Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George är en löjlig och pretentiös feelgoodroman om en man som kastar loss med sin flytande bokhandel för att åka till Provence och gråta över en älskarinna som han hade för flera decennier sedan. Betyg: 1 svag hittekatt av 5.
Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George
Jean Perdu har inrett en husbåt till en flytande bokhandel och där säljer han böcker som om de vore mediciner. Han är mån om att varje besökare ska få precis rätt bok för deras tillstånd, om det nu är något trösterikt eller uppiggande eller något helt annat som de behöver. Resten av livet fördriver han i sin ensamhet i sin lägenhet. För flera decennier sedan hade han en affär med en gift kvinna, som sedan lämnade honom till förmån för sin make i Provence. Han sörjer fortfarande denna älskarinna och har till och med låtit permanent stänga för ett av rummen i lägenheten eftersom han tycker att det påminner för mycket om henne.
En dag slår han sig dock lös från sin inrutade tillvaro. På ett impulsivt sätt reser han iväg med sin bokhandel och med på resan råkar han få med sig en bästsäljande författare med skrivkramp. Tillsammans ger de sig iväg på en resa mot Provence, platsen som fortfarande påminner Perdu väldigt starkt om sin före detta för 20 år sedan.
Jag har extremt svårt för den här typen av berättelser. Det finns en kollektiv överenskommelse om att man ska tycka att den här typen av beteenden är extremt fina och romantiska. Själv tycker jag endast att det är sorgligt att kasta bort sitt liv genom att älta och sörja något så meningslöst som ett gammalt ligg. Om någon i min omgivning fastnade i en sådan här hopplös situation skulle jag göra vad jag kunde för att förmå personen att söka professionell hjälp. Det har gått alldeles för långt om det hinner gå decennier utan att en person kan gå vidare från en sprucken relation. För mig blir inte sådana här böcker berättelser om kärlek utan berättelser om psykisk ohälsa och då blir det också direkt löjligt när ämnet viftas bort.
Det här är ju dock mest mitt tycke och smak. Jag är fullt medveten om att de flesta faktiskt tycker att det är superhärligt och vackert att vänta hela livet på någon gammal ungdomskärlek etc. etc. Det finns dock annat som skaver med den här romanen. Det jag har allra svårast för är språket. Författaren har vecklat in berättelsen något alldeles otroligt i omständliga beskrivningar. Det märks att hon har funderat väldigt mycket på bokens teman och att hon verkligen älskar huvudpersonerna i sin bok. Boken är totalt överlastad med ”fina ord” och ”poetiska uttryck” som tyvärr gör att allting blir ofrivilligt komiskt. Pekoral och pretentiös är några ord som kommer över mig när jag tänker på den här boken. Det är så mycket floskler och tomma, ”fina”, ord i den här boken att det är helt otroligt. Sexscenerna är helt olidliga, men boken är över lag otroligt svår att komma in i eftersom den är så komisk, helt bortom författarens intentioner.
Inte ens att boken till stor del utspelar sig i en bokhandel kan lyfta den här oerhört tjatiga och ointressanta berättelsen. Det här är faktiskt det tommaste jag läst på länge, trots att författaren verkligen slår knut på sig själv för att försöka vrida på tårkanalerna genom att skriva fram ”starka” scener. Det enda jag gillar med den här boken är faktiskt framsidan, resten är svagt, väldigt svagt.
Citerat ur Den lilla bokhandeln i Paris
”Perdu saknade Manons kropp. Han saknade handen som hon i sömnen brukade stoppa in under honom. Han saknade hennes andetag, hennes barnsliga gnällande varje morgon när han väckte henne alldeles för tidigt, alltid för tidigt, hur sent det än var.
Hennes ögon som såg så kärleksfullt på honom, de mjuka, kortklippta lockarna som kittlade hans hals – allt detta saknade han så mycket att hans kropp vred sig i kramper när han lagt sig i den tomma sängen. Han saknade henne varenda dag, så fort han vaknade.
Han avskydde att vakna till ett liv utan henne.
Det första han slog sönder var sängen, sedan bokhyllan och fotpallen; han skar sönder mattorna, brände upp tavlorna, förstörde hela rummet. Han gav bort kläderna, alla skivorna.
Han behöll bara böcker som han läst högt ur för henne. Varje kväll läste han högt – dikter, scener, kapitel, spalter, korta fragment ur biografier och faktaböcker, Bönbok för barn, allt för att hon skulle kunna somna i en värld som var så karg och skrämmande, i den kyliga Norden med alla dess frusna nordbor.”
Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George
Om Nina George och Den lilla bokhandeln i Paris
Nina George (född 1973) är en tysk journalist och författare. Hon har skrivit en lång rad romaner och noveller under sitt eget namn eller under något av hennes alias, bl.a. Jean Bagnol, som är den pseudonym hon använder för sina kriminalromaner som utspelar sig i Provence. Den enda av hennes böcker som finns översatt till svenska är Den lilla bokhandeln i Paris (Das lavendelzimmer) som kom på svenska 2016. Nina George har en hemsida och en Facebooksida.
”En magisk roman för alla dem som tror att ordets kraft kan läka ett brustet hjärta!
Monsieur Perdu kan ordinera den perfekta boken för ett brustet hjärta. Men kan han kurera sitt eget?
Monsieur Perdu kallar sig för litterär apotekare. Från sin flytande bokhandel belägen på en pråm på floden Seine ordinerar han romaner för alla livets motgångar. Genom att använda sin intuition finner han exakt den bok läsaren behöver, och reparerar på detta sätt både brustna själar och hjärtan. Den enda han inte verkar kunna kurera genom litteraturen är sig själv; han lider fortfarande i kval efter att hans livs stora kärlek försvann. Bakom sig lämnade hon endast ett brev, som han aldrig öppnade.
Efter att Perdu slutligen förmått sig att läsa brevet lättar han ankar och ger sig av på en resa till södra Frankrike i hopp om att komma över sin förlust och få ett avslut på historien. Med sig har han en storsäljande författare med skrivkramp samt en (kärlekskrank italiensk kock, och längs Frankrikes floder reser Perdu, delar ut sin visdom och sina böcker, och visar hur den litterära världen kan ta den mänskliga själen på en resa för att hela sig själv.
Den lilla bokhandeln i Paris är en internationell bästsäljare, fylld med värme och äventyr, och tillägnad alla dem som tror att sagornas kraft kan förändra människors liv.”
Ett opassande jobb för en kvinna av P. D. James är en pusslig deckare av bästa sort och där läsaren får följa Cordelia Gray i hennes efterforskningar kring ett självmord som kanske var något annat. Betyg: 4 rika fransyskor av 5.
Ett opassande jobb för en kvinna av P.D. James (och Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George)
Cordelias kompanjon på detektivbyrån har precis begått självmord och nu står hon ensam med hela verksamheten, som hon har fått ärva. Affärerna går inte lysande, men precis i samma veva blir hon faktiskt kontaktad av en man som önskar att hon gör efterforskningar i vad som egentligen låg bakom hans sons oväntade och plötsliga bortgång, även detta ett självmord. Sonen, Mark Callender, hade vid den sista tiden i sitt liv hoppat av sina studier och börjat arbeta i trådgården åt ett par utanför Cambridge. Han bodde i en fallfärdig liten stuga, som han prydligt och ordentligt hade börjat göra i ordning. Nu söker sig Cordelia dit – hon flyttar till och med in i vad som kom att bli Mark Callenders sista bostad, och börjar undersöka händelserna och människorna som präglade hans sista tid. Hon försöker att följa den metod som hennes forne kompanjon en gång lärde henne, men den här gången är hon helt själv.
Det är inspirerande att läsa en bok om en klipsk och samlad, ung kvinna som med stort mod och huvudet på skaft ger sig rakt in i något farligt. Utan att vidare kommentera det eller göra en poäng av det kan jag konstatera att boken med råge uppfyller Bechdeltestet (ursprungligen ett test för att bedöma en films framställning av kvinnor; för att klara testet måste filmen ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra om något annat än män). Jag läser fantastiskt många romaner där kvinnor ältar relationer eller ägnar sig åt något som innebär t.ex. jobb, barn, klassresor, men sällan läser jag sådana här böcker, böcker där en kvinna liksom bara far fram och gör saker utan att det ska förklaras vilka tankar och känslor det är förknippat med och utan att dra en lång bakgrund till detta agerande. Cordelia bara är! Det är inte så säkert att just detta är en del av P. D. James idé om den här berättelsen, men det var hur som helst något som verkligen slog mig och som också kändes tankeväckande. Det borde finnas fler kvinnoskildringar där kvinnor bara far fram utan att det ska sättas i någon slags kontext och analyseras.
Ett opassande jobb för en kvinna är också en riktigt pusslig deckare av bästa sort, där läsaren får vara med huvudpersonen och lägga ihop ledtrådarna. Jag har haft perioder när jag har läst massvis med deckare, men sedan hann jag tröttna rätt rejält, faktiskt. Det känns som att det mesta i deckargenren är tråkiga upprepningar. Den här boken, som råkar vara från 1972, känns märkligt fräsch i sammanhanget, kanske för att den är så pusslig och eftersom den helt enkelt har många år på nacken och det därför, naturligtvis, inte känns som en efterapning av dagens deckare. Språket kan ibland kännas lite tillkrånglat, långt ifrån det insmickrande enkla språket som man möts av i många av dagens deckare. Här ges ett visst motstånd, vilket jag gillar. Nu menar jag alltså inte att det är en finkulturell, tungläst bok – det är verkligen en underhållande spänningsroman, men den har ändå en gestaltning och finess som många andra deckare tyvärr saknar. Den här boken gillade jag! Och ja, jag kanske inte tyckte att precis alla detaljer var helt trovärdiga och en del grejer kändes närmast sökta, men det gör inget – lite sådant hör till.
Citerat ur Ett opassande jobb för en kvinna
””Hans skor?” frågade Cordelia.
”Vems annars?”
Ett ögonblick blev de stående och såg på den uppgrävda jorden. Ingen av dem sade någonting. Sedan gick de runt till bakdörren. Miss Markland satte nyckeln i låset. Det gick lätt att vrida om den, som om låset nyligen hade blivit oljat. Cordelia följde efter henne in i stugans vardagsrum.”
Om P.D. James och Ett opassande jobb för en kvinna
Phyllis Dorothy White James, P. D. James, (1920 – 2014) var en brittisk författare, som hann göra karriär inom både hälsovårdsmyndigheten och Civildepartementet innan hon vid 42 års ålder debuterade som författare med kriminalromanen Cover her face (Slut hennes ögon). Huvudrollen i de flesta av hennes romaner är kriminalpolisen Adam Dalgliesh, som har fått låna sitt efternamn från James favoritlärare i skolan. Två av hennes böcker, An unsuitable job for a woman och The skull beneath the skin (Ett opassande jobb för en kvinna och Skallen under huden), har dock detektiven Cordelia Gray i huvudrollen. Många av James romaner, däribland Ett opassande jobb för en kvinna, har filmatiserats.
Originalets titel: An unsuitable job for a woman.
Översättare: Sonja Bergvall.
Utgivningsår: 1972 (första engelska utgåvan), 1974 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 1986 (den här utgåvan, Wahlström & Widstrand).
Antal sidor: 224.
Läs även: Skallen under huden.
ISBN: 91-46-12088-2, 91-46-14344-6.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Bernie Pryde hade tagit livet av sig – det var det ingen tvekan om. Det gjorde Cordelia till ensam innehavare av deras gemensamma detektivbyrå. Dessutom fick hon ärva Bernies sista uppdrag: att återuppta en undersökning av den unge Mark Callenders död. Officiellt var det också självmord, men Marks far, berömd och lysande vetenskapsman, tvivlade… Innan Cordelia lyckas hitta lösningen på ett särdeles slugt och avskyvärt mord, har ytterligare två människor dött och en härva av lögner, som sträcker sig långt bak i tiden, nystas upp. Hela den våldsamma berättelsen utspelas mot en bakgrund av ljuvlig Cambridge-sommar, vars nostalgiska idyll genom sin kontrast ger ytterligare skärpa åt den ondska och snikenhet som åt bakom Mark Callenders död.”
Utan dina andetag av Karin Aspenström är en relationsroman som hade kunnat berätta något verkligt intressant om tvåsamhet och ensamhet, men som tyvärr ballar ur i några osannolika serier händelser. Betyg: 2 indiska långfärdsbussar av 5.
Utan dina andetag av Karin Aspenström
Evelyn och Erik är på resa i Indien. De är i en ålder och en livssituation då det finns många förväntningar på att relationen ska gå in i en ny fas – efter att ha varit tillsammans i ett decennium och passerat 30-strecket är det verkligen hög tid att fundera på om de vill skaffa barn. Faktum är att de har bestämt sig för att försöka, men i hemlighet tar Evelyn p-piller i alla fall. Det är någonting som trots allt gnager och det finns trots allt sprickor som gör att framtiden inte känns helt självklar. Det är Eriks nedstämdhet, Eriks hopplösa författardrömmar och Eriks framtidsplaner, som märkligt lite verkar involvera Evelyn. Trots att allting är skenbart jämställt och andas medelklassig medvetenhet så står Evelyn som en betraktare och ifrågasätter ingenting av det Erik tycker, vill eller drömmer om. Hon köper alla hans resonemang rakt av och försvarar honom alltid, även när det gäller sådant som hon själv närmast skäms över, som hans totalt misslyckade författarkarriär t.ex. Hennes egna drömmar, ambitioner och hennes egna begåvning verkar ha dött. Det är inte underligt att Indienresan, som borde bli en sådan härlig sista långresa innan småbarnsår och familjeliv, blir allt annat än en friktionsfri resa.
Karin Aspenström skriver igenkännbart och insiktsfull om tvivel och kval som säkerligen drabbar många par efter ett antal år tillsammans. Hon skriver också intressant om svårigheterna med att uppnå en verkligt jämställd relation och om hur lätt det är att åsidosätta sina egna intressen och framtidstankar för att få en relation att rulla på smidigare – en fälla som kvinnor oftare än män tycks hamna i. Tyvärr slarvas berättelsen i mitt tycke bort i en serie osannolika och skruvade händelser. Jag hade gärna sett Aspenström utveckla ämnet mer och kanske skriva om hur man kan återfinna sig själv och komma vidare i en sådan här relation, som länge har drivits framåt av främst den ena parten. Istället rusar paret iväg på resa i sällskap med en random psykopat som de båda ömsom tycks attraheras av något otroligt och ömsom verkar sky som pesten. Absolut ingenting övertygar om varför de väljer att styra om sin resa så att de kan följa honom på hans äventyr. Det finns även annat som jag tycker haltar och sista halvan av boken lyssnade jag på ljudboken med ett ganska svalt intresse, ärligt talat. Synd på en så lovande bok och så intressanta teman!
Utan dina andetag av Karin Aspenström
Om Karin Aspenström och Utan dina andetag
Karin Aspenström (född 1977) är en svensk författare, som bland annat har skrivit ett antal deckare med infiltratören Peter Rätz i huvudrollen. Aspenström skriver också manus för film och TV. Hon har en hemsida.
”Jag tänker på hur snygg han är. Snyggare nu än när vi möttes. Munnen bred och profilen rak. Manlig, fast ingen av oss egentligen gillar det ordet. Ögonen har små rynkor, de har djupnat sedan han fyllde trettio. Den ljusa luggen hänger ner över ögat och en impuls att stryka undan hårtestarna kommer över mig, men jag håller tillbaka.
När Evelyn tänker på sin och Eriks relation tänker hon på det perfekta paret. Så jämställda. Medvetna. Hon vet att de hör ihop. Har gjort det i tio år. När de gifter sig och skaffar barn tänker Erik ta Evelyns efternamn och halva föräldraledigheten, det är båda överens om.
Först ska de bara göra den där långresan de så länge har pratat om: Två månaders kringflackande i Indien, genom söderns landskap av stränder och kokospalmer, sedan norrut mot Himalayas karga berg.
Den här resan ska bli en nystart i deras förhållande; Evelyn är övertygad om det.
Utan dina andetag är en roman om tvåsamhet och ensamhet.
Om drömmar, förväntningar och det svåra i att upptäcka att livet inte blev som man hade tänkt sig.”
Selma Lagerlöf har skrivit en lång rad älskade klassiker. Missa inte hennes noveller! Här är fyra underbara små berättelser om tro och tröst. Betyg: 5 vålnader av 5.
Fyra Selma Lagerlöf-noveller från Novellix
Den här sommarens semester har jag bland annat varit på besök i Värmland, där vi också lyckades pricka in Västanå teaters fantastiska föreställning Charlotte Löwensköld, som är baserad på Selma Lagerlöfs bok med samma namn. Den väckte en svår lust att läsa mer Selma Lagerlöf och som tur var så hade jag faktiskt fyra små noveller med mig i packningen. Det har varit riktigt härligt att läsa dem, särskilt efter att precis ha varit i Lagerlöfs trakter och upplevt landskapet.
Jag har en blandad erfarenhet av Selma Lagerlöf: dels står hon bakom några av mina alla tiders favoritböcker (Kejsarn av Portugallien, Jerusalem), men samtidigt har jag läst andra böcker (jag tänker främst på Gösta Berlings saga) och inte förstått ett dugg. Jag börjar inse att det kanske hänger ihop med mognad. Jag tycker verkligen att de här novellerna bjuder på mycket mellan raderna och jag är inte så säker på att jag kunde uppfatta speciella många lager i t.ex. Gösta Berlings saga, som jag läste när jag var i tonåren.
Ett lager som är väldigt tydligt i novellerna som presenteras i den novellask som jag har läst (innehållandes Tjänsteanden, Frid på jorden, Vägen mellan himmel och jord och Dödskallen), är tron och Guds kraft. I flera av novellerna hamnar huvudpersonerna rejält snett – en man som dödshotar sin egen fru, ett sällskap som vill hämnas fruktansvärda gärningar som drabbat en familjemedlem, en ung man som tar en obehaglig genväg för att ta sig framåt i livet – men i slutändan sker alltid något som leder in huvudpersonerna på banan igen och påminner dem om deras litenhet inför Gud. Jag är inte själv kristen, men finner ändå någonting väldigt fint och trösterikt i att någon vakar över de här människorna.
Den allra finaste novellen är dock den som inte riktigt är på samma tema. I Vägen mellan himmel och jord är det ingen på moraliska villovägar som behöver ledas rätt. Däremot handlar den om en av de ”kavaljerer” som figurerar i Gösta Berlings saga. Nu är han på ålderns höst och har blivit en fattig man. En natt får han besök av döden själv, som meddelar att hans stund är kommen och att han bara har en dag kvar i livet. I novellen får läsaren följa mannen under hans sista dygn och genom hans val hur han ska spendera denna dag. Det är en verkligt rörande och fin historia där ett helt liv får fladdra förbi utan att fastna i resonemang om vad som är ”viktigt på riktigt” här i livet. Istället är det något mycket enkelt och mänskligt som får sätta punkt för den här mannen, som omöjligen kan leva om sitt liv eller ta adjö av allt som har betytt något under hela långa livet. Även den här novellen berättar någonting trösterikt och fint, vilket verkligen berörde mig.
Jag tyckte om de här novellerna oerhört mycket och jag gillar hur de är kryddade med övernaturligt och folktro och hur de rör sig och utspelar sig i de värmländska bygderna. Just nu är jag faktiskt uppriktigt sugen på att läsa om Gösta Berlings saga.
Citerat ur Vägen mellan himmel och jord
”Han hade velat vika in på en väg, som inte stannade vid något mål, som han redan kände till. Han skulle vilja komma till något obekant. Han skulle vilja följa en väg, som förde honom bort i det oändliga. Det var en orimlig önskan av översten, men den gjorde ändå så mycket, att han vände sig från vägen mot Karlstad till en av de andra.”
Om Selma Lagerlöf och om novellerna
Selma Lagerlöf (1858-1940) var en svensk författare. Under sin tid hann hon både belönas med Nobelpriset i litteratur (som första kvinna) och själv bli invald i Svenska Akademien (även där som första kvinna). Hon debuterade vid 33 års ålder med boken Gösta Berlings saga och skrev sedan en lång rad romaner och noveller. Selma Lagerlöfs hem, Mårbacka, är öppet för besökare. Mer information om Selma Lagerlöf och hennes verk kan t.ex. hittas hos Selma Lagerlöf-sällskapet.
Novellen Dödskallen publicerades första gången 1914 under titeln En underlig julgäst i tidningen Julstämning och finns också publicerad i samlingen Troll och människor II, utgiven av Bonniers 1921.
Novellen Frid på jorden publicerades första gången 1917 i tidningen Julrosor och finns också publicerad i samlingen Höst, utgiven av Bonniers 1933.
Novellen Tjänsteanden publicerades första gången 1911 under titeln Spirrtus i tidningen Julrosor och finns också publicerad i samlingen Troll och människor I, utgiven av Bonniers 1915.
Novellen Vägen mellan himmel och jord publicerades första gången 1914 i tidningen Julrosor och finns också publicerad i samlingen Troll och människor I, utgiven av Bonniers 1915.
De utgåvor jag har läst är utgivna av Novellix 2013.
ISBN: 978-91-87451-83-6, 978-91-87451-82-9, 978-91-87451-83-6, 9789175890067.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Frid på jorden, Tjänsteanden, Dödskallen och Vägen mellan himmel och jord är de fyra noveller som ingår i denna presentask med melodramens drottning, Selma Lagerlöf. Följ med in i berättelsernas kusliga värld när vintermörkret tätnar där Selmas moraliskt ockulta universum följer sagans alla mönster och former. Kan man undkomma sina handlingars konsekvenser?”
Om man, liksom jag, följer skapligt många bokbloggar och bokkonton på Instagram, Twitter och Facebook och dessutom lyssnar på en hel del bokpoddar så händer det då och då att man får en överdos av vissa böcker. Det är helt enkelt lite för många som läser och skriver/pratar om samma bok.
Sommarens största snackis måste nog vara Ett litet liv av den amerikanske författaren Hanya Yanagihara. Boken beskrivs som en stor berättelse om fyra vänner och deras liv i New York och om hur gruppen hålls samman av den framgångsrike advokaten Jude, som har ett traumatiskt förflutet. På instagram finns den omnämnd i cirka 500 bilder, t.ex. av ciccisbokblogg, som finns i inläggstoppen med den här tjusiga bilden:
Ett inlägg delat av Ciccis Bokblogg (@ciccisbokblogg)
Ett litet liv kom egentligen ut för närmare ett år sedan , men det är först nu som intresset tycks ha exploderat. Det kanske krävdes lite extra tid innan hypen skulle bli ett faktum – boken är nämligen på dryga 700 sidor, så det tar säkert sin lilla tid att läsa ut den. En annan faktor som säkert har bidragit till att boken har blivit en sådan snackis just nu är att boken är en av de nominerade titlarna till Bonniers bokklubbars litteraturpris Årets bok. Bonniers bokklubbar har varit skickliga på att marknadsföra priset och de nominerade böckerna i olika sociala medier och hos en mängd bloggare och det verkar som att Ett litet liv har utkristalliserat sig till alla ambassadörers älskling, för det är onekligen den som syns mest.
Självklart är jag nyfiken på den här boken! Men det är såklart också en viss risk att läsa en bok som har höjts till skyarna av så många – böcker kan sällan leva upp till högt ställda förväntningar. Ge mig lite argument för och mot att läsa den här boken! Jag skulle vilja skaffa mig lite sansade förväntningar innan jag ger mig i kast med den. 🙂
En annan snackis, även om det har ebbat ut lite, är Störst av allt av Malin Persson Giolito. Även den här boken är något år gammal och även den är faktiskt nominerad till priset Årets bok. Jag förstår mycket väl att intresset för denna deckare är fortsatt högt. Allt talar för dess fördel: det är en deckare (och vem älskar inte deckare?), den har fått priser, däribland Svenska Deckarakademiens pris för bästa svenska kriminalroman, den har nominerats till ännu fler priser, däribland Augustpriset, Malin Persson Giolito har hörts i Sommar i P1 och hennes bok har dessutom rekommenderats i TV av pappa Leif GW Persson, som ju så många ser upp till. Den här boken har jag faktiskt läst! Med andra ord kan jag själv ge lite argument för och emot att läsa den.
Jag tycker absolut att Störst av allt är en läsvärd bok, men jag tror att många deckarentusiaster kommer att tycka att den är långsam och seg. Till skillnad från mycket annat i genren är inte det här en hetsig, actionfylld berättelse om poliser som jagar brottslingar, utan en ”rättegångsroman”, där läsaren får följa tonåringen Maja under en rättegång, där hon står anklagad för delaktighet i en skolskjutning. Den spänning som det bjuds på handlar om att sakta men säkert redovisa Majas inblandning. Å andra sidan hör inte jag till deckarentusiasterna och kanske just därför gillade jag det här! Rättegångar känns alldeles för byråkratiskt och stelt för att funka på film, men här får man faktiskt en liten känsla för hur det kan kännas för den som står anklagad för ett grovt brott att vara där.
Här kommer del 2 av höstens böcker (del 1 här). Intressanta böcker som kommer ut i höst alltså. 🙂
Den som har missat att läsa Isabel Allendes underbara släktkrönika, och skildring av Chiles blodiga, moderna historia, kan passa på att läsa Andarnas hus när den kommer i nyutgåva i höst. Det är en fantastisk roman!
Andarnas hus av Isabel Allende
Två andra klassiker, men en helt annan typ av böcker, som kommer i nya utgåvor i höst är de älskade kokböckerna Vår kokbok och Sju sorters kakor. Kul att de här böckerna håller år efter år! Inför varje ny upplaga brukar det tillkomma nya recept samtidigt som äldre recept får sig små uppdateringar. På så sätt fortsätter böckerna att vara både aktuella och innehålla mathistoria. Hur snygg är inte den nya formgivningen förresten?
Efter succén med Min fantastiska väninna och de andra böckerna om Lila och Elena så kommer nu fler av Elena Ferrantes böcker på svenska. I höst kommer Dagar av ensamhet, som verkar dela en del teman från Neapelkvartetten. Boken är första delen i en löst sammanhållen trilogi om obesvarad kärlek.
Dagar av ensamhet av Elena Ferrante
Haruki Murakami har skrivit en lång rad romaner med inslag av ”magisk realism”, men han har också skrivit en bok med sina memoarer, Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. I höst kommer en bok som kan misstänkas gå i lite samma stil för då kommer boken Författare till yrket, där Murakami försöker närma sig frågan vad som krävs för att bli författare, något han även nosar lite på sina tidigare memoarer. Jag ser fram emot att få läsa en bok där han utvecklar ämnet mer!
Författare till yrket av Haruki Murakami
Nanna Johansson, som tidigare har levererat klockrena seriealbum som Fulheten och Mig blir du snart kär i, är snart aktuell med en ”självhjälpsbok” med titeln Naturlig skönhet. Jag tror ingen kommer att få några användbara råd om något, men vilken självhjälpsbok gör det..? 😉 Jag är säker på att den är underhållande i alla fall! 🙂
Augusti känns helt klart som en sommarmånad, men rätt vad det är så är hösten här och det är faktiskt något att se fram emot för en läsare – det är ju då förlagen brukar ge ut årets kanske mest intressanta titlar. Höstens böcker alltså – vad finns att se fram emot?
Jo, i höst kommer äntligen en till bok i Fredrik Backmans nya serie om hockeystaden Björnstad. Jag gillar inte ens hockey, men mitt hjärta smälte verkligen när jag läste boken som heter just Björnstad. Den innehåller ju så fina människor! Vi mot er heter del två, som kommer redan i slutet av augusti.
Vi mot er av Fredrik Backman
En annan bok som jag verkligen ser fram emot är Sara Bergmark Elfgrens nya spänningsroman Norra latin – en gotisk spänningsroman i modern miljö, som förlaget beskriver den. Jag hoppas på att den är minst lika bra som böckerna i Engelsforstrilogin! 🙂
Norra latin av Sara Bergmark Elfgren
Jag är mycket förtjust i John Ajvide Lindqvists romaner (och då gillar jag inte ens skräck..!), men jag har faktiskt inte påbörjat vare sig Himmelstrand eller Rörelsen… I höst kommer i alla fall den sista delen i den här trilogin: X: Den sista platsen.
X: Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist
Torbjörn Flygt är en författare som jag inte har läst på länge, men i höst är jag sugen på att läsa hans nya roman, Flyktväg, en bok som utspelar sig i ett Europa med stängda gränser och flyktingkatastrof.
En droppe midnatt av Jason ”Timbuktu” Diakité är en personlig och stark berättelse om ursprung och framtid, rasism och medborgarrättsrörelsen. Betyg: 4 skvallerjournalister av 5.
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Jason Diakité har en vit mamma och en svart pappa. Hans hudfärg är således ljusare än faderns, men mörkare än moderns. I den amerikanska södern hade Diakité vid det förra sekelskiftet ändå kallats för ”Negro”. I sin uppväxts Lund kallas Diakité för ”Niggerbajs”, vilket får honom att studera sin vita pigmentfläck på handen och hoppas på att den ska breda ut sig. Det har inte varit lätt för honom att förhålla sig till sin hudfärg och sitt ursprung. Kan man vara hälften svart och hälften vit? Eller både svart och vit? Vad skulle eventuella framtida barn kallas? Diakité konstaterar att om han skaffade barn med en vit kvinna så skulle barnens hud få samma nyans som nötkräm. Några generationer senare, om de eventuella framtida barnen skaffade barn med en vit partner, skulle det inte längre finnas några synliga tecken på det ”svarta” ursprung, droppen av midnatt, som ärvts från de anfäder som togs som slavar och tvingades slita ont på bomullsfälten i den amerikanska södern. Barnens hud skulle ha samma färg som blöt bomull.
När något av en 40-årskris slår till börjar frågorna om släktens historia, arvet och framtiden, pocka särskilt starkt och Diakité bestämmer sig för att söka sitt ursprung och att närma sig sin släkts historia. Det får honom att på allvar försöka komma sin far inpå livet och det tar honom också över Atlanten och till den amerikanska södern, med sina klassklyftor och mörka historia av slaveri.
Resultatet av Diakités efterforskningar och insikter är den här biografin, där han berättar personligt och starkt om sig själv och sin släkt och drar linjer och paralleller till black power-rörelsen, den rasism han mött under sin uppväxt, vägen till att bli hip hop-artist och en hel del annat. I några sidospår gör han t.ex. betraktelser kring mat och konstaterar att mat är en klassfråga – i USA är det de fattiga, de svarta, som äter de tomma kolhydraterna som försämrar deras hälsa. Men han lyfter också den fantastiska matkultur, inte sällan kaloristinn i och för sig, som de svarta i den amerikanska södern stolt kan ta åt sig äran för.
Det finns mycket tänkvärt och intressant att hämta i den här boken, som verkligen är något helt annat än en vanlig ”kändisbiografi”. Det här är en bok med långt högre ambitioner än så och den kan absolut läsas även av de som eventuellt inte har fallit för den musik som Jason Diakité gör (under artistnamnet Timbuktu). Det här är en både intressant och viktig berättelse om rasism.
En droppe midnatt är skriven av Jason Diakité tillsammans med författaren och journalisten Mustafa Can, som har stått för bearbetningen, och resultatet är riktigt bra – berättelsen håller ihop fint, samtidigt som Diakités röst känns igen. Om man, liksom jag, väljer att lyssna på ljudboksversionen får man dessutom höra Diakité läsa sin egen bok, vilket verkligen lyfter texten. Jag kan helt klart rekommendera den här boken och jag kan också uppmana alla som får chansen att lyssna på Jason Diakité om det ges möjlighet att höra honom berätta om sin bok under någon form av författarsamtal eller uppläsning, eller varför inte på den kommande scenföreställningen med samma namn som boken (kan ses på Cirkus i Stockholm och Slagthuset i Malmö hösten 2017). Själv såg jag honom på Littfest i våras och jag kan lova att ingen gick från lokalen oberörd.
Som en liten anekdot kan jag förresten säga att Jason Diakités ”star quality” är något utöver det vanliga. Jag har sett honom uppträda live (som hip hop-artist) hoppandes på kryckor. På Littfest var hans flyg försenat och uppmärksamma personer i publiken kunde då se honom smyga diskret över scenen med väska och allt – direkt från taxin med andra ord – bara för att någon sekund senare fullständigt leverera i ett författarsamtal där han intervjuades av Annika Norlin. Det verkar inte finnas mycket som kan rubba Jason Diakité och hans genuinitet och äkthet gör att det inte går annat än att tycka om honom.
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Om Jason Diakité och En droppe midnatt
Jason Diakité (född 1975) är en svensk hiphopartist som har belönats med en lång rad grammisar och andra fina priser för den musik han skapat under artistnamnet Timbuktu. Diakité har också belönats med ett antal priser för sitt engagemang mot rasism, däribland 5i12-priset (2013). Diakité har också synts och hörts en hel del i TV och radio. En droppe midnatt (2016) är Jason Diakités första roman, men han har också skrivit en del andra texter, däribland har han författat texten till konstbarnboken Kor han drömma (2013), med illustrationer av Maria Bajt. Han har står också för den svenska översättningen av ungdomsromanen Crossover (2017) av Alexander Kwame. Jason Diakité har en hemsida, en Facebooksida och en YouTube-kanal, instagrammar under @jasontmbk och twittrar under @jasontimbuktu.
Bearbetning: Mustafa Can.
Uppläsare: Jason Diakité.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här ljudboksutåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 309 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-016757-8, 978-91-7647-090-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
””31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart. Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats…
Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock där den hänger längst in i garderoben. Det enda jag förutom några vaga minnen har från honom. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lämnade den fattiga Södern 1920 i hopp om ett bättre liv i Harlem. Samma Harlem som pappa lämnade 1968 i hopp om ett bättre liv i Lund. Varken mamma eller pappa minns att dom någonsin hade ett samtal med honom om hans liv, hans strävan, hans drömmar, hans sorger eller passionerade stunder.
Jag knyter den gröna slipsen runt halsen, tar på mig farfars slitna trenchcoat, mina nyputsade bruna läderskor och går ut.”
I sökandet efter sina rötter gräver Jason ”Timbuktu” Diakité i en familjehistoria från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. En droppe midnatt är en gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet.”
Jag lyssnar på en hel del poddar och eftersom många poddar är reklamfinansierade så får jag också höra samma reklamtugg om och om igen. Reklamen känns nästan aldrig intressant eller relevant, men på försommaren spetsade jag i alla fall öronen lite, för då hördes författaren Jens Lapidus göra reklam för sin novell, Handen, som han har skrivit åt 3. När jag letade efter denna hittade jag dock ironiskt nog en helt annan Lapidusberättelse i podform: han står nämligen, tillsammans med Martin Johnson, också bakom manuset till radioteatern (eller vad man ska kalla det?) Darknet för P3 Serie.
Två Lapdiustips alltså: Handen och Darknet. Darknet är lite av en gemensam nämnare för båda berättelserna, vilket förklarar varför jag först blandade ihop dem. Som alltid är Lapidus berättelser spännande och känns autentiska, så de är klart värda att leta upp i podcastappen!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
