Min dotter har nyss fyllt fem år och bilderböckerna blandas numera upp med kapitelböcker och andra böcker med mer text och färre illustrationer. Vi är nu i den ljuvliga fasen då vi tillsammans kan läsa pärlor från min egen barndom, såsom Madicken-boken När Lisabet pillade in en ärta i näsan av Astrid Lindgren (och med illustrationer av Ilon Wikland). Av någon anledning har otaliga bilderböcker och tonårsböcker bränts fast i minnet, men jag har just inga minnen från de böcker jag läste däremellan. När jag läser ”När Lisabet pillade in en ärta i näsan” med dottern är det som att läsa den för första gången. Spännande, faktiskt! Särskilt spännande är att det jag läser som vuxen säkerligen är något annat än det min dotter hör, och trots att vi tar del av boken på skilda sätt tror jag faktiskt att vi båda uppskattar den.

Det här är alltså boken om systrarna Madicken och Lisabet, som bor på Junibacken i 1910-talets Sverige. När boken tar sin början har Lisabet precis petat in en ärta i näsan och mamman drabbas av sin svåra huvudvärk och skickar iväg barnen till doktorn. En viss upprymdhet uppstår, vilket man ju kan förstå, när de nu har anledning att alldeles själva gå hela långa vägen till stora torget, där läkaren har sin mottagning. Naturligtvis hinner hela dagen passera innan de når fram och längs vägen hinns det bland annat med ett rejält slagsmål.

När jag läste boken ville jag instinktivt censurera saker i stil med ”Vill du att jag ska sticka kniven i dej”, vilket kändes som ett ganska grovt uttryck i en barnbok. Sedan gjorde jag givetvis inte det. Det är liksom det här skaviga som är charmen med ”När Lisabet pillade in en ärta i näsan”. Det här är en bok där småtjejer slåss tills det blir näsblod och där de mäter sig mot varandra med allt de kan komma på: ”jag har två kaniner”, ”jag har en katt som heter Gosan”, ”jag har en ärta i näsan”. Det är inte särskilt vanligt att barn slåss i barnböcker och inte vet jag om jag tycker det är fantastiskt att inspirera till slagsmål, men någonstans gillar jag att det finns böcker där flickor faktiskt inte enbart är gulliga, lugna och snälla. Lite censur blev det ändå, får jag väl erkänna: när det sjungs visor är det en av visorna som har n-ordet i titeln och det är inget ord jag vill ta i min mun.

Jag tyckte ”När Lisabet pillade in en ärta i näsan” var en finfin bok att få läsa om med mina vuxna ögon: huvudvärken, den omständliga vägen till doktorn – man kan relatera. Vad dottern hörde: en bok som var rolig eftersom det är så knäppt att ha en ärta i näsan och lustig att tänka på hur det skulle vara om det faktiskt börjar växa där inne. Och så tyckte hon säkert att det var spännande och lite läskigt med slagsmålet. Bra bok för mig och bra bok för dottern. Alla böcker från 90-talet håller inte idag, men ”När Lisabet pillade in en ärta i näsan” gör det (fast i nyutgåvor hoppas jag att man har tagit någon annan visa än en med n-ordet).

Astrid Lindgren

Astrid Lindgren (1907–2002) var en svensk författare.