Throwback thursday! För åtta år sedan läste jag Montecore av Jonas Hassen Khemiri och idag tänkte jag att det kunde passa att plocka fram den här fantastiska boken igen. Khemiri har ju fått stor uppmärksamhet, minst sagt, i år när han har belönats med Augustpriset och allt. Det är förmodligen många som har läst hans senaste roman, Allt jag inte minns, men en del har kanske inte kommit i kontakt med hans tidigare romaner. Då är det ett hett tips att upptäcka dem.
Khemiri är en fantastisk författare och två anledningar till att jag tycker detta är 1) han skriver kunnigt, intressant och insiktsfullt om viktiga ämnen, t.ex. rasism, 2) han är tekniskt fulländad när det gäller att komponera ihop en berättelse och att använda språket som en viktig motor för att driva berättelsen framåt. I Allt jag inte minns består hela berättelsen av minnesfragment. I Montecore har han ett annat grepp: boken består av en brevväxling.
Kan verkligen rekommendera Montecore! Om du har missat den.
”Bokens huvudperson heter Jonas Hassen Khemiri och har precis gett ut sin debutroman, som han anser har blivit missförstådd, när han får ett mejl från en barndomskamrat till hans sedan länge försvunna far. Barndomskamraten heter Kadir och han har fått en idé om att tillsammans med Jonas ge ut en roman om den fantastiska fadern, Abbas kallad. I Kadirs ögon är Abbas en fantastisk man, men Jonas sanning är en annan och innehåller svek och känslor av att inte räcka till och att ha valt fel liv att leva. [Läs mer…]”
Nu får jag nog rappa på lite med läsningen av Ransom Riggs ungdomsbok Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. På söndag är det nämligen dags att bokcirkla den! Jag gillar den hittills. Det är en både rolig, spännande och inte speciellt läskig skräckis och det är en läsning som passar mig väldigt bra just nu. Jag återkommer med lite mer tankar om Miss Peregrines hem för besynnerliga barn när den är utläst.
En av anledningarna till att jag inte har läst ut den ännu är att det tog lite tid för mig att låna den på biblioteket. Jag gick nämligen in på mitt biblioteks hemsida och sökte efter den så fort det blivit bestämt att vi skulle läsa den här boken. Till min förvåning fanns den bara i ett exemplar i hela kommunen! Jag blev helt paff, men ställde mig såklart i kö eftersom det här exemplaret till på köpet inte fanns inne. Sedan gick dagarna och dagarna blev till en vecka och tiden bara gick och till slut blev jag misstänksam och gick in och kollade efter boken igen. Då insåg jag att jag hade köat en hel klassuppsättning av den här boken. När man klickar fram Miss Peregrines hem för besynnerliga barn hos biblioteket är det en klassuppsättning av boken som kommer upp som default. Bara om man är observant, läser noga och klickar fram en äldre utgåva av boken så kommer man till en sida där man kan se den vanliga boken, så att säga. Boken visade sig finnas på ungefär alla bibliotek i kommunen och den fanns inne i flera exemplar hos ”mitt” bibliotek, dessutom. Det var alltså bara att gå dit och plocka upp den och det hade jag kunnat göra redan för flera veckor sedan om bibliotekets hemsida hade varit mer lättnavigerad och smartare uppbyggd…
Nåja. Mycket kan man säga om biblioteket, men deras hemsida är inte den bästa. Men, men. Man kan väl inte få allt, antar jag.
I veckan somnade barnboksförfattaren Lennart Hellsing in. Jag tror att nästan alla som har vuxit upp i Sverige eller läst svenska böcker för sina barn har kommit i kontakt med Hellsings finurliga rim och härliga karaktärer. Hans böcker är riktiga klassiker och illustrationerna av t.ex. Stig Lindberg eller Poul Ströyer är verkligen otroligt fina.
Har ni sett att Sandra Beijer har startat Sandra Beijers bokklubb, ett program där hon pratar om böcker med kompisar? Sandra Beijer driver sedan 2005 bloggen niotillfem, som är en av Sveriges största livsstilsbloggar. Bloggen är inte bara stor, Beijer har också lyckats skaffa sig en stor skara riktigt trogna läsare. Jag har svårt att se någon annan bloggare som är en sådan förebild som Sandra. Även när hon visar upp pressutskick eller presenterar samarbeten med företag så lyckas hon hålla kvar trovärdigheten och få det att kännas äkta. Ingenting i hennes blogg känns speciellt köpt eller billigt, som det ofta gör hos andra stora bloggare, som försöker balansera hopplösa maskerade reklaminlägg med lagom privata och lagom intetsägande personliga inlägg. Jag gillar verkligen Beijers blogg! Och jag är jätteglad över att hon skriver om böcker emellanåt och att hon nu gör den här boksatsningen. Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om att jag tycker att läsning har för låg status. Sandra Beijer är en person som kraftigt kan ändra på det. Det finns så många intressanta och viktiga läsfrämjande insatser i skolan, på bibliotek, inom idrottsklubbar och säkert på andra ställen, men sådana här förebilder behövs också. Jag gillar massor! I första avsnittet pratar Beijer och Nina Åkestam om min favorit Den allvarsamma leken.
Beijer är för övrigt själv författare, för er som kanske har missat detta. Hon var aktuell förra året med ungdomsromanen Det handlar om dig, som fick fin kritik. Nu skriver hon sedan en tid på en andra roman. Det är uppenbart att många dörrar har öppnat sig för Beijer tack vare bloggen och kändisskapet, men på riktigt så är hon inte bara en kändis som får ge ut en bok, utan hon känns verkligen som en person som är genuint intresserad av böcker och skrivande. Jag har, märkligt nog, inte läst Det handlar om dig ännu, men jag måste ändå säga att det ska bli spännande att få följa Beijers författarskap framöver. Jag väntar i alla fall nyfiket på bok nummer två.
Mina föräldrar är de gulligaste. Trots att jag är vuxen och allt möjligt så blir jag fortfarande bortskämd med namnsdagspresent såhär års. Jag har i flera år fått nobelpristagarböcker. I år kom den här guldiga, underbara av årets pristagare, Svetlana Aleksijevitj.
Och lättar man lite på omslaget så är den fortfarande lika fin:
Det hade jag eventuellt inte förstått om inte någon (Bokhora?) hade visat upp det på Insta.
Just nu måste jag läsa följande böcker p.g.a. återlämningsdatum på biblioteket + bokcirkel + påbörjat för tusen år sedan:
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
Krigsdagböcker
Nattvakten
Kristin Lavransdotter
Wicked
Men sedan är det fasen dags att kasta sig över det här reportaget om Tjernobyl.
Jag missade livesändningen från Augustgalan igår. 🙁 Det kändes såklart supertråkigt att missa detta, särskilt eftersom min favoritförfattare Jonas Hassen Khemiri var en av årets nominerade i kategorin Årets skönlitteratur. Men! Det är inte mycket att göra något åt. När jag sent omsider kom hem igår hade min sambo pyntat vår julgran.
Han trodde nog att jag inte visste vem som tilldelats årets pris och ville på detta sätt meddela det roliga. Jag hade dock kollat upp vinnarna i telefonen så fort jag kunde. Hehe. Så överraskningen uteblev lite, på ett sätt, men jag blev ändå glad över pyntet. För jag blev så GLAD, GLAD, GLAD, GLAD, GLAD över att Jonas Hassen Khemiri tilldelats pris i kategorin Årets skönlitteratur för hans roman Allt jag inte minns. Jag tänker inte skriva något smart om den här boken, men läs gärna mitt tidigare inlägg om Allt jag inte minns – årets helt klart bästa bok och en av de bästa böcker jag läst. Någonsin. Khemiri är SÅ värd Augustpriset.
För ordningens skull kan jag ju säga att Karin Bojs med boken Min europeiska familj fick pris i fackbokklassen och Jessica Schiefauer belönades i kategorin barn- och ungdom för När hundarna kommer. Jag har tyvärr inte läst någon av dessa böcker, men jag kan säga att Schiefauer har funnits högt upp på min ”att läsa”-lista sedan hon belönades förra gången (Pojkarna, 2011). Jag har Pojkarna i min läsplatta faktiskt. När hundarna kommer har hyllats i ca alla bokbloggar jag följer. Det verkar vara en riktig bladvändare. Boijs läser jag i DN, där hon tidigare var redaktör i vetenskapsredaktionen och där hon fortfarande brukar ha en liten kolumn på söndagarna. Hon är insatt, engagerad och brinner för att upplysa. Jag tror verkligen att hennes bok om människans, och hennes egen, historia är mycket läsvärd.
Jag kan förresten tipsa om att man kan kolla på Augustgalan i efterhand. Det finns också en och annan intervju med Khemiri och de andra pristagarna att hitta på nätet och här och där. Till exempel blev han och Schiefauer intervjuade i P1 morgon i morse och där avslöjar Khemiri att han ser priset som en chans att låta Allt jag inte minns få leva sitt eget liv ett tag, så att han kan få ro att skriva något nytt. Jag hoppas på en ny roman! Och att den kommer ut SNART. 🙂
Feel good är en skön genre. Jag läser gärna böcker av det lite tyngre slaget och böcker som har ett visst tuggmotstånd, om man säger så, men för att kunna uppskatta den typen av litteratur så måste man också blanda upp med böcker som är lite mer bläddervänliga, så att säga; böcker som man kan ta upp och bara läsa, läsa, läsa. Feel good-böcker brukar funka väldigt bra i de lägena. Idag tänkte jag lista fem av mina feel good-favoriter.
En av mina favoritförfattare i den här genren är helt klart Martina Haag, som för övrigt verkar vara en sådan himla varm och fin person. Hon svarar typ på alla tweets hon får, bara en sådan sak (eller också gör hon inte det, men jag har i alla fall fått den känslan). Hon verkar så bjussig och snäll. Hennes böcker är lättlästa och roliga på ett sådant sätt som, åtminstone hos mig, har den effekten att jag har svårt att hålla tillbaka skrattet. Jag kan fortfarande, många år senare, le åt knäppa scener ur t.ex. Underbar och älskad av alla, som nog är min favorit bland hennes böcker (av de jag har läst hittills). Boken kretsar kring Isabella, som inte har haft en spikrak karriär sedan Calle Flygare teaterskola. Plötsligt vänder det! Hon får en riktig roll på Dramaten. Enda kruxet: hon har ljugit om att hon kan avancerad akrobatik och nu förväntas hon göra cirkuskonster på scenen.
Fredrik Backman är kanske att betrakta som Sveriges feel good-kung, eller vad man ska säga. Hans bestseller En man som heter Ove blev en braksuccé (och nu ser åtminstone jag fram emot att få se filmatiseringen, som har premiär på juldagen). Jag tycker om boken om den gubbige Ove och hans sorg, som han går omkring och bär på, men min favorit är nog egentligen en av Backmans senare böcker: Min mormor hälsar och säger förlåt, som handlar om en tjej som förlorar sin mormor och då får ett hemligt brev i sin hand och hamnar på lite av en skattjakt. På vägen lär hon känna, och får skaka om livet på, invånarna i hyreshuset. En väldigt varm, fin och rolig berättelse!
Många feel good-böcker skulle också kunna sorteras in i genren ”romance”. Personligen har jag svårt för sliskig Hollywoodromantik. En romantisk bok som jag trots allt gillar är Projekt Rosie, och uppföljaren Rosieeffekten, av Graeme Simsion. Det som får de här böckerna att sticka ut från mängden är att huvudpersonen, Don, ”inte är precis genomsnittlig”. Utan att hänga ut honom med en diagnos så blir det ändå snabbt uppenbart för läsaren att Don har en del autistiska drag. Och nu bestämmer han sig för att skaffa en fru. Vägen går genom ett långt formulär med frågor som han tänker sig ska vara till god hjälp för att sålla bland kvinnor och hitta en bra fru-kandidat. Det blir inte som han hade tänkt sig.
Några feel good-böcker som jag tycker har fått för lite uppmärksamhet är Mikael Bergstrandsböcker om Göran och hans resor till Indien. Den första boken i serien heter Delhis vackraste händer. När boken tar sin början har Göran fastnat lite här i livet, eller hur man ska uttrycka det. Han ägnar till exempel sin arbetstid åt att surfa på fotbollssidor och till slut får han sparken. När han kommer iväg på en resa till Indien lär han känna indiern Yogi och han utvecklas också som person och omvärderar vad som är viktigt här i livet. Böckerna om Göran är roliga och handlar mycket om vänskap, vilket är ett förvånansvärt bortglömt ämne inom litteraturen.
Som femte bok tar jag en närmast helt bortglömd och, för de flesta, okänd bok, men som jag faktiskt tycker förtjänar mer uppmärksamhet. Ian Sansom har skrivit ett antal böcker om bibliotekarien Israel Armstrong, som börjar köra bokbussen ute på den engelska landsbygden. En del av böckerna i serien finns översatta till svenska och den första heter Fallet med de försvunna böckerna. Jag tycker att böckerna om Israel Armstrong är sjukt roliga och vad som är extra kul är att de är fulla av referenser till böcker, bibliotek och boknördar på olika sätt. Jag fattar inte varför de här böckerna uppenbarligen har sålt så dåligt.
Förra helgen dominerades nyheterna naturligtvis av terror och mörker, men jag läste också en artikel om att Astrid Lindgrens hem nu är öppnat för allmänheten. Fyran på Dalagatan 46 i Stockholm var Lindgrens hem under 60 års tid. Jag fascineras över att lägenheten ligger på bottenvåningen. För mig känns det otryggt och jobbigt att behöva bo så nära marken och jag föreställer mig att det är extra oskönt när man är så känd som Astrid Lindgren var (och är). Hur många har inte genom åren tittat in, snokat, knackat på..? Ja, jag vet inte. Det var säkert inget större problem eftersom hon trots allt bodde kvar i så många år. Själv skulle jag extremt ogärna bo på markplan i alla fall och då är jag allt annat än en kändis. Hehe.
Efter Astrid Lindgrens död har lägenheten använts lite sporadiskt av hennes släktingar och det är alltså först nu, när Astrid Lindgren skulle ha fyllt 108 år (förra fredagen), som man har bestämt sig för att öppna upp hemmet för besökare. Det ska bara gå att besöka författarhemmet om man har förbokat biljetter och de har till att börja med endast 3 visningar den första lördagen varje månad och en visning den första måndagen varje månad. Det ska vara 15 års-gräns, så det är inte tänkt att barn ska hoppa omkring i sängen där Astrid Lindgrens dotter låg sjuk när Lindgren uppfann på Pippi Långstrump… Tack för det! Eller ja, man kan ju som förälder vilja besöka ett sådant här ställe och råka ha en bebis med sig, t.ex., men det känns bra att det är inte tänkt att författarhemmet ska vara en lekplats.
Jag gissar att det kommer att vara mycket svårt att få en plats på en rundtur, åtminstone de kommande månaderna, innan nyheten har lagt sig. På www.astridlindgrenshem.se finns i alla fall information om hemmet och hur man bokar ett besök. Svårbokat eller inte – vi som hur som helst bor långt från huvudstaden får kanske hålla till godo med bilder så länge. Det fanns rätt många bilder i förra fredagens DN och det finns ännu fler på nätet.
Jag undrar hur det känns att vara där inne, att få se hennes hem precis som det var, att få se hennes skrivbord, där hon arbetade. Det känns intimt på ett sätt. Det finns tillfällen när det känns som att man får kontakt med historien och de som levt förut. Jag fick lite en sådan känsla i somras när jag besökte Sjöhistoriska och museibåten Finngrundet, som alltså är ett fyrskepp som man får gå ombord på och där man kan gå in i hytterna och se precis hur det var. Det är väl ingen märkvärdig grej, egentligen. De flesta tycker nog att Finngrundet är kul i 5 minuter, men för mig, som har haft släktingar som har jobbat på fyrskepp så var det som att få en liten fläkt från det förflutna. Som om mina släktingar, varav de flesta jag aldrig har träffat, fanns där någonstans, trots allt. Jag älskar sådana upplever. Jag hoppas att jag får möjlighet att besöka författarhemmet en dag och att få en liten känsla av att vara i närheten av Astrid Lindgren och platsen där hennes böcker kom till.
Min närmsta Astrid Lindgren-upplevelse lär annars bli läsningen av hennes Krigsdagböcker, som ligger och väntar här hemma.
En sådan skulle man ha! Nu är det ju faktiskt snart advent. Jag älskar julen med ungefär allt som hör till, men en egen julgran av böcker har jag aldrig fått ihop, i och för sig.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.