En annan grej som skulle kunna få mig att stänga en bok (romance…)

Här om dagen så skrev jag ett inlägg om att jag är tveksam till att läsa böcker som betraktas som svåra, men det finns även annat som gör mig kall när det gäller böcker. En sådan grej är romantiskt tjaffs. 😉 Jag är nämligen otroligt less på all Hollywoodskit som pumpas ut. Ett förhållande handlar liksom inte om ”kärlek vid första ögonkastet”, inte i längden i alla fall, för det är faktiskt en lång process att lära känna varandra. När det uttjatade temat ”tonårsförälskelsen dyker upp igen, 10 år senare, och allt känns såååå rätt” dyker upp så blir jag bara trött. Okej att man får bli handlöst förälskad, men man måste ju förstå att det är en förälskelse och att man aldrig kan veta i förväg om den kommer att leda till något mer. Har man inte setts på 10 år så känner man inte varandra längre. Hur kär jag än är själv, och ni ska veta att jag är lyckligt lottad på den fronten, så tycker jag liksom inte att det är gulligt när folk på film och i böcker väntar hela livet på någon (herregud, gå vidare!) eller släpper allt för att följa med någon som de inte känner (längre). Sådant där är bara irrationellt och konstigt och jag vill inte förknippa sådana galenskaper med det jag själv betraktar som kärlek. Jag tycker faktiskt att romantiska böcker är konstigare än sci-fi och jag har mycket lättare att köpa magi, häxor, drakar och monster, kanske för att sådant aldrig utger sig för att vara på riktigt, medan romantiserade irrationella handlingar passerar som något som finns, när det i själva verket är hittepå.

Så när de där tramsigt romantiska partierna kommer (och de kan dyka upp när som helst, i vilken i övrigt bra bok som helst, som t.ex. Drömhjärta, Gargoylen…), ja, då känner jag ingenting, kan inte relatera till det, kan inte beröras. Jag blir bara sur.

Gissa om jag är tveksam till den s.k. romancetrenden? Ännu har jag inte vågat mig på att läsa någon Harlequinroman eller annan uttalad ”romance”, men resten av världen har tydligen förstått något som jag inte har förstått. Romance är faktiskt den största genren i USA, faktiskt dubbelt så stort som deckare, som ju å sin sida är gigantisk här i Sverige. Nu märks det också att svenska förlag nosar efter nya intäkter. T.ex. startade Bonniers nyligen ett förlag, Fenix, inriktad mot genren. Jag vet inte alls om deras böcker har gjort succé. Ärligt talat fattar jag ingenting. I teorin är det ju sympatiskt om romantiska böcker skulle bli större än våldsamma dito, men…

Kanske är genren mycket djupare och mer nyanserad än vad jag tror? Upplys mig! Jag är extremt tveksam.

Kärlek, chokladhjärtan
Foto: Ann-Kathrin Rehse/stock.xchng

Kommentarer

14 svar till ”En annan grej som skulle kunna få mig att stänga en bok (romance…)”

  1. […] allt sådant, men när det blir för Hollywood:aktigt så känner jag inte att jag kan relatera. Jag har skrivit ett långt inlägg om mina tankar kring kärleksböcker, så jag tänker inte upprepa mig. Låt oss bara konstatera att jag har svårt för att tipsa om […]

  2. […] boken beskrivs som en ”episk kärleksroman”. Ni som känner mig kanske förstår hur opeppad jag är på just den boken. 😉 Men, jag kanske borde läsa den, just därför? Vidga […]

  3. […] på kärleksböcker. 😉 Som många av mina läsare vet så är jag hemskt kär, men råkar tyvärr hata sliskiga böcker med Hollywoodtrams. Det är inte så mycket att göra åt saken… Men ändå! 5 […]

  4. […] i år har jag skrivit om romance-”trenden”, som jag själv inte är särskilt sugen på att haka på, främst för att jag råkar avsky romantiskt trams i litteraturen. 😉 Bonnierförlagen vågade […]

  5. Jag kan verkligen hålla med dig om att när det blir för tjafsigt i Hollywwod-stil med människor som smäktande väntar hela livet, då åker skämskudden fram på direkten och jag muttrar ”skaffa dig ett LIV”. Om det inte är riktigt bra gjort det förstås, om det inte är gjort på ett sätt som gör att man faktiskt förstår att känslorna kommer tillbaka efter tio år (har parterna levt i olycklig misär -ja! I var sitt hyffsat lyckliga förhållanden-nej!), annars är det förspilld tid på mig. MEN, jag gillar romance och läser det mer än gärna, men den är betydligt mer nyanserad än vad man vid första anblicken tror. Trots att jag gillar genren så skyr jag dussinromance á la Harlequin (dock har de nappat ett par riktigt bra författare de senaste åren, så man ska väl aldrig säga aldrig) och Barbara Cartland har bara ett enda koncept som hon kör igen och igen och igen (ett ganska trist sådant också), så finns det faktiskt rolig, välskriven romance.
    Prova exempelvis Fiona Walker ( ”French Relations”), Jilly Cooper (”Riders”) eller Simona Ahrnstedt (”Överenskommelser”), de skulle kanske kunna visa en annan sida av genren och du kanske blir förvånad? 🙂

    1. Skönt att höra att romance är lite mer nyanserat än vad mina fördomar säger mig.. Tack för alla tips. 🙂 Ska verkligen testa den här genren!

  6. Är inte fullt lika avog till dig – exempelvis uppfattade vi ju Gargoylen lite olika – men romance genren tilltalar mig inte. Har läst ett par Harlequinböcker bara för att och tyckte att de var hemska! Twilight böckerna var också gräsliga tyckte jag

    1. Jag är inte så sugen på att läsa (eller se!) Twilight jag heller… :/

  7. Har utmanat dig:)

    1. Spännande! 🙂

  8. Jag förläste mig i de yngre tonåren på kiosklitteratur av typen Barbara Cartland och vill idag inte se åt något som är för sliskigt, gulligt eller tjafsigt.

    1. Jadu, ibland läser man sig verkligen mätt på en genre..!

  9. Även jag har svårt för böcker med massa romantiskt tjafs…känner att har man läst en så har man läst alla ungefär!!

    1. Det ligger nog något i det du skriver. Det verkar faktiskt svårt att variera romantik. T.ex. deckare kan man variera på så många olika sätt och även om man har läst många så kan man alltid dras med i en ny och tycka att den är spännande.

Kommentera & diskutera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Upptäck mer från Bokblomma

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.