Satantango, av László Krasznahorkai, kretsar kring en samling miserabla människor på den ungerska landsbygden. Deras samhälle har kretsat kring en anläggning – kanske ett jordbruk – som har lagts ned och lämnat de kvarvarande invånarna i ett enda elände. Krasznahorkai håller inte tillbaka i sin beskrivning av den misär och omoral människorna lever under. Det här är människor som är gravt alkoholiserade och smutsiga, som låter sina barn prostituera sig, och som är otrogna åt alla håll. Hur de försörjer sig framkommer inte riktigt. Förmodligen vill man inte veta. Läsare som är känsliga för djur som för illa ska över huvud taget inte läsa den här boken. Det här är människor som kan misshandla husdjur till döds (explicit beskrivet). I boken begår även ett barn självmord. Krasznahorkais värld är, kort sagt, ingen plats där man skulle vilja sätta sin fot.

I byn går ett rykte om att en tidigare invånare, Irimiás, är på väg. Man har räknat honom som död, men nu har han återvänt i något syfte som länge är oklart, men som möjligen får sig en förklaring för läsaren närmare bokens slut.

Innan jag började läsa Satantango hade jag en idé om att den skulle vara oerhört svår. Jag hade hört att Krasznohorkai väljer bort att använda punkt i sitt skrivande. Skulle boken ens gå att ta sig igenom? Till min (positiva) överraskning saknas inte alls punkt i den här romanen, radbrytning däremot… Jag fattar att det är ett stilistiskt grepp av något slag, men jag kan villigt erkänna att jag inte alls förstår poängen att presentera en vägg av text för läsaren. Det här är över huvud taget en bok som känns alldeles för invecklad för att tilltala mig. Visst, författaren lyckas definitivt beskriva elände, misär och vidriga människor, men syftet..? Det här är en bok som säkert har något att berätta, men den är uppenbarligen skriven av en författare som inte är särskilt mån om att det budskapet ska nå fram till fler än en mycket, mycket, mycket liten krets.

László Krasznahorkai

László Krasznahorkai är en ungersk, nobelprisbelönad författare.