vill jag tillägga att när jag ser en ensam människa sitta och läsa en bok så tänker jag: Vad mysigt, där sitter någon som stulit sig lite skön lästid. Och så ler jag 🙂

    1. Skönt att du tänker så! Jag misstänker alltid att andra tycker att man är lite konstigt när man läser ute i offentligheten. 😉 Men jag måste nog tänka om lite.

  8. Oj, vad jag nickade, hummade och kände för att spontanapplådera när jag läste detta inlägg! Hög igenkänningsfaktor på allt. Jag tillhör också de introvertas skara och behöver verkligen ensamtid och även om jag kan prata hur mycket som helst, behöver jag också vara tyst, stilla och ensam. Om jag inte får vara det blir jag enormt trött.

    1. Oj, tack! Roligt att det väckte sådan igenkänning. Det känns som att vi har lite av en extrovertnorm i samhället. Men vi är egentligen väldigt många som är introverta.. Jag kan bli helt slut om jag har haft en intensiv dag på t.ex. konferens eller annat. Har man behövt mingla och träffa en massa folk kan det vara oslagbart skönt att få gå hem och typ.. läsa.

  9. Så bra skrivet och jag känner igen mig 🙂

    1. Tack! Vi är nog många som är lite introverta… Det är synd att det ofta är så svårt för extroverta och introverta att förstå varandra tycker jag. Det känns som att man ofta nästan får be om ursäkt för sig själv.

Kommentera & diskutera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Upptäck mer från Bokblomma

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.