Ni har kanske sett att Susan Abulhawa, som gjort sig känd genom sin bestseller Morgon i Jenin, nu är aktuell med en ny bok på svenska: Det blå mellan himmel och hav. Abulhawa har pratat om sin bok i både Lundströms bokradio och Babel och säkert har hon även intervjuats i en uppsjö av tidningar också, men det har jag inte så stor koll på. Kul i alla fall att hon får så mycket uppmärksamhet! Morgon i Jenin var verkligen en tankeväckande och fin bok om hur tillvaron kan se ut i Palestina. Det blå mellan himmel och hav spinner vidare på samma tema. Den lär ta sin början 1948, när den israeliska staten utropades och många palestinier tvingades iväg. Jag vill gärna läsa Abulhawas senaste.
Morgon i Jenin läste vi förresten i bokcirkeln som jag är med i. Det var en bra bok att bokcirkla, för i den finns det mycket att diskutera och prata om. Det som fascinerar mig mest med boken som sådan är dock för tillfället att Abulhawa, som jag har förstått det, tog en massa lån och sa upp sig och allt möjligt för att kunna skriva den och att hon ändå inte tvekade. Modigt. Det är inte alla som blir publicerade liksom. Nu kanske jag blandar ihop eller minns helt fel, men jag tycker mig ha hört att det var så det gick till. Det måste vara ett ovanligt sätt att inleda en författarkarriär.
Throwback thursday! Idag kollar jag tillbaka på mitt inlägg om Muriel BarberysIgelkottens elegans. Det är en bok som jag önskar att jag kunde säga att jag älskar rakt igenom, men jag blev faktiskt väldigt besviken på slutet! Fram till slutet var det i alla fall en både välskriven och intressant bok om klass. Boken kretsar kring portvakten Renée, som i hemlighet är oerhört intresserad av kultur – ett intresse som hon tänker sig att hon, som portvakt, inte kan ha.
Nu tog inte boken mig med storm till 100%, som sagt, men jag tipsar gärna om den ändå. Någon annan kanske inte är lika petig med slutet…
”Med Igelkottens elegans kan jag lägga ännu en bok om klass och status till handlingarna. Det har blivit en hel del böcker på temat den senaste tiden, t.ex. Håpas du trifs bra i fengelset och Presidentens hustru, men Igelkottens elegans känns tyvärr inte som den vassaste i genren.” Läs mer…
Som ett bonustips kan jag också säga att Muriel Barbery just nu är aktuell med en helt ny bok på svenska: Alvernas liv. Boken handlar om två systar i 10-årsåldern som växer upp på olika håll, men som ändå har ett speciellt band och som dessutom har speciella förmågor – den ena genom sin speciella förbindelse till naturen och den andre genom en stor musikalisk begåvning. Jag är sugen på att läsa den! Det vore kul att läsa något mer av Barbery. Alvernas liv verkar vara en fantasyroman, så det är ju en helt annan genre också.
Här om veckan fick jag en bok hem i brevlådan. Den var såhär fint inslagen:
Ja, ni ser ju. Katter. Jag älskar katter. Jag har till och med köpt en anteckningsbok med precis det här mönstret. Hehe.
Innehållet var inte så tokigt det heller ;), för där låg John Ajvide Lindqvists Rörelsen. Jag har läst alla Ajvide Lindqvists böcker utom hans två senaste, som jag ärligt talat inte riktigt förstår varför jag inte har läst ännu. Nu så!
Rörelsen är förresten, som ni säkert vet, nominerad till Augustpriset. Den 23:e november är det gala och prisutdelning. I kategorin skönlitteratur hejar jag egentligen på Jonas Hassen Khemiri, för som ni kanske vet så blev jag fullständigt förälskad i hans senaste roman, Allt jag inte minns. Den är bland det bästa jag läst, inte bara bland årets läsning utan över huvud taget. Men vi får väl se vem som kammar hem priset i år. 🙂
I söndags hade vi bokcirkelfrukost hemma hos mig och diskuterade Levande och döda i Winsford, som jag för övrigt postade ett blogginlägg om igår. För ovanlighetens skull var vi väldigt överens och alla tyckte att det var en bra bok. Det kändes lite som en lättnad, för jag ångrade mig ärligt talat lite när jag hade föreslagit den här boken. Den verkade så lång och… tung. Men det var den verkligen inte! Levande och döda i Winsford var både lättläst och fängslande. Dessutom finns det en hel del lösa trådar att diskutera, samt att berättelsen i sig verkligen kan vändas och vridas på. Det var en bra bokcirkelbok, helt enkelt. Kan rekommenderas! Jag kan även rekommendera att träffas över en frukost, för det är verkligen trevligt och också lite lättare att ta sig tid till än kvällsträffar i veckorna.
Nästa gång läser vi Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, som är Annas/Med näsan i en boks bokförslag. Hon hade en superfin kartonnageutgåva med fina bilder och snygga mellanlägg mellan kapitlen. Själv har jag reserverat bibliotekets utgåva. Får se om den är lika fin.
Anna påminde mig förresten om att Levande och döda i Winsford är den andra boken som jag har föreslagit och som utspelar sig på Exmoor (jag har tidigare föreslagit Mörk jord, som utspelar sig precis just där). Är det ett tema? Borde vi åka dit? 😉
Jag har lyckats samla på mig rätt många så kallade hyllvärmare genom åren. Alla böcker jag har i min hylla och i min läsplatta är naturligtvis böcker som jag har önskat mig eller köpt för att jag har velat ha dem och läsa dem, men sedan är det som det är med livet: det kommer annat emellan och åren går. Idag tänkte jag titta närmare på fem hyllvärmare som har funnits hemma ”ett tag”. Tack vare bloggen kan jag till och med skaffa mig en hyfsad bild av hur länge de har funnits här utan att bli öppnade. Eventuellt har jag en del böcker som är ännu äldre, men, ja, det lämnar jag därhän.
Strändernas svall av nobelpristagaren och akademiledamoten Eyvind Johnson känns ju som en klassiker man vill ha läst här i livet. 2010 kom den upp som förslag i jobbets bokcirkel, som jag precis hade joinat. Jag tog mig raskt till biblioteket och lånade ett exemplar som har stått här hemma sedan dess. Jag vet inte varför jag inte har läst ut den. Möjligen är den lite för tjock för att locka mig.
Hon älskade av Helena Henschen är ett annat långlån som kom hem till mig efter en bokklubbsträff på jobbet. Jag tror att den lånades hem 2011. Att jag inte har tagit mig för att läsa beror nog t.ex. på att jag inte vet vad den handlar om eftersom omslaget har försvunnit och jag har glömt vad någon någonsin har sagt till mig om den här boken. Jag kan inte påstå att en såhär anonym bok är speciellt säljande. Jag har helt enkelt norpat andra böcker när jag har tagit något nytt att läsa ur hyllan.
Yarden är en bok som jag verkligen, verkligen vill läsa. Det är en bok som beskrivs som en modern arbetarlitteratur och det är till på köpet en riktigt kort roman. Jag älskar ju täta och korta berättelser och tackar inte nej till böcker som behandlar ämnen i stil med klass och samhällsfrågor. Jag är helt övertygad om att den här boken kommer att bli en riktig läsupplevelse. Det är lite av en gåta att jag inte har läst den ännu. Hos mig har den funnits sedan 2012, när jag köpte den som en liten bonus när jag beställde kurslitteratur. Kanske är det den murriga och lite småtråkiga hemsidan som har avskräckt mig från att läsa…
Middlesex är jag inte riktigt hundra på varför jag har skaffat mig. Förmodligen har jag läst om den i någon tidning eller hört det pratas om den i Babel eller något. Jag har haft den hemma sedan 2011 för då föreslog jag att vi skulle läsa den i jobbets bokklubb (ingen ville det, antar jag, för den är ju fortfarande outläst). Att jag har valt bort den de senaste 4 åren beror förmodligen främst på att den är så rackarns tjock. Jag har, som trogna läsare säkert vet, lite svårt för tegelstenar i allmänhet. Jag tycker nästan bara att Joyce Carol Oates kommer undan med att skriva långt.
För ett tag sedan nämnde jag att Harry Potter kommer att sättas upp som teaterpjäs nästa år. Jag hade läst en liten notis i tidningen och där stod det att J.K. Rowling förnekat att pjäsen, som har titeln The Cursed child, skulle handla om Harry Potter som barn. Och nä, det ska den inte heller. Den kommer att handla om Harry Potters son. Spännande! Undrar om, och i sådant fall i vilken form, den kan tänkas nå Sverige. Som det verkar kommer den endast att spelas på Palace Theatre i London. Det finns rätt mycket att läsa på pjäsens hemsida för den som är intresserad.
Apropå Harry Potter så har ju den illustrerade utgåvan, som jag redan har bloggat lite om, kommit ut nu i höst. Jag har sett en och annan bild på Instagram och sånt och den ser verkligen snygg ut! Jag kan även tipsa om podcasten Bakom boken och avsnittet När Harry Potter kom till Sverige. Det är ett riktigt kul ”bakom kulisserna”-program om när Harry Potter slog igenom och hur arbetet med boken har gått till.
Här om veckan la jag upp en Instagrambild på mitt gamla älskade exemplar av Maria Gripes barn- och ungdomsklassiker Tordyveln flyger i skymningen. Det visade sig vara fler än jag som slukade den här boken som barn. Jag tänkte tipsa om att den har kommit i nyutgåva nu i höst. Det är En bok för alla som har gett ut den på nytt. En bok för alla är nostalgi för mig, för övrigt. När jag var liten prenumererade jag på deras böcker i många år. Jag har läst många pärlor, som jag förmodligen inte hade hittat annars, tack vare EBFA. På den tiden hade En bok för alla statsstöd för att ge ut billiga böcker och det har de inte haft på ganska många år nu, men det glädjer mig att de fortfarande finns och ger ut nyutgåvor av kvalitetslitteratur.
Den 22/6 hade jag precis letat upp två bokcirkelböcker som det tipsats om i jobbets bokcirkel: Etthundra mil av Jojo Moyes och Systerland av Curtis Sittenfeld. Jag konstaterade att jag hade låga förväntningar. Jag hade inte varit speciellt förtjust i böcker jag läst av samma författare tidigare.
Vad hände sedan då? Jo, jag gillade båda böckerna. Systerland var riktigt fängslande och slukades på några få härliga semesterdagar. 🙂 Här kan du läsa om vad jag tyckte om Etthundra mil och om Systerland. Och här hittar du mitt inlägg från 22/6.
”Vi har haft bokklubbsträff här om veckan! Vi har alltså en bokklubb på jobbet och den går ut på att äta sushi och att boktipsa. Av någon anledning röstar vi också bland boktipsen och utser 2-3 vinnare. Om någon sedan läser just dessa böcker är inte så självklart. Jag brukar i alla fall ha som ambition att läsa de böcker vi röstat på. Till nästa gång blir det Etthundra mil av Jojo Moyes och Systerland av Curtis Sittenfeld. Någon som läst?” Läs mer…
Jag är, liksom många andra, introvert och det är alltså ingen sjukdom, en funktionsnedsättning eller ett problem, utan det är ett sätt att vara som jag trivs bra med och som jag varken kan eller vill ändra på. Jag är inte ensam, jag är inte blyg, jag är inte socialt inkompetent, jag tycker bara att det är oerhört skönt att få vara för mig själv emellanåt. På samma sätt som extroverta behöver ha människor omkring sig för att få energi, på samma sätt behöver jag vara ensam för att ladda mina batterier. Det finns förmodligen ingen korrelation mellan att vara introvert och att tycka om att läsa böcker, men att läsa måste väl ändå ses som en introvert syssla, eller vad man ska säga? När jag är för mig själv har jag ofta böcker till sällskap i alla fall.
Jag har genom åren upplevt att många människor, förmodligen extroverta personer, inte alls förstår nöjet med läsning utan snarare ser det som sin plikt att rädda andra från denna obehagliga syssla. Kanske förknippar de läsning med läxor och som något man tvingades göra i skolan. Jag behöver väl i och för sig knappast påminna mina läsare om att läsning verkligen inte behöver vara något man gör för att man måste, utan tvärtom kan vara något man väljer att göra på samma sätt som att man kan välja att spela ett spel, se en tv-serie eller lyssna på musik en stund. För mig är det självklart, men jag har insett att det finns många som skulle behöva nå den här insikten och låta mig och andra läsa ifred. Alltså, naturligtvis är inte det här ett stort problem i mitt liv, men jag irriterar mig faktiskt över att folk som ser mig läsa garanterat inte tänker ”Där sitter en kvinna och läser en bok – vad avkopplande för henne!”, utan tänker ”men gud, vad tragiskt, där sitter en ensam tjej och läser! Fy vad hemskt!”. Jag hatar att bli klappad på huvudet. Jag skulle önska att läsning vore lite mer coolt, lite mer okej att välja framför andra tidsfördriv, lite mer okej att välja framför att prata hela tiden.
Priset tog ändå några amerikaner, som jag aldrig hade träffat förut, plötsligt slog sig ner vid mitt bord när jag åt lunch på universitet för ett tag sedan. Det är egentligen irrelevant att de är amerikaner, men det finns någon slags stereotypbild av extra utåtriktade amerikaner och i just det här fallet var det väl så. Jag äter sällan lunch ensam, men eftersom jag var ensam där och då, så tyckte jag att det var skönt att passa på att läsa. Jag läste till och med facklitteratur. Alla som har varit på ett universitet någon gång bör ha sett studenter läsa/plugga samtidigt som de t.ex. äter lunch. Det bör inte vara något konstigt, men de här amerikanerna såg omedelbart att de behövde rädda mig ur ensamheten och pratade därför bort hela lunchen. Och visst, även jag kan tycka att det är trevligt med småprat ;), men ärligt talat ger det mig inte speciellt mycket att prata om oväsentligheter med människor som jag troligast aldrig kommer att möta igen – någonsin. Som vuxen person i arbetlivet så har jag för övrigt inte hur mycket tid som helst att plöja ner i min läsning, utan jag är verkligen tacksam över de små luckor som faktiskt uppstår. Det var förmodligen den dagens läsning som rök där och då. Det var så konstigt. De här amerikanerna fick jättegärna dela bord med mig, men jag utstrålade inte på något sätt att jag ville mingla omkring, så varför gjorde de som de gjorde? Jo, för att läsning förknippas med t.ex. ”att inte ha NÅGONTING annat för sig att göra” och/eller ”att vara OÄNDLIGT ensam”.
Kollektivtrafik är också ett kapitel för sig. De senaste tio åren har jag nästan alltid tagit cykeln istället för bussen/tåget/whatever, men när det väl händer att jag ska åka någonstans med kollektivtrafiken kan det verkligen innebära att jag ser fram emot en lässtund. Jag vet inte vad andra gör när de pendlar/reser, men jag ser lästid framför mig. För mig är det då sällan välkommet om någon (främling) pratar sönder hela resan när jag har satt mig till rätta, gjort det bekvämt för mig och plockat upp en bok. Ändå har ungefär det här hänt massor av gånger.
Det finns en romantiserad bild av att man ska prata och umgås med varandra precis hela tiden. Idag snackas det om skärmtid hit och dit och folk förfasas över folk som stirrar ned i sina mobiler på tunnelbanan. Att använda mobilen har ungefär samma status som att röka, sola solarium eller titta på såpoperor. Man ska helt enkelt göra något bättre och mer värdefullt av sin tid och sitt liv än att försjunka i något i sin mobil. Synd! Själv läser jag gärna e-böcker på mobilen när jag är i farten. Jag är också övertygad om att snacket gick på samma sätt för typ 30 år sedan men att det då gällde t.ex. böcker. Vissa aktiviteter är bra att ägna sig åt, andra inte. Att socialisera överallt och alltid har alltid en särskilt statusfylld plats (förutom att prata för högt eller för mycket – det har en byfånestämpel eller leder tankarna mot att personen är psykiskt sjuk, påtänd eller full). När folk vill säga något hånfullt om svenskar så kommer det gärna upp att svenskar sitter en och en på bussen istället för att socialisera, som man gör i andra, bättre länder.
Men gud vad jag inte behöver prata med random människor på en buss! Hellre stirrar jag ner i min mobil och njuter av en e-bok. Ostört.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.