I den tredje och sista boken om Alberte har hon blivit mamma och bor kvar i Paris, i ett förhållande som är helt insomnat, men som hon inte har råd eller möjlighet att ta sig ur. Det är inte en alltför uppåt historia. Hon har så mycket drömmar och känslor, men är som en fånge bland alla hushållssysslor och med tanke på barnet kan hon inte bryta upp från barnets far, trots att hon har starka och besvarade känslor till en annan man.
Kärlek och (krossade) framtidsdrömmar må vara några av de mest uttjatade ämnena som finns inom litteraturen, men till skillnad från många andra lyckas Sandel verkligen nå fram till läsaren och beröra. Allt känns äkta, på ett närmast smärtsamt sätt. Jag tycker hemskt mycket om den här boken! Inte minst med tanke på slutet, som jag naturligtvis inte kommer att avslöja. Min enda invändning är: varför finns det inte fler böcker om Alberte?
Kommentera & diskutera gärna!