Igår såg jag filmatiseringen av Boktjuven tillsammans med några av mina bokklubbskamrater från jobbets bokklubb. Jag hade låga förväntningar, för filmen har inte blivit särskilt väl mottagen och de tidningar som delar ut betyg har på sin höjd gett den 3 av 5 eller, ännu oftare, 2 av 5…

Och nä, den var inte särskilt imponerande. Framför allt är den extremt sentimental. De har verkligen gått all in för att vrida på tårkanalerna hos kidsen. Scenerna är sökta och platta och känns mest suck-framkallande för mig som vuxen. Det blir väldigt mycket ”Disney”/familjefilm och ärligt talat så funkar det inte med en film om Andra världskriget. På toppen av det så sitter man som ett frågetecken hela filmen och undrar varför i helskotta skådespelarna pratar engelska med kraftig brytning, förutom när de brister ut i sånger eller skriker åt varandra, för då växlar de plötsligt över till tyska. Det är kanske så att amerikaner inte är bekväma med filmer med textning? Men kör på engelska då! Det hade känts mer motiverat än att växla språk och att ha den där otroligt märkliga brytningen. Vidare så måste jag säga att det övergår mitt förstånd varför en film måste vara längre än typ 1 h 45 min. Boktjuven känns på tok för lång.

Vill ni ha några tips på bra, bioaktuella filmer så kommer de nedan:

American Hustle. Fantastisk film om några fifflare som åker dit och blir lockade med strafflidning om de hjälper en framgångslysten FBI-agent att sätta dit fler, och större, bedragare. Irving vill hålla det på en lagom låg nivå. FBI-agenten vill klämma dit maffian. Det är rörande, sjukt roligt och spännnade, om varannat. Och så otroligt fina och mångbottnade karaktärer och på det ett enormt imponernade skådespeleri. Underbar film! Jag ler fortfarande när jag tänker på filmen.

Her. Lite oväntat den finaste kärleksfilm jag sett. Så djupt vacker att man vill gråta. Handlingen kretsar kring en frånskild och olycklig man, som får livslusten tillbaka och blir förälskad när han lär känna sitt nya operativsystem med artificiell intelligens. Det var länge sedan jag blev så berörd av en film. Sällan blir känslor på film och människans litenhet så påtagliga som i Spike Jonzes sci fi-berättelse.

Gravity. Klaustrofobisk film som utspelar sig i rymden. En astronaut, spelad av Sandra Bullock, försöker ta sig hem sedan rymdfärjan förstörts. Jag satt på helspänn och mådde typ fysiskt illa hela filmen. Det är verkligen en snygg film och otroligt spännande. Skönt också att den, helt okommenterat, har en kvinna i huvudrollen. Den har nog slutat gå på de flesta biografer, men kommer kanske tillbaka nu när den belönats med 7 Oscars.