I veckan somnade barnboksförfattaren Lennart Hellsing in. Jag tror att nästan alla som har vuxit upp i Sverige eller läst svenska böcker för sina barn har kommit i kontakt med Hellsings finurliga rim och härliga karaktärer. Hans böcker är riktiga klassiker och illustrationerna av t.ex. Stig Lindberg eller Poul Ströyer är verkligen otroligt fina.
Någon som minns dessa?
Har ni sett att Sandra Beijer har startat Sandra Beijers bokklubb, ett program där hon pratar om böcker med kompisar? Sandra Beijer driver sedan 2005 bloggen niotillfem, som är en av Sveriges största livsstilsbloggar. Bloggen är inte bara stor, Beijer har också lyckats skaffa sig en stor skara riktigt trogna läsare. Jag har svårt att se någon annan bloggare som är en sådan förebild som Sandra. Även när hon visar upp pressutskick eller presenterar samarbeten med företag så lyckas hon hålla kvar trovärdigheten och få det att kännas äkta. Ingenting i hennes blogg känns speciellt köpt eller billigt, som det ofta gör hos andra stora bloggare, som försöker balansera hopplösa maskerade reklaminlägg med lagom privata och lagom intetsägande personliga inlägg. Jag gillar verkligen Beijers blogg! Och jag är jätteglad över att hon skriver om böcker emellanåt och att hon nu gör den här boksatsningen. Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om att jag tycker att läsning har för låg status. Sandra Beijer är en person som kraftigt kan ändra på det. Det finns så många intressanta och viktiga läsfrämjande insatser i skolan, på bibliotek, inom idrottsklubbar och säkert på andra ställen, men sådana här förebilder behövs också. Jag gillar massor! I första avsnittet pratar Beijer och Nina Åkestam om min favorit Den allvarsamma leken.
Beijer är för övrigt själv författare, för er som kanske har missat detta. Hon var aktuell förra året med ungdomsromanen Det handlar om dig, som fick fin kritik. Nu skriver hon sedan en tid på en andra roman. Det är uppenbart att många dörrar har öppnat sig för Beijer tack vare bloggen och kändisskapet, men på riktigt så är hon inte bara en kändis som får ge ut en bok, utan hon känns verkligen som en person som är genuint intresserad av böcker och skrivande. Jag har, märkligt nog, inte läst Det handlar om dig ännu, men jag måste ändå säga att det ska bli spännande att få följa Beijers författarskap framöver. Jag väntar i alla fall nyfiket på bok nummer två.
Mina föräldrar är de gulligaste. Trots att jag är vuxen och allt möjligt så blir jag fortfarande bortskämd med namnsdagspresent såhär års. Jag har i flera år fått nobelpristagarböcker. I år kom den här guldiga, underbara av årets pristagare, Svetlana Aleksijevitj.
Och lättar man lite på omslaget så är den fortfarande lika fin:
Det hade jag eventuellt inte förstått om inte någon (Bokhora?) hade visat upp det på Insta.
Just nu måste jag läsa följande böcker p.g.a. återlämningsdatum på biblioteket + bokcirkel + påbörjat för tusen år sedan:
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
Krigsdagböcker
Nattvakten
Kristin Lavransdotter
Wicked
Men sedan är det fasen dags att kasta sig över det här reportaget om Tjernobyl.
Jag missade livesändningen från Augustgalan igår. 🙁 Det kändes såklart supertråkigt att missa detta, särskilt eftersom min favoritförfattare Jonas Hassen Khemiri var en av årets nominerade i kategorin Årets skönlitteratur. Men! Det är inte mycket att göra något åt. När jag sent omsider kom hem igår hade min sambo pyntat vår julgran.
Han trodde nog att jag inte visste vem som tilldelats årets pris och ville på detta sätt meddela det roliga. Jag hade dock kollat upp vinnarna i telefonen så fort jag kunde. Hehe. Så överraskningen uteblev lite, på ett sätt, men jag blev ändå glad över pyntet. För jag blev så GLAD, GLAD, GLAD, GLAD, GLAD över att Jonas Hassen Khemiri tilldelats pris i kategorin Årets skönlitteratur för hans roman Allt jag inte minns. Jag tänker inte skriva något smart om den här boken, men läs gärna mitt tidigare inlägg om Allt jag inte minns – årets helt klart bästa bok och en av de bästa böcker jag läst. Någonsin. Khemiri är SÅ värd Augustpriset.
För ordningens skull kan jag ju säga att Karin Bojs med boken Min europeiska familj fick pris i fackbokklassen och Jessica Schiefauer belönades i kategorin barn- och ungdom för När hundarna kommer. Jag har tyvärr inte läst någon av dessa böcker, men jag kan säga att Schiefauer har funnits högt upp på min ”att läsa”-lista sedan hon belönades förra gången (Pojkarna, 2011). Jag har Pojkarna i min läsplatta faktiskt. När hundarna kommer har hyllats i ca alla bokbloggar jag följer. Det verkar vara en riktig bladvändare. Boijs läser jag i DN, där hon tidigare var redaktör i vetenskapsredaktionen och där hon fortfarande brukar ha en liten kolumn på söndagarna. Hon är insatt, engagerad och brinner för att upplysa. Jag tror verkligen att hennes bok om människans, och hennes egen, historia är mycket läsvärd.
Jag kan förresten tipsa om att man kan kolla på Augustgalan i efterhand. Det finns också en och annan intervju med Khemiri och de andra pristagarna att hitta på nätet och här och där. Till exempel blev han och Schiefauer intervjuade i P1 morgon i morse och där avslöjar Khemiri att han ser priset som en chans att låta Allt jag inte minns få leva sitt eget liv ett tag, så att han kan få ro att skriva något nytt. Jag hoppas på en ny roman! Och att den kommer ut SNART. 🙂
Feel good är en skön genre. Jag läser gärna böcker av det lite tyngre slaget och böcker som har ett visst tuggmotstånd, om man säger så, men för att kunna uppskatta den typen av litteratur så måste man också blanda upp med böcker som är lite mer bläddervänliga, så att säga; böcker som man kan ta upp och bara läsa, läsa, läsa. Feel good-böcker brukar funka väldigt bra i de lägena. Idag tänkte jag lista fem av mina feel good-favoriter.
En av mina favoritförfattare i den här genren är helt klart Martina Haag, som för övrigt verkar vara en sådan himla varm och fin person. Hon svarar typ på alla tweets hon får, bara en sådan sak (eller också gör hon inte det, men jag har i alla fall fått den känslan). Hon verkar så bjussig och snäll. Hennes böcker är lättlästa och roliga på ett sådant sätt som, åtminstone hos mig, har den effekten att jag har svårt att hålla tillbaka skrattet. Jag kan fortfarande, många år senare, le åt knäppa scener ur t.ex. Underbar och älskad av alla, som nog är min favorit bland hennes böcker (av de jag har läst hittills). Boken kretsar kring Isabella, som inte har haft en spikrak karriär sedan Calle Flygare teaterskola. Plötsligt vänder det! Hon får en riktig roll på Dramaten. Enda kruxet: hon har ljugit om att hon kan avancerad akrobatik och nu förväntas hon göra cirkuskonster på scenen.
Fredrik Backman är kanske att betrakta som Sveriges feel good-kung, eller vad man ska säga. Hans bestseller En man som heter Ove blev en braksuccé (och nu ser åtminstone jag fram emot att få se filmatiseringen, som har premiär på juldagen). Jag tycker om boken om den gubbige Ove och hans sorg, som han går omkring och bär på, men min favorit är nog egentligen en av Backmans senare böcker: Min mormor hälsar och säger förlåt, som handlar om en tjej som förlorar sin mormor och då får ett hemligt brev i sin hand och hamnar på lite av en skattjakt. På vägen lär hon känna, och får skaka om livet på, invånarna i hyreshuset. En väldigt varm, fin och rolig berättelse!
Många feel good-böcker skulle också kunna sorteras in i genren ”romance”. Personligen har jag svårt för sliskig Hollywoodromantik. En romantisk bok som jag trots allt gillar är Projekt Rosie, och uppföljaren Rosieeffekten, av Graeme Simsion. Det som får de här böckerna att sticka ut från mängden är att huvudpersonen, Don, ”inte är precis genomsnittlig”. Utan att hänga ut honom med en diagnos så blir det ändå snabbt uppenbart för läsaren att Don har en del autistiska drag. Och nu bestämmer han sig för att skaffa en fru. Vägen går genom ett långt formulär med frågor som han tänker sig ska vara till god hjälp för att sålla bland kvinnor och hitta en bra fru-kandidat. Det blir inte som han hade tänkt sig.
Några feel good-böcker som jag tycker har fått för lite uppmärksamhet är Mikael Bergstrands böcker om Göran och hans resor till Indien. Den första boken i serien heter Delhis vackraste händer. När boken tar sin början har Göran fastnat lite här i livet, eller hur man ska uttrycka det. Han ägnar till exempel sin arbetstid åt att surfa på fotbollssidor och till slut får han sparken. När han kommer iväg på en resa till Indien lär han känna indiern Yogi och han utvecklas också som person och omvärderar vad som är viktigt här i livet. Böckerna om Göran är roliga och handlar mycket om vänskap, vilket är ett förvånansvärt bortglömt ämne inom litteraturen.
Som femte bok tar jag en närmast helt bortglömd och, för de flesta, okänd bok, men som jag faktiskt tycker förtjänar mer uppmärksamhet. Ian Sansom har skrivit ett antal böcker om bibliotekarien Israel Armstrong, som börjar köra bokbussen ute på den engelska landsbygden. En del av böckerna i serien finns översatta till svenska och den första heter Fallet med de försvunna böckerna. Jag tycker att böckerna om Israel Armstrong är sjukt roliga och vad som är extra kul är att de är fulla av referenser till böcker, bibliotek och boknördar på olika sätt. Jag fattar inte varför de här böckerna uppenbarligen har sålt så dåligt.
Förra helgen dominerades nyheterna naturligtvis av terror och mörker, men jag läste också en artikel om att Astrid Lindgrens hem nu är öppnat för allmänheten. Fyran på Dalagatan 46 i Stockholm var Lindgrens hem under 60 års tid. Jag fascineras över att lägenheten ligger på bottenvåningen. För mig känns det otryggt och jobbigt att behöva bo så nära marken och jag föreställer mig att det är extra oskönt när man är så känd som Astrid Lindgren var (och är). Hur många har inte genom åren tittat in, snokat, knackat på..? Ja, jag vet inte. Det var säkert inget större problem eftersom hon trots allt bodde kvar i så många år. Själv skulle jag extremt ogärna bo på markplan i alla fall och då är jag allt annat än en kändis. Hehe.
Efter Astrid Lindgrens död har lägenheten använts lite sporadiskt av hennes släktingar och det är alltså först nu, när Astrid Lindgren skulle ha fyllt 108 år (förra fredagen), som man har bestämt sig för att öppna upp hemmet för besökare. Det ska bara gå att besöka författarhemmet om man har förbokat biljetter och de har till att börja med endast 3 visningar den första lördagen varje månad och en visning den första måndagen varje månad. Det ska vara 15 års-gräns, så det är inte tänkt att barn ska hoppa omkring i sängen där Astrid Lindgrens dotter låg sjuk när Lindgren uppfann på Pippi Långstrump… Tack för det! Eller ja, man kan ju som förälder vilja besöka ett sådant här ställe och råka ha en bebis med sig, t.ex., men det känns bra att det är inte tänkt att författarhemmet ska vara en lekplats.
Jag gissar att det kommer att vara mycket svårt att få en plats på en rundtur, åtminstone de kommande månaderna, innan nyheten har lagt sig. På www.astridlindgrenshem.se finns i alla fall information om hemmet och hur man bokar ett besök. Svårbokat eller inte – vi som hur som helst bor långt från huvudstaden får kanske hålla till godo med bilder så länge. Det fanns rätt många bilder i förra fredagens DN och det finns ännu fler på nätet.
Jag undrar hur det känns att vara där inne, att få se hennes hem precis som det var, att få se hennes skrivbord, där hon arbetade. Det känns intimt på ett sätt. Det finns tillfällen när det känns som att man får kontakt med historien och de som levt förut. Jag fick lite en sådan känsla i somras när jag besökte Sjöhistoriska och museibåten Finngrundet, som alltså är ett fyrskepp som man får gå ombord på och där man kan gå in i hytterna och se precis hur det var. Det är väl ingen märkvärdig grej, egentligen. De flesta tycker nog att Finngrundet är kul i 5 minuter, men för mig, som har haft släktingar som har jobbat på fyrskepp så var det som att få en liten fläkt från det förflutna. Som om mina släktingar, varav de flesta jag aldrig har träffat, fanns där någonstans, trots allt. Jag älskar sådana upplever. Jag hoppas att jag får möjlighet att besöka författarhemmet en dag och att få en liten känsla av att vara i närheten av Astrid Lindgren och platsen där hennes böcker kom till.
Min närmsta Astrid Lindgren-upplevelse lär annars bli läsningen av hennes Krigsdagböcker, som ligger och väntar här hemma.
Throwback thursday. För närmare tre år sedan var jag på ”mitt” bibliotek och möttes av en ovanligt tjusig julgran.
En sådan skulle man ha! Nu är det ju faktiskt snart advent. Jag älskar julen med ungefär allt som hör till, men en egen julgran av böcker har jag aldrig fått ihop, i och för sig.
Jag måste börja med att säga att jag inte är omedveten om vad som händer och sker i världen. Även jag har i bestörtning hört om vad som händer i Paris och på andra håll i världen. Min blogg håller sig strikt kring temat böcker, men inte ens jag kan hålla det så smalt i dessa tider. Jag har inte något klokt att säga, mer än att jag förstås känner med alla som flyr, alla som lever under förtryck, alla som tvingas utstå tortyr och alla som försöker överleva i saknaden efter förlorade älskade. Var och en bör fundera en liten stund över vad de kan göra för att göra skillnad i en mörk värld, där ondska breder ut sig.
Och ta hand om varandra. <3
Med det sagt tänker jag faktiskt återgå till det mer ytliga i den här världen, som böcker, t.ex. Dagens inlägg hade jag tänkt ägna åt svåra böcker: böcker, som jag har haft svårt att läsa ut, av olika orsaker. Förmodligen säger dessa böcker mer om mig än om något annat, men så kan det såklart vara.
1. Hoppa hage av Julio Cortázar är en av cirka två böcker som jag faktiskt inte har läst ut. Jag har en närmast tvångsmässig idé om att läsa ut allt jag påbörjar, men den här gången gick det bara inte. Boken är över 600 sidor lång, bara en sådan sak, och är indelad i kapitel som kan läsas i en valfri ordning. Boken beskrivs som ett ”romanteknisk experiment”. Där någonstans har jag förlorats som läsare. Den här boken är alldeles för svår för mig.
2. Den stulna romanen av Nawal El Saadawi läste vi i bokcirkeln för några år sedan. En av oss tyckte att det var bland det mäktigaste och bästa hon hade läst. De flesta läste inte ut den. Själv läste jag ut den och fattade absolut ingenting. Nu kan jag inte ens redogöra för vad den handlar om. Den är så krångligt skriven och övertyngd av omständlig symbolik att jag inte nådde fram. Jag önskar att jag hade älskat detta feministiska verk från Egypten, men den flög flera meter över huvudet på mig.
3. Herta Müllers Hjärtdjur känns helt klart som ett intressant verk. Müller skriver om livet i en diktatur och om yttrandefrihet. Viktiga ämnen! Hjärtdjur kretsar kring människor som tillhör den tyska minoriteten i ett kommunistiskt och totalitärt Rumänien. Den ska vara skriven ”till minne av mina rumänska vänner som mördades under Ceausescus styre.”. Men. För mig försvinner allt det intressanta i ett omständligt språk, svåra liknelser och symboler. Det är en oerhört svår bok att dechiffrera, tycker jag. Precis som Den stulna romanen lämnade den mig utan att ge mig något. Det tycker jag är fruktansvärt. Varför tillgängliggör inte författare sina viktiga historier? Vem ska läsa det här? Borde inte alla göra det?
4. En annan nobelpristagare som är ”lite svår” är Mo Yan. Jag läste Ximen Nao och hans sju liv för ett antal år sedan. Jag tyckte faktiskt om boken, trots allt, men då läste jag den som en idiot läser en bok och tyckte att det var en fascinerande historia om en man som återföds som ett antal olika djur. Symboliken och tanken med romanen? Ingen aning. Boken är för svår. Jag orkar inte ens försöka.
5. Sara Lidman är en västerbottensförfattare och som västerbottning vill man såklart läsa och älska denna dams författarskap. Med höga förväntningar tog jag mig därför an den tunna lilla boken Din tjänare hör. Och jag tog mig knappt igenom. Månad efter månad stretade jag på. En och annan scen är fin och intressant, men som helhet kunde jag inte ta till mig av berättelsen. Det är någonting i det omständliga berättandet och det dialektala som bygger upp en tjock mur framför läsaren. Den här boken är så svår! Obegriplig. Jag fattar ingenting.
Ni kan skratta åt mig och mina försök att läsa seriös litteratur, men jag måste verkligen upprepa det jag skrev om Herta Müller här ovan. Varför ska viktig litteratur vara svår? Jag förstår experiment i stil med Cortásars mästerverk, men böcker som i huvudsak är till för att väcka debatt, väcka känslor, informera om förtryck och svåra ämnen..? Författare som Müller och El Saadawi borde vara mer måna om att få läsaren med sig. Jag fattar inte poängen med att enbart skriva till en privilegierad, akademisk elit som har resurser och bakgrundskunskaper för att förstå verket och sätta det i rätt sammanhang. Även vi dumhuvuden kanske behöver de här berättelserna. Kanske behöver vi dem mer än det fåtal som är litteraturvetare.
För den sakens skull behöver inte böcker vara banala eller skrivna med ett förenklat språk. Jag tycker att det finns en uppsjö av böcker och berättelser som är både intressanta, viktiga och skrivna med finess och experimentlusta. Jonas Hassen Khemiri är ett exempel på en författare som skriver med en väldigt egen stil utan att krångla till det och slarva bort det viktiga budskapet. Det finns fler exempel, såklart, men exempelvis Müller, Mo Yan eller El Saadawi hör i mitt tycke inte till dem…
Jag såg att Jan Lööf fyller 75 år i år. Lööf har ju skrivit och/eller illustrerat barnböcker som t.ex. Sagan om det röda äpplet, Skrot-Nisse, Födelsedagspresenten m.fl. Snacka om nostalgi när man se de här framsidorna!
I år firas för övrigt Lööf bland annat med boken Jan Lööf: 75 år av dumheter. Där berättar Lööf om sitt liv, sitt arbete, sina inspirationskällor m.m. Den innehåller också en massa material som inte publicerats tidigare: teckningar, affischer, collage, målningar och fotografier. Kul bok! Den skulle jag gärna bläddra i.
